Den blomstertid nu kommer har precis klingat ut och de falsksjungande mellanstadieungarna möts av applåder. De obligatoriskt stolta föräldrarna kämpar med att komma fram bland horden av barn och trött personal. De slåss för att kunna föreviga sina kronjuveler och trofféer på sista skoldagen just detta läsår. Under sommaren ska barnen växa och vila. De ska kanske busa och experimentera med sprit och sex också. De är trots allt barn och barn tänker inte alltid i samma riktning som sina föräldrar.
En kris i äktenskapet eller bara en naturlig trötthet över barnens närvaro har gjort att de där veckorna på Kreta, Mallis eller Kanarieöarna kanske inte ter sig lika fantastiska längre. Ungarna har ju dessutom överstigit maximiåldern för Bamseklubben- där kan man inte dumpa dem under några timmar längre, när tjatet blir för outhärdigt. Inte ens under siestan får man vara ifred. Vad göra? Mormor och morfor har för de bortskämda kidsen blivit för tråkiga. De hänger inte med. De orkar inte vara á jour 24 timmar om dygnet med hälsan som insats. Att lämna kidsen i stan innebär att man ger dem en enkelbiljett till "Plattan" där de vilset får orientera sig bland rutinerade chack-pundare, mysko emo-kids och annat riksbus.
En innerstadsunge på gränsen till tonåren har att se fram emot tre veckor av...
Kollovistelse! Den institution som under större delen av förra seklet utgjorde en hörnsten i folkhemsbyggets stora famn. Här skulle de lägre socialgruppernas avkommor som inte kunde se horisonsten av sommarstugor, Rimini eller husvagnar kunna njuta samtidigt som politikerna gavs Ethos och möjlighet att uppfostra slumens barn i sann Per-Albinanda. Läste häromveckan en artikel om ett kolloprojekt där ensamma (kanske också mobbade) radhusbarn gavs möjlighet att sällskapa med barnlösa pensionärer under sommarmånader i Stockholms skärgård. Ett sympatiskt, intentionellt välvilligt och humanistiskt idébaserat 70-talsverk där ungdomen och ålderdomen möttes för att leva tillsammans i en fantasivärld av kull, pingis, frågesport och pannkaksätning. När sommarn var slut bröts idyllen. Men under höstens grå ensamhet kunde deltagarna åtminstonde plocka fram sommarens godbitar från andra sidan.
2009 ser kollovillkoren något annorlunda ut. Fattigungarnas föräldrar har inte längre plånbok nog. Det är dyrt att vara på kollo. Tänk bara på all baristamjölk som ska förtäras. Förra veckan uppmärksammades sommarens överrasning i kollokatalogen: (Sex) Girl and the city kollot i Täby. Här får tonårsflickorna chansen att dricka latte, shoppa och skvallra. Bara flickor förstås - vi vill ju inte att våra flickor ska inspireras fullt ut av Manhattansinglarnas promiskiösa leverne. Nej, nej och åter nej. Våra flickor från Täby ska under några veckor isoleras (i många fall frivilligt) med andra villabarn och förstärka den fina Täbyanda vi skapat. De ska inordnas efter ett schema av tvagning, lattedrickande, boutiquerundor i Täby Centrum och Stureplan och lära sig "backstabbin" så som det anstår en blå, sofistikerad överklassnärta. Lampan ska vara släckt klockan 22.00. Annars kan ju ingen veta vad som ska hända med våra flickor.
I framtiden kommer föräldrarna säkert att få en tjockare meny av kolloalternativ att välja bland. "Sophämtarkollo" och "Dem kallar oss mods-kollo" för arbetarklassen. "Pre-Koskollo" och "Volvo, hund och villakollo" för medelklassen. Medan de öfvre skickten berikas med alternativ såsom "skattebedrägerikollo" och "Otrohetskollo". Det är så man håller ordning på de arma barnen. Det är så man ger dem en skjuts i rätt riktning. Det är så man tvingar dem att fly från friheten att välja sina egna vägar.
/Drönaren
tisdag 19 maj 2009
torsdag 14 maj 2009
"Tänk om jag hade en liten liten apa"
I peppsnacket på krogen cirkulerar ofta rådet om att släppa loss djuret i sig. Vissa når kvällens triumf och inträder i lejonkostymen med en magisk förföriskhet. Andra tillbringar natten i fyllecell eller får en våldtäktsdom som tynger samvetet till dödsbädden. Människan var ett djur en gång. Men tiden gav oss förnuft och känsla. Idag lever vi för djuret. Vi äter dem, vi dyrkar dem, vi ger dem symboliska värden och vi gör dem till familjemedlemmar. I familjen älskas dem. I hemmet skapades en empati för djurens sinnelag och underlägsenhet som i dagens samhälle är vedertaget.
Här hamnade vi. Här är reslutatet. Nu är det hög tid för eftertanke.
Hörde en gång en ytterst osannolik historia om en snubbe som kidnappade en pingvin från ett Zoo. En krogkväll berättade en kronisk mytoman för mig om en excentrisk familj i Västmanland som hade gjort om sin villabostad till ett mini-zoo. Vill minnas att jag som liten följde ett dokumentärt barnprogram om apan Ola. En schimpans som under några år kring 1990 var inneboende hos en konstnärsfamilj i Stockholm. Med sin underfundiga charm lyckades han inte bara sätta dagordningen för familjen. I tider av lågkonjunktur lyckades han vinna aktie-SM och hela nationens gunst. Efter tvångsförlyttningen med påföljande vanvård på ett fängelseliknande zoo i Bangkok startades en fond för stackars Ola, med stor framgång. Kungen brann med en entusiasm som man inte skådat sedan ungdomens knulldagar. I slutändan blev apan en internationell angelägenhet som uppmärksammades i anglosaxisk mainstream-media.
I ensam-Sverige kryllar det av kattkvinnor och män utan vänner men med hund. Dödade vargar blir ofta löpsedelsmaterial och Uppdrag granskning har under våren tillägnat program efter program åt de orättvisor djuren utsätts för. De senaste åren har inrättningar för djur exploderat i huvudstaden. Människor ställer in sin surt förvärvade semester med anledning av hunden eller kattens psykiska eller fysiska tillstånd. Den första impulsen hos jycken kan ses som en god indikator för svärmor att kunna acceptera eller döma ut den nya pojkvännen.
Det som allra tydligast illustrerar det bisarra i förhållandet mellan djuret och svensken är att ett sexliv dem emellan inte är brottsligt i juridisk mening. Svenskarna älskar sina sällskapsdjur så mycket att det inte ska finnas några hinder för ägandet att friktionsfritt kunna övergå i ett sexliv. I förra sosseregeringen hade vi en jämställdhetsminister i Jens Orback som likställde homosexuella partnerskap med sin fasters samliv med en häst. Om du vill kan du förvandla din hundkoja, ditt akvarium eller sköldpaddsbo till ett harem. En plats där dina innersta hedonistiska fantasier kan realiseras. Diskret tidelag är väl inget att skämmas för?
Det kanske inte är utbrett. Gullandet med djuren kanske inte har nått denna nivå. Men med alla sociala orättvisor kanske det är dags att flytta fokus från djurens rättigheter. Eller har missförhållandena i relationen mellan djur och människa blivit ett substitut för de mellanmänskliga klyftorna? Vi kanske inte längre orkar förstå att de hemlösa blir fler och fler, att HIV fortsätter att avbefolka Afrika år efter år och att Sverige lurades att rösta fram en regering som sollar agnarna från vetet?
Jag vill inte ha drogade och trötta björnar som dansar efter småkapitalisternas dragspel i 1800-talsstil. Är inte särkilt förtjust i dogfights. Jag har själv alltid drömt om att införskaffa mig en Grand Danois när tiden och pengarna räcker till. Jag tycker att hotet mot vargens existens är ett problem (den är ju otroligt vacker). Animal-Planet fascinerar alltid med sina episoder om arter vars överlevnadsstrategi evolutionen berikat med en svåröverträfflig intelligens.
Men det är dags att inse att i valet mellan det svältande barnet och ditt husdjur dödar du alltid djuret även om han kanske är den enda som orkar lyssna på din existnsiella ångest.
/Drönaren
Här hamnade vi. Här är reslutatet. Nu är det hög tid för eftertanke.
Hörde en gång en ytterst osannolik historia om en snubbe som kidnappade en pingvin från ett Zoo. En krogkväll berättade en kronisk mytoman för mig om en excentrisk familj i Västmanland som hade gjort om sin villabostad till ett mini-zoo. Vill minnas att jag som liten följde ett dokumentärt barnprogram om apan Ola. En schimpans som under några år kring 1990 var inneboende hos en konstnärsfamilj i Stockholm. Med sin underfundiga charm lyckades han inte bara sätta dagordningen för familjen. I tider av lågkonjunktur lyckades han vinna aktie-SM och hela nationens gunst. Efter tvångsförlyttningen med påföljande vanvård på ett fängelseliknande zoo i Bangkok startades en fond för stackars Ola, med stor framgång. Kungen brann med en entusiasm som man inte skådat sedan ungdomens knulldagar. I slutändan blev apan en internationell angelägenhet som uppmärksammades i anglosaxisk mainstream-media.
I ensam-Sverige kryllar det av kattkvinnor och män utan vänner men med hund. Dödade vargar blir ofta löpsedelsmaterial och Uppdrag granskning har under våren tillägnat program efter program åt de orättvisor djuren utsätts för. De senaste åren har inrättningar för djur exploderat i huvudstaden. Människor ställer in sin surt förvärvade semester med anledning av hunden eller kattens psykiska eller fysiska tillstånd. Den första impulsen hos jycken kan ses som en god indikator för svärmor att kunna acceptera eller döma ut den nya pojkvännen.
Det som allra tydligast illustrerar det bisarra i förhållandet mellan djuret och svensken är att ett sexliv dem emellan inte är brottsligt i juridisk mening. Svenskarna älskar sina sällskapsdjur så mycket att det inte ska finnas några hinder för ägandet att friktionsfritt kunna övergå i ett sexliv. I förra sosseregeringen hade vi en jämställdhetsminister i Jens Orback som likställde homosexuella partnerskap med sin fasters samliv med en häst. Om du vill kan du förvandla din hundkoja, ditt akvarium eller sköldpaddsbo till ett harem. En plats där dina innersta hedonistiska fantasier kan realiseras. Diskret tidelag är väl inget att skämmas för?
Det kanske inte är utbrett. Gullandet med djuren kanske inte har nått denna nivå. Men med alla sociala orättvisor kanske det är dags att flytta fokus från djurens rättigheter. Eller har missförhållandena i relationen mellan djur och människa blivit ett substitut för de mellanmänskliga klyftorna? Vi kanske inte längre orkar förstå att de hemlösa blir fler och fler, att HIV fortsätter att avbefolka Afrika år efter år och att Sverige lurades att rösta fram en regering som sollar agnarna från vetet?
Jag vill inte ha drogade och trötta björnar som dansar efter småkapitalisternas dragspel i 1800-talsstil. Är inte särkilt förtjust i dogfights. Jag har själv alltid drömt om att införskaffa mig en Grand Danois när tiden och pengarna räcker till. Jag tycker att hotet mot vargens existens är ett problem (den är ju otroligt vacker). Animal-Planet fascinerar alltid med sina episoder om arter vars överlevnadsstrategi evolutionen berikat med en svåröverträfflig intelligens.
Men det är dags att inse att i valet mellan det svältande barnet och ditt husdjur dödar du alltid djuret även om han kanske är den enda som orkar lyssna på din existnsiella ångest.
/Drönaren
TV- lögnen som brast. Eller?
Dumburk har aldrig varit en mer slående definition av televisionen som fenomen än våren 2009. Strävan tycks vara att hålla de som redan hypnotiserats, fördummats och resignerat på mattan. Tankeverksamheten ska stå på ”stand by” och utrymmet för reflektion ska reduceras till huruvida Robinson- Jarmo fick flest röster i örådet eller inte.
Svennebananfamiljen som sedan länge har slutat prata med varandra sitter nu dreglande och hålögda kring lägerelden varje fredagskväll för att matas med synen av Pernilla Wahlgren som femtonde säsongen i rad gastar fram mainstreamballader på kvalitetsnivå med
Viking-Linetrubadurer i det tillrättalagda, krystade, förutsägbara men allt så säkra följetången ”Så ska det låta”.
Kan inte påminna mig om något tillfälle de senaste åren då de stora kanalerna utmanat sig själva under helgernas Prime-time. Det blir föredettingar som reinkarneras och görs till åtlöje likt cirkuselefanten i dansparodin, Beckfilmer som roterar eller meloditävlingar med låtar som producerats efter mallar skrivna i sten. Egentligen är diskussionen överflödig. Varje helg blir miljontals svenskar lurade att de inte kan få något bättre alltmedan TV-chefernas plånböcker växer med den tilltagande fegheten.
Samtidigt väljer den unga generationen bort TV: n. Dess mediekonsumtion sker i regel på Internet vare sig det gäller communities, youtube, fildelning, porrsurfning eller i enstaka fall nyhetsuppdatering. Det är en individuell och selektiv konsumentgeneration som växer fram. Utvecklingen kommer att ställa krav på de trötta jättarna som bekvämt lutat sig tillbaka och trott att det räcker att ge pöbeln ett Happy Meal med samma leksak varje helgkväll. Det fragmenterade medialandskap vars grenar ständigt dupliceras kommer förhoppningsvis att framtvinga en omprövning av lögnen om ”Vad folk vill ha”.
Likt fildelningsproblematiken har producenterna fått sin industri att långsamt erodera. Tidigare så lyckosamma manipuleringsmekanismer för konsumtion är idag förlegade. I eftervattnet av de stora skivbolagens kris har artistutbudet blivit bredare än någonsin. Med mediekonsumtionens ökade selektivitet och oberoende har medvetenheten hos publiken nått nya nivåer. Vinnare blir i slutändan artisterna och konsumenterna. Artister som får en större bit av kakan genom STIM-pengar, laglig fildelning och konsertgage. Konsumenterna som nu mer än någonsin väljer vad de vill ha oberoende av marknadsföring.
Kan bara hoppas på en liknande utveckling inom TV. Där den ekonomiskt mer överkomliga distributionen via Internet har potential att på sikt konkurrera och väcka stor-tv ur sin sömn.
/Drönaren
Svennebananfamiljen som sedan länge har slutat prata med varandra sitter nu dreglande och hålögda kring lägerelden varje fredagskväll för att matas med synen av Pernilla Wahlgren som femtonde säsongen i rad gastar fram mainstreamballader på kvalitetsnivå med
Viking-Linetrubadurer i det tillrättalagda, krystade, förutsägbara men allt så säkra följetången ”Så ska det låta”.
Kan inte påminna mig om något tillfälle de senaste åren då de stora kanalerna utmanat sig själva under helgernas Prime-time. Det blir föredettingar som reinkarneras och görs till åtlöje likt cirkuselefanten i dansparodin, Beckfilmer som roterar eller meloditävlingar med låtar som producerats efter mallar skrivna i sten. Egentligen är diskussionen överflödig. Varje helg blir miljontals svenskar lurade att de inte kan få något bättre alltmedan TV-chefernas plånböcker växer med den tilltagande fegheten.
Samtidigt väljer den unga generationen bort TV: n. Dess mediekonsumtion sker i regel på Internet vare sig det gäller communities, youtube, fildelning, porrsurfning eller i enstaka fall nyhetsuppdatering. Det är en individuell och selektiv konsumentgeneration som växer fram. Utvecklingen kommer att ställa krav på de trötta jättarna som bekvämt lutat sig tillbaka och trott att det räcker att ge pöbeln ett Happy Meal med samma leksak varje helgkväll. Det fragmenterade medialandskap vars grenar ständigt dupliceras kommer förhoppningsvis att framtvinga en omprövning av lögnen om ”Vad folk vill ha”.
Likt fildelningsproblematiken har producenterna fått sin industri att långsamt erodera. Tidigare så lyckosamma manipuleringsmekanismer för konsumtion är idag förlegade. I eftervattnet av de stora skivbolagens kris har artistutbudet blivit bredare än någonsin. Med mediekonsumtionens ökade selektivitet och oberoende har medvetenheten hos publiken nått nya nivåer. Vinnare blir i slutändan artisterna och konsumenterna. Artister som får en större bit av kakan genom STIM-pengar, laglig fildelning och konsertgage. Konsumenterna som nu mer än någonsin väljer vad de vill ha oberoende av marknadsföring.
Kan bara hoppas på en liknande utveckling inom TV. Där den ekonomiskt mer överkomliga distributionen via Internet har potential att på sikt konkurrera och väcka stor-tv ur sin sömn.
/Drönaren
fredag 24 april 2009
Låt dem tjockna ifred
Sitter på skolan. Det är höst och terminen har precis börjat. Det råder en viss social oro i lokalerna. Grupperingarna har inte etablerats än. Vi betraktar och granskar varandra, håller låga profiler och filtrerar våra baggage. Mittemot sitter indiