http://http://www.youtube.com/watch?v=bTq6aApCBnA
Jag har alltid facinerats av fenomenet med artister som envist prövar sina vingar över andra fält. Stormare sjunger psykadeliskt, Joaquin Phoenix (ironi eller ej) satsar på gangsterrap och Steve McQueen kör racerbil. Fotbollsspelare med drömmar bortom livet som moderna aristokrater, halvlyckade tränare, alkoholiserade weddingspeakers eller alibiföreläsare växer inte på träd.
Ni har säkert hört talas om Anders Limpars "limpbar" (vad fan e det), Tomas Brolins damsugarmunstycken
Eric Cantona är en man med konstnärliga ambitioner. Efter en karriär som fransk fotbolls största "badboy", med en rad avstängningar bakom sig, övervägde han att sluta vid 25 års ålder. Nu fanns ju chansen att bli konstnär, poet eller skådis. Erics telefon ringde i frenesi från agenter och klubbar som ville försöka övertala det koleriska geniet att sparka boll igen. Men Cantona vägrade att svara. Fotboll var primitivt-Cantona var avantgarde. Han njöt av att vara det franska fotbollsetablessimangets outkast, den fria vilden utan band.
Men när England kom på tapeten såg Cantona äventyret. Han gillade ju Rock´n roll, England var exotiskt. Väl i England dribblade han av 94-hjälten Rolle Nilsson under provspelet i det ökända gruvgettot Sheffield. Men plötsligt försvann den gode Eric från stan, utan ett ord. Tränaren i Sheffield Wednesday ville att han skulle provräna mer än två dar innan kontraktet skrevs. Tränade hade inte visat, Eric den respekt ett geni förtjänar. Efter att ha fört Leeds till ligatiteln 1992 hamnade han i Manchester United. Under Ferguson blev klubbens störste ikon sedan George Best.
När Cantona 1997, slutade med fotbollen tog vägen mot filmstjärnehimmlen vid. I helgen ska jag se Ken Loach guldpalmbelönade film "Looking for Eric", där Cantona spelar den haschrökande brevbäraren i Manchesters livskompass. Dialogen att minnas blir:
Brevbäraren: " It's funny isn't it. Sometimes you forget your'e just a man"
Cantona: "I'm not a man, I'm cantona"
Le God- större än Brando... vilken hjälte.
/Drönaren
onsdag 16 september 2009
onsdag 10 juni 2009
Inget VM, ingen sorg.
Nästa år är det tjugo år sedan Nelson Mandela återsåg friheten. Nästa år blir Sydafrika den första afrikanska nationen att arrangera Fotbolls-VM. Förmodligen blir det inga soliga dagar i boerland för "gruppen" som Lagerbäck kallar vårt impotenta fotbollslandslag. Med tanke på lördagens sorgliga tillställning kanske det är lika bra att danskarna får försvara nordens färger i det gröna fältets schack.
Fotboll är med sitt universella språk den goda globaliseringen. Dess historia inrymmer så många episka matcher, anekdoter, karaktärer och mystik. Det finns få sociala vägar mellan två män som är kortare än fotbollens. Det kanske i synnerhet är samtalet kring fotboll som förklarar min kärlek till spelet där kroppens lägsta delar står i centrum.
Men fotbollen förändras. Den fotbollsvärld som förförde mig under 90-talet var redan starkt kommersialiserad. Med ett Milan som köpte spelare som Jean-Pierre Papin, Brian Laudrup och Gianluca Lentini för åttasiffriga belopp bara för att undvika att Juventus, Inter, Roma eller Sampdoria skulle hinna före. Samtidigt kunde Göteborg vinna sin grupp i Champions League, fotbollen i England var fortfarande engelsk och Degerfors mötte Parma på Stora Valla. Idag kan man inte förklara fotbollen som något annat än en industri. Spelarna har blivit varamärken och mjölkkossor för klubbar, agenter och multinationella företag. De fragment av personlig touch fotbollspubliken får av sina fotbollshjältar filtreras i detalj av de vinstdrivande intressen som står bakom spelaren.
Visst finns det undantag som galningen Antonio Cassano, narcissisten Henrik Rydström och semialkoholisten Nicklas Bendtner. Som nostalgiker hävdar jag dock att de riktiga kultfigurerna, vars myter fortfarande förbryllar fotbollsnörden är begravda fenomen i dagens fotbollsvärld. Vad beträffar fotbollen är jag både protektionistisk och konservativ. Jag saknar excentriker som "Gazza", Maradona, Cantona, Ravelli och Matthäus.
Med undantag av Zlatan, med en karisma för stor för jante-Sverige, erbjuder det svenska fotbollslandslaget ett personsgalleri lika ointressant och innehållslöst som TV-shop. Finns det något förutsägbarare än dessa män: Anders Svensson, Kim Källström, Rasmus Elm, Andreas Isaksson och stackars Micke Nilsson? Visst "Chippen" försöker lika obstinat som alltid med Beckham-tatueringar, Slitz-brudar och suspekta proffskontrakt i mellanöstern. Men han förblir likt förbannat den dumma svennebananlantisen. Mellberg och Majstorovic trevar med viss framgång vidare i sin kamp att axla manteln efter "Kung Mjällby". Fotbollslandslaget 2009 med Lagerbäck i spetsen är ett gäng bekväma dödskallar. Musslor du aldrig behöver anstränga dig för att öppna. För det finns inga pärlor innanför skalet. Bara grått slem och hårvax.
/Drönaren
Fotboll är med sitt universella språk den goda globaliseringen. Dess historia inrymmer så många episka matcher, anekdoter, karaktärer och mystik. Det finns få sociala vägar mellan två män som är kortare än fotbollens. Det kanske i synnerhet är samtalet kring fotboll som förklarar min kärlek till spelet där kroppens lägsta delar står i centrum.
Men fotbollen förändras. Den fotbollsvärld som förförde mig under 90-talet var redan starkt kommersialiserad. Med ett Milan som köpte spelare som Jean-Pierre Papin, Brian Laudrup och Gianluca Lentini för åttasiffriga belopp bara för att undvika att Juventus, Inter, Roma eller Sampdoria skulle hinna före. Samtidigt kunde Göteborg vinna sin grupp i Champions League, fotbollen i England var fortfarande engelsk och Degerfors mötte Parma på Stora Valla. Idag kan man inte förklara fotbollen som något annat än en industri. Spelarna har blivit varamärken och mjölkkossor för klubbar, agenter och multinationella företag. De fragment av personlig touch fotbollspubliken får av sina fotbollshjältar filtreras i detalj av de vinstdrivande intressen som står bakom spelaren.
Visst finns det undantag som galningen Antonio Cassano, narcissisten Henrik Rydström och semialkoholisten Nicklas Bendtner. Som nostalgiker hävdar jag dock att de riktiga kultfigurerna, vars myter fortfarande förbryllar fotbollsnörden är begravda fenomen i dagens fotbollsvärld. Vad beträffar fotbollen är jag både protektionistisk och konservativ. Jag saknar excentriker som "Gazza", Maradona, Cantona, Ravelli och Matthäus.
Med undantag av Zlatan, med en karisma för stor för jante-Sverige, erbjuder det svenska fotbollslandslaget ett personsgalleri lika ointressant och innehållslöst som TV-shop. Finns det något förutsägbarare än dessa män: Anders Svensson, Kim Källström, Rasmus Elm, Andreas Isaksson och stackars Micke Nilsson? Visst "Chippen" försöker lika obstinat som alltid med Beckham-tatueringar, Slitz-brudar och suspekta proffskontrakt i mellanöstern. Men han förblir likt förbannat den dumma svennebananlantisen. Mellberg och Majstorovic trevar med viss framgång vidare i sin kamp att axla manteln efter "Kung Mjällby". Fotbollslandslaget 2009 med Lagerbäck i spetsen är ett gäng bekväma dödskallar. Musslor du aldrig behöver anstränga dig för att öppna. För det finns inga pärlor innanför skalet. Bara grått slem och hårvax.
/Drönaren
måndag 8 juni 2009
I väntan på sommarlovet
Sommaren hägrar med sina förväntningar om grillning, fotboll, kvinnor och flykt. Du blir åter kung över det liv som styrts av möten, tentor, sena pluggvakor och ofrivilliga sociala relationer. Semester? Nja... Många studenter lämnar en relativt slapp studietillvaro för att fylla luckan efter semesterfirarna på ICA, Folksam eller på Parkförvaltningen. Vi skulle bestämt oss tidigare. Börjat vandra på den valda vägen med tunnelseende. Vi skulle brännt marken bakom oss. Som en falsk försäkran om att alternativen inte fanns.
Istället står vi kvar vid korsningen där allt skulle ta sin början med väskan full av studielån och själen märkt av de hinder som dök upp på vägen när drömmarna visade sig vara för stora. Långt bort till betald semester, 40-timmars arbetsvecka och pensionspengar. Värdet av det potpurri av högskolepoäng du halvhjärtat samlat på dig sedan studenten sjunker som en sten. Fem år efter avhoppet, efter tre terminers statsvetenskap, står du där lika politiskt blind som under tonåren.
Har aldrig haft mycket till övers för välestimerade kalkyler över det framtida livspusslet och dess milstolpar. Utan att vara något större idealist kan jag i ärlighetens namn säga att en tung pengapung inte år mina drömmars mål. Men det kostar att leva. Tre eller fyra munnar är dyrare att mätta än den stora egoistiska käften. Kapital blir ett problem först när barnen kommer. Du kan inte låta din ambivalenta orientering i kurskatalogen gå ut över din familjs tillstånd. Med en alltför försenad ankomst till slutdestinationen riskerar du att inte hinna bygga upp ditt hus. Då kanske du inte längre ser tjusningen i att höra de andra dagisbarnens skratt åt den gamla farbrorn som påstår sig vara förälder till en son.
Trots splittrad vilja, tveksam studiediciplin och många terminer framför sig kan vandraren hitta hem. Han kunde aldrig ana hur krokig vägen skulle bli. Men de minnen, miljöer och människor som kantade den har format och tärt överlevnadskonstnären. Ni ser honom på kontoret, en "oersättlig resurs" som sitter obestridbar på sin stol och längtar i smyg till semestern.
/Drönaren
Istället står vi kvar vid korsningen där allt skulle ta sin början med väskan full av studielån och själen märkt av de hinder som dök upp på vägen när drömmarna visade sig vara för stora. Långt bort till betald semester, 40-timmars arbetsvecka och pensionspengar. Värdet av det potpurri av högskolepoäng du halvhjärtat samlat på dig sedan studenten sjunker som en sten. Fem år efter avhoppet, efter tre terminers statsvetenskap, står du där lika politiskt blind som under tonåren.
Har aldrig haft mycket till övers för välestimerade kalkyler över det framtida livspusslet och dess milstolpar. Utan att vara något större idealist kan jag i ärlighetens namn säga att en tung pengapung inte år mina drömmars mål. Men det kostar att leva. Tre eller fyra munnar är dyrare att mätta än den stora egoistiska käften. Kapital blir ett problem först när barnen kommer. Du kan inte låta din ambivalenta orientering i kurskatalogen gå ut över din familjs tillstånd. Med en alltför försenad ankomst till slutdestinationen riskerar du att inte hinna bygga upp ditt hus. Då kanske du inte längre ser tjusningen i att höra de andra dagisbarnens skratt åt den gamla farbrorn som påstår sig vara förälder till en son.
Trots splittrad vilja, tveksam studiediciplin och många terminer framför sig kan vandraren hitta hem. Han kunde aldrig ana hur krokig vägen skulle bli. Men de minnen, miljöer och människor som kantade den har format och tärt överlevnadskonstnären. Ni ser honom på kontoret, en "oersättlig resurs" som sitter obestridbar på sin stol och längtar i smyg till semestern.
/Drönaren
tisdag 19 maj 2009
Kollo- flykten från friheten
Den blomstertid nu kommer har precis klingat ut och de falsksjungande mellanstadieungarna möts av applåder. De obligatoriskt stolta föräldrarna kämpar med att komma fram bland horden av barn och trött personal. De slåss för att kunna föreviga sina kronjuveler och trofféer på sista skoldagen just detta läsår. Under sommaren ska barnen växa och vila. De ska kanske busa och experimentera med sprit och sex också. De är trots allt barn och barn tänker inte alltid i samma riktning som sina föräldrar.
En kris i äktenskapet eller bara en naturlig trötthet över barnens närvaro har gjort att de där veckorna på Kreta, Mallis eller Kanarieöarna kanske inte ter sig lika fantastiska längre. Ungarna har ju dessutom överstigit maximiåldern för Bamseklubben- där kan man inte dumpa dem under några timmar längre, när tjatet blir för outhärdigt. Inte ens under siestan får man vara ifred. Vad göra? Mormor och morfor har för de bortskämda kidsen blivit för tråkiga. De hänger inte med. De orkar inte vara á jour 24 timmar om dygnet med hälsan som insats. Att lämna kidsen i stan innebär att man ger dem en enkelbiljett till "Plattan" där de vilset får orientera sig bland rutinerade chack-pundare, mysko emo-kids och annat riksbus.
En innerstadsunge på gränsen till tonåren har att se fram emot tre veckor av...
Kollovistelse! Den institution som under större delen av förra seklet utgjorde en hörnsten i folkhemsbyggets stora famn. Här skulle de lägre socialgruppernas avkommor som inte kunde se horisonsten av sommarstugor, Rimini eller husvagnar kunna njuta samtidigt som politikerna gavs Ethos och möjlighet att uppfostra slumens barn i sann Per-Albinanda. Läste häromveckan en artikel om ett kolloprojekt där ensamma (kanske också mobbade) radhusbarn gavs möjlighet att sällskapa med barnlösa pensionärer under sommarmånader i Stockholms skärgård. Ett sympatiskt, intentionellt välvilligt och humanistiskt idébaserat 70-talsverk där ungdomen och ålderdomen möttes för att leva tillsammans i en fantasivärld av kull, pingis, frågesport och pannkaksätning. När sommarn var slut bröts idyllen. Men under höstens grå ensamhet kunde deltagarna åtminstonde plocka fram sommarens godbitar från andra sidan.
2009 ser kollovillkoren något annorlunda ut. Fattigungarnas föräldrar har inte längre plånbok nog. Det är dyrt att vara på kollo. Tänk bara på all baristamjölk som ska förtäras. Förra veckan uppmärksammades sommarens överrasning i kollokatalogen: (Sex) Girl and the city kollot i Täby. Här får tonårsflickorna chansen att dricka latte, shoppa och skvallra. Bara flickor förstås - vi vill ju inte att våra flickor ska inspireras fullt ut av Manhattansinglarnas promiskiösa leverne. Nej, nej och åter nej. Våra flickor från Täby ska under några veckor isoleras (i många fall frivilligt) med andra villabarn och förstärka den fina Täbyanda vi skapat. De ska inordnas efter ett schema av tvagning, lattedrickande, boutiquerundor i Täby Centrum och Stureplan och lära sig "backstabbin" så som det anstår en blå, sofistikerad överklassnärta. Lampan ska vara släckt klockan 22.00. Annars kan ju ingen veta vad som ska hända med våra flickor.
I framtiden kommer föräldrarna säkert att få en tjockare meny av kolloalternativ att välja bland. "Sophämtarkollo" och "Dem kallar oss mods-kollo" för arbetarklassen. "Pre-Koskollo" och "Volvo, hund och villakollo" för medelklassen. Medan de öfvre skickten berikas med alternativ såsom "skattebedrägerikollo" och "Otrohetskollo". Det är så man håller ordning på de arma barnen. Det är så man ger dem en skjuts i rätt riktning. Det är så man tvingar dem att fly från friheten att välja sina egna vägar.
/Drönaren
En kris i äktenskapet eller bara en naturlig trötthet över barnens närvaro har gjort att de där veckorna på Kreta, Mallis eller Kanarieöarna kanske inte ter sig lika fantastiska längre. Ungarna har ju dessutom överstigit maximiåldern för Bamseklubben- där kan man inte dumpa dem under några timmar längre, när tjatet blir för outhärdigt. Inte ens under siestan får man vara ifred. Vad göra? Mormor och morfor har för de bortskämda kidsen blivit för tråkiga. De hänger inte med. De orkar inte vara á jour 24 timmar om dygnet med hälsan som insats. Att lämna kidsen i stan innebär att man ger dem en enkelbiljett till "Plattan" där de vilset får orientera sig bland rutinerade chack-pundare, mysko emo-kids och annat riksbus.
En innerstadsunge på gränsen till tonåren har att se fram emot tre veckor av...
Kollovistelse! Den institution som under större delen av förra seklet utgjorde en hörnsten i folkhemsbyggets stora famn. Här skulle de lägre socialgruppernas avkommor som inte kunde se horisonsten av sommarstugor, Rimini eller husvagnar kunna njuta samtidigt som politikerna gavs Ethos och möjlighet att uppfostra slumens barn i sann Per-Albinanda. Läste häromveckan en artikel om ett kolloprojekt där ensamma (kanske också mobbade) radhusbarn gavs möjlighet att sällskapa med barnlösa pensionärer under sommarmånader i Stockholms skärgård. Ett sympatiskt, intentionellt välvilligt och humanistiskt idébaserat 70-talsverk där ungdomen och ålderdomen möttes för att leva tillsammans i en fantasivärld av kull, pingis, frågesport och pannkaksätning. När sommarn var slut bröts idyllen. Men under höstens grå ensamhet kunde deltagarna åtminstonde plocka fram sommarens godbitar från andra sidan.
2009 ser kollovillkoren något annorlunda ut. Fattigungarnas föräldrar har inte längre plånbok nog. Det är dyrt att vara på kollo. Tänk bara på all baristamjölk som ska förtäras. Förra veckan uppmärksammades sommarens överrasning i kollokatalogen: (Sex) Girl and the city kollot i Täby. Här får tonårsflickorna chansen att dricka latte, shoppa och skvallra. Bara flickor förstås - vi vill ju inte att våra flickor ska inspireras fullt ut av Manhattansinglarnas promiskiösa leverne. Nej, nej och åter nej. Våra flickor från Täby ska under några veckor isoleras (i många fall frivilligt) med andra villabarn och förstärka den fina Täbyanda vi skapat. De ska inordnas efter ett schema av tvagning, lattedrickande, boutiquerundor i Täby Centrum och Stureplan och lära sig "backstabbin" så som det anstår en blå, sofistikerad överklassnärta. Lampan ska vara släckt klockan 22.00. Annars kan ju ingen veta vad som ska hända med våra flickor.
I framtiden kommer föräldrarna säkert att få en tjockare meny av kolloalternativ att välja bland. "Sophämtarkollo" och "Dem kallar oss mods-kollo" för arbetarklassen. "Pre-Koskollo" och "Volvo, hund och villakollo" för medelklassen. Medan de öfvre skickten berikas med alternativ såsom "skattebedrägerikollo" och "Otrohetskollo". Det är så man håller ordning på de arma barnen. Det är så man ger dem en skjuts i rätt riktning. Det är så man tvingar dem att fly från friheten att välja sina egna vägar.
/Drönaren
torsdag 14 maj 2009
"Tänk om jag hade en liten liten apa"
I peppsnacket på krogen cirkulerar ofta rådet om att släppa loss djuret i sig. Vissa når kvällens triumf och inträder i lejonkostymen med en magisk förföriskhet. Andra tillbringar natten i fyllecell eller får en våldtäktsdom som tynger samvetet till dödsbädden. Människan var ett djur en gång. Men tiden gav oss förnuft och känsla. Idag lever vi för djuret. Vi äter dem, vi dyrkar dem, vi ger dem symboliska värden och vi gör dem till familjemedlemmar. I familjen älskas dem. I hemmet skapades en empati för djurens sinnelag och underlägsenhet som i dagens samhälle är vedertaget.
Här hamnade vi. Här är reslutatet. Nu är det hög tid för eftertanke.
Hörde en gång en ytterst osannolik historia om en snubbe som kidnappade en pingvin från ett Zoo. En krogkväll berättade en kronisk mytoman för mig om en excentrisk familj i Västmanland som hade gjort om sin villabostad till ett mini-zoo. Vill minnas att jag som liten följde ett dokumentärt barnprogram om apan Ola. En schimpans som under några år kring 1990 var inneboende hos en konstnärsfamilj i Stockholm. Med sin underfundiga charm lyckades han inte bara sätta dagordningen för familjen. I tider av lågkonjunktur lyckades han vinna aktie-SM och hela nationens gunst. Efter tvångsförlyttningen med påföljande vanvård på ett fängelseliknande zoo i Bangkok startades en fond för stackars Ola, med stor framgång. Kungen brann med en entusiasm som man inte skådat sedan ungdomens knulldagar. I slutändan blev apan en internationell angelägenhet som uppmärksammades i anglosaxisk mainstream-media.
I ensam-Sverige kryllar det av kattkvinnor och män utan vänner men med hund. Dödade vargar blir ofta löpsedelsmaterial och Uppdrag granskning har under våren tillägnat program efter program åt de orättvisor djuren utsätts för. De senaste åren har inrättningar för djur exploderat i huvudstaden. Människor ställer in sin surt förvärvade semester med anledning av hunden eller kattens psykiska eller fysiska tillstånd. Den första impulsen hos jycken kan ses som en god indikator för svärmor att kunna acceptera eller döma ut den nya pojkvännen.
Det som allra tydligast illustrerar det bisarra i förhållandet mellan djuret och svensken är att ett sexliv dem emellan inte är brottsligt i juridisk mening. Svenskarna älskar sina sällskapsdjur så mycket att det inte ska finnas några hinder för ägandet att friktionsfritt kunna övergå i ett sexliv. I förra sosseregeringen hade vi en jämställdhetsminister i Jens Orback som likställde homosexuella partnerskap med sin fasters samliv med en häst. Om du vill kan du förvandla din hundkoja, ditt akvarium eller sköldpaddsbo till ett harem. En plats där dina innersta hedonistiska fantasier kan realiseras. Diskret tidelag är väl inget att skämmas för?
Det kanske inte är utbrett. Gullandet med djuren kanske inte har nått denna nivå. Men med alla sociala orättvisor kanske det är dags att flytta fokus från djurens rättigheter. Eller har missförhållandena i relationen mellan djur och människa blivit ett substitut för de mellanmänskliga klyftorna? Vi kanske inte längre orkar förstå att de hemlösa blir fler och fler, att HIV fortsätter att avbefolka Afrika år efter år och att Sverige lurades att rösta fram en regering som sollar agnarna från vetet?
Jag vill inte ha drogade och trötta björnar som dansar efter småkapitalisternas dragspel i 1800-talsstil. Är inte särkilt förtjust i dogfights. Jag har själv alltid drömt om att införskaffa mig en Grand Danois när tiden och pengarna räcker till. Jag tycker att hotet mot vargens existens är ett problem (den är ju otroligt vacker). Animal-Planet fascinerar alltid med sina episoder om arter vars överlevnadsstrategi evolutionen berikat med en svåröverträfflig intelligens.
Men det är dags att inse att i valet mellan det svältande barnet och ditt husdjur dödar du alltid djuret även om han kanske är den enda som orkar lyssna på din existnsiella ångest.
/Drönaren
Här hamnade vi. Här är reslutatet. Nu är det hög tid för eftertanke.
Hörde en gång en ytterst osannolik historia om en snubbe som kidnappade en pingvin från ett Zoo. En krogkväll berättade en kronisk mytoman för mig om en excentrisk familj i Västmanland som hade gjort om sin villabostad till ett mini-zoo. Vill minnas att jag som liten följde ett dokumentärt barnprogram om apan Ola. En schimpans som under några år kring 1990 var inneboende hos en konstnärsfamilj i Stockholm. Med sin underfundiga charm lyckades han inte bara sätta dagordningen för familjen. I tider av lågkonjunktur lyckades han vinna aktie-SM och hela nationens gunst. Efter tvångsförlyttningen med påföljande vanvård på ett fängelseliknande zoo i Bangkok startades en fond för stackars Ola, med stor framgång. Kungen brann med en entusiasm som man inte skådat sedan ungdomens knulldagar. I slutändan blev apan en internationell angelägenhet som uppmärksammades i anglosaxisk mainstream-media.
I ensam-Sverige kryllar det av kattkvinnor och män utan vänner men med hund. Dödade vargar blir ofta löpsedelsmaterial och Uppdrag granskning har under våren tillägnat program efter program åt de orättvisor djuren utsätts för. De senaste åren har inrättningar för djur exploderat i huvudstaden. Människor ställer in sin surt förvärvade semester med anledning av hunden eller kattens psykiska eller fysiska tillstånd. Den första impulsen hos jycken kan ses som en god indikator för svärmor att kunna acceptera eller döma ut den nya pojkvännen.
Det som allra tydligast illustrerar det bisarra i förhållandet mellan djuret och svensken är att ett sexliv dem emellan inte är brottsligt i juridisk mening. Svenskarna älskar sina sällskapsdjur så mycket att det inte ska finnas några hinder för ägandet att friktionsfritt kunna övergå i ett sexliv. I förra sosseregeringen hade vi en jämställdhetsminister i Jens Orback som likställde homosexuella partnerskap med sin fasters samliv med en häst. Om du vill kan du förvandla din hundkoja, ditt akvarium eller sköldpaddsbo till ett harem. En plats där dina innersta hedonistiska fantasier kan realiseras. Diskret tidelag är väl inget att skämmas för?
Det kanske inte är utbrett. Gullandet med djuren kanske inte har nått denna nivå. Men med alla sociala orättvisor kanske det är dags att flytta fokus från djurens rättigheter. Eller har missförhållandena i relationen mellan djur och människa blivit ett substitut för de mellanmänskliga klyftorna? Vi kanske inte längre orkar förstå att de hemlösa blir fler och fler, att HIV fortsätter att avbefolka Afrika år efter år och att Sverige lurades att rösta fram en regering som sollar agnarna från vetet?
Jag vill inte ha drogade och trötta björnar som dansar efter småkapitalisternas dragspel i 1800-talsstil. Är inte särkilt förtjust i dogfights. Jag har själv alltid drömt om att införskaffa mig en Grand Danois när tiden och pengarna räcker till. Jag tycker att hotet mot vargens existens är ett problem (den är ju otroligt vacker). Animal-Planet fascinerar alltid med sina episoder om arter vars överlevnadsstrategi evolutionen berikat med en svåröverträfflig intelligens.
Men det är dags att inse att i valet mellan det svältande barnet och ditt husdjur dödar du alltid djuret även om han kanske är den enda som orkar lyssna på din existnsiella ångest.
/Drönaren
TV- lögnen som brast. Eller?
Dumburk har aldrig varit en mer slående definition av televisionen som fenomen än våren 2009. Strävan tycks vara att hålla de som redan hypnotiserats, fördummats och resignerat på mattan. Tankeverksamheten ska stå på ”stand by” och utrymmet för reflektion ska reduceras till huruvida Robinson- Jarmo fick flest röster i örådet eller inte.
Svennebananfamiljen som sedan länge har slutat prata med varandra sitter nu dreglande och hålögda kring lägerelden varje fredagskväll för att matas med synen av Pernilla Wahlgren som femtonde säsongen i rad gastar fram mainstreamballader på kvalitetsnivå med
Viking-Linetrubadurer i det tillrättalagda, krystade, förutsägbara men allt så säkra följetången ”Så ska det låta”.
Kan inte påminna mig om något tillfälle de senaste åren då de stora kanalerna utmanat sig själva under helgernas Prime-time. Det blir föredettingar som reinkarneras och görs till åtlöje likt cirkuselefanten i dansparodin, Beckfilmer som roterar eller meloditävlingar med låtar som producerats efter mallar skrivna i sten. Egentligen är diskussionen överflödig. Varje helg blir miljontals svenskar lurade att de inte kan få något bättre alltmedan TV-chefernas plånböcker växer med den tilltagande fegheten.
Samtidigt väljer den unga generationen bort TV: n. Dess mediekonsumtion sker i regel på Internet vare sig det gäller communities, youtube, fildelning, porrsurfning eller i enstaka fall nyhetsuppdatering. Det är en individuell och selektiv konsumentgeneration som växer fram. Utvecklingen kommer att ställa krav på de trötta jättarna som bekvämt lutat sig tillbaka och trott att det räcker att ge pöbeln ett Happy Meal med samma leksak varje helgkväll. Det fragmenterade medialandskap vars grenar ständigt dupliceras kommer förhoppningsvis att framtvinga en omprövning av lögnen om ”Vad folk vill ha”.
Likt fildelningsproblematiken har producenterna fått sin industri att långsamt erodera. Tidigare så lyckosamma manipuleringsmekanismer för konsumtion är idag förlegade. I eftervattnet av de stora skivbolagens kris har artistutbudet blivit bredare än någonsin. Med mediekonsumtionens ökade selektivitet och oberoende har medvetenheten hos publiken nått nya nivåer. Vinnare blir i slutändan artisterna och konsumenterna. Artister som får en större bit av kakan genom STIM-pengar, laglig fildelning och konsertgage. Konsumenterna som nu mer än någonsin väljer vad de vill ha oberoende av marknadsföring.
Kan bara hoppas på en liknande utveckling inom TV. Där den ekonomiskt mer överkomliga distributionen via Internet har potential att på sikt konkurrera och väcka stor-tv ur sin sömn.
/Drönaren
Svennebananfamiljen som sedan länge har slutat prata med varandra sitter nu dreglande och hålögda kring lägerelden varje fredagskväll för att matas med synen av Pernilla Wahlgren som femtonde säsongen i rad gastar fram mainstreamballader på kvalitetsnivå med
Viking-Linetrubadurer i det tillrättalagda, krystade, förutsägbara men allt så säkra följetången ”Så ska det låta”.
Kan inte påminna mig om något tillfälle de senaste åren då de stora kanalerna utmanat sig själva under helgernas Prime-time. Det blir föredettingar som reinkarneras och görs till åtlöje likt cirkuselefanten i dansparodin, Beckfilmer som roterar eller meloditävlingar med låtar som producerats efter mallar skrivna i sten. Egentligen är diskussionen överflödig. Varje helg blir miljontals svenskar lurade att de inte kan få något bättre alltmedan TV-chefernas plånböcker växer med den tilltagande fegheten.
Samtidigt väljer den unga generationen bort TV: n. Dess mediekonsumtion sker i regel på Internet vare sig det gäller communities, youtube, fildelning, porrsurfning eller i enstaka fall nyhetsuppdatering. Det är en individuell och selektiv konsumentgeneration som växer fram. Utvecklingen kommer att ställa krav på de trötta jättarna som bekvämt lutat sig tillbaka och trott att det räcker att ge pöbeln ett Happy Meal med samma leksak varje helgkväll. Det fragmenterade medialandskap vars grenar ständigt dupliceras kommer förhoppningsvis att framtvinga en omprövning av lögnen om ”Vad folk vill ha”.
Likt fildelningsproblematiken har producenterna fått sin industri att långsamt erodera. Tidigare så lyckosamma manipuleringsmekanismer för konsumtion är idag förlegade. I eftervattnet av de stora skivbolagens kris har artistutbudet blivit bredare än någonsin. Med mediekonsumtionens ökade selektivitet och oberoende har medvetenheten hos publiken nått nya nivåer. Vinnare blir i slutändan artisterna och konsumenterna. Artister som får en större bit av kakan genom STIM-pengar, laglig fildelning och konsertgage. Konsumenterna som nu mer än någonsin väljer vad de vill ha oberoende av marknadsföring.
Kan bara hoppas på en liknande utveckling inom TV. Där den ekonomiskt mer överkomliga distributionen via Internet har potential att på sikt konkurrera och väcka stor-tv ur sin sömn.
/Drönaren
fredag 24 april 2009
Låt dem tjockna ifred
Sitter på skolan. Det är höst och terminen har precis börjat. Det råder en viss social oro i lokalerna. Grupperingarna har inte etablerats än. Vi betraktar och granskar varandra, håller låga profiler och filtrerar våra baggage. Mittemot sitter indiekillen från landet. Vi gör ett grupparbete ihop. Korrekt klädd och kvick i replikerna är han. Han är också förhållandevis smal. Sådär som ett svårmodigt popsnöre ska vara. Plötsligt säger han att han måste käka lunch. Han återvänder med 25 cl mjölkdrink från Nutrilett och ett ynkligt proteinkex. Jag kan inte hålla det tillbaka. Jag bara måste trycka på knappen.
Tjockfällan, beach 2009, GI, Atkins, stenåldersmetoden, cellulitkräm, Nutrilett, viktväktarna, tarmsköljning och örtmedicin. Varje dag överöses vi med medias hat mot tjocka. Med modebubblan har propagandan intensifierats. I torsdagens Debatt i SVT blev (om man drar det hela till sin spets) dessa människors existens ett diskussionsämne. Mot de obstinata hälsofascisterna som nitiskt undersöker sitt och andras bajs dagligen stod en ledsen rundlagd skådespelerska som satt upp en monolog om ”att vara tjock och osynliggjord”.
Man ser onekligen att ungarna fetnat till de senaste åren. I synnerhet dataspelsberoende grabbar som kombinerat den sociala alienationen med sockermissbruk. Ni vet den där snubben som smög i väg med massäcken och bytte ut salladen och skinkan mot en Snickers. Den där viljestarka tjocka och lyckliga gossen som i sin bortskämdhet enkelt körde över sin resignerade mamma. Har besökt hem med Rollokolor i kryddlådorna, där Coca-Cola blandas med glass till frukost och där efterrätten överstiger varmrätten med marginal. Har träffat pojkar och män som lever för att livnära sin fetma. Ibland kan man undra om de äter för att tänja på gränserna. Man kan se dem som gastronomiska äventyrare. Varje dag är en vandring mot stupet där organen och blodtryckets kapacitet utmanas.
Det är lätt att raljera över tjockisar och avfärda dem som lata, viljelösa och rentav tjocka i huvudet. Jag har inget emot tjocka människor. Jag vill gärna inte se någon som helst korrelation mellan fysiska attribut och personliga kvalitéer. Men likt träningsnarkomanen, silikonbruden och fotomodellen kan jag ha svårt för individer som låter sin identitet reduceras till det yttre. Det är sorgligt att de överviktiga ska behöva ha ett riksförbund. Monologer om livet som tjock eller TV-program om bantning är produkter av ett samhällsklimat som stöper allt medieutbud och alla ideal i samma form.
Skönhetsideal har funnits längre än fotografiet. Anorexi och andra åkommor orsakade av en dysfunktionell kroppsuppfattning var då ett problem inom aristokratin. Men genom att vi exponeras för perfektion oupphörligen har ängslan successivt blivit folklig. Signifikativt för de yttre egenskaper gemene man förenar med skönhet, lycka och intelligens utgör knappast en kroppslig pluralism. Är detta ett problem? Skulle det i sådana fall finnas några okonstlade lösningar?
Nej! Låt oss vara ytliga och hypnotiseras av modeblaskornas retuscherade anorektiker Låt dem tjocka vara ifred. Blir dem lyckliga av att äta sallad så visst. Men att tvinga dem att titta på och analysera sin avföring, avsäga dem vårdnaden av sina barn, kontrollera deras matintag och i slutändan omyndigförklara dem är att ta över deras rätt att vara individer. Du är dina val och dina handlingar, inte bara tjock eller smal. Jag vill inte se flera Uffe Larsson exempel. Mannen som mörkade att han krympt sin diafragma till en pingisbolls storlek. Sorgset satt han i en skrämmande närmast sjuklig tanighet och pratade om sin långa kamp mot kalorierna. Vill inte se fler freakshowdokumentärer där kraftigt överviktiga görs till otämjbara cirkusdjur trots att deras farliga fetma orsakats av kroniska körtelsjukdomar.
Livet är så mycket mer än spegelbilder, siffror på vågen, fettprocent, dieter och poserande på stranden. Slappna av ta en bärs och var nöjd att du lever.
/Drönaren
Tjockfällan, beach 2009, GI, Atkins, stenåldersmetoden, cellulitkräm, Nutrilett, viktväktarna, tarmsköljning och örtmedicin. Varje dag överöses vi med medias hat mot tjocka. Med modebubblan har propagandan intensifierats. I torsdagens Debatt i SVT blev (om man drar det hela till sin spets) dessa människors existens ett diskussionsämne. Mot de obstinata hälsofascisterna som nitiskt undersöker sitt och andras bajs dagligen stod en ledsen rundlagd skådespelerska som satt upp en monolog om ”att vara tjock och osynliggjord”.
Man ser onekligen att ungarna fetnat till de senaste åren. I synnerhet dataspelsberoende grabbar som kombinerat den sociala alienationen med sockermissbruk. Ni vet den där snubben som smög i väg med massäcken och bytte ut salladen och skinkan mot en Snickers. Den där viljestarka tjocka och lyckliga gossen som i sin bortskämdhet enkelt körde över sin resignerade mamma. Har besökt hem med Rollokolor i kryddlådorna, där Coca-Cola blandas med glass till frukost och där efterrätten överstiger varmrätten med marginal. Har träffat pojkar och män som lever för att livnära sin fetma. Ibland kan man undra om de äter för att tänja på gränserna. Man kan se dem som gastronomiska äventyrare. Varje dag är en vandring mot stupet där organen och blodtryckets kapacitet utmanas.
Det är lätt att raljera över tjockisar och avfärda dem som lata, viljelösa och rentav tjocka i huvudet. Jag har inget emot tjocka människor. Jag vill gärna inte se någon som helst korrelation mellan fysiska attribut och personliga kvalitéer. Men likt träningsnarkomanen, silikonbruden och fotomodellen kan jag ha svårt för individer som låter sin identitet reduceras till det yttre. Det är sorgligt att de överviktiga ska behöva ha ett riksförbund. Monologer om livet som tjock eller TV-program om bantning är produkter av ett samhällsklimat som stöper allt medieutbud och alla ideal i samma form.
Skönhetsideal har funnits längre än fotografiet. Anorexi och andra åkommor orsakade av en dysfunktionell kroppsuppfattning var då ett problem inom aristokratin. Men genom att vi exponeras för perfektion oupphörligen har ängslan successivt blivit folklig. Signifikativt för de yttre egenskaper gemene man förenar med skönhet, lycka och intelligens utgör knappast en kroppslig pluralism. Är detta ett problem? Skulle det i sådana fall finnas några okonstlade lösningar?
Nej! Låt oss vara ytliga och hypnotiseras av modeblaskornas retuscherade anorektiker Låt dem tjocka vara ifred. Blir dem lyckliga av att äta sallad så visst. Men att tvinga dem att titta på och analysera sin avföring, avsäga dem vårdnaden av sina barn, kontrollera deras matintag och i slutändan omyndigförklara dem är att ta över deras rätt att vara individer. Du är dina val och dina handlingar, inte bara tjock eller smal. Jag vill inte se flera Uffe Larsson exempel. Mannen som mörkade att han krympt sin diafragma till en pingisbolls storlek. Sorgset satt han i en skrämmande närmast sjuklig tanighet och pratade om sin långa kamp mot kalorierna. Vill inte se fler freakshowdokumentärer där kraftigt överviktiga görs till otämjbara cirkusdjur trots att deras farliga fetma orsakats av kroniska körtelsjukdomar.
Livet är så mycket mer än spegelbilder, siffror på vågen, fettprocent, dieter och poserande på stranden. Slappna av ta en bärs och var nöjd att du lever.
/Drönaren
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)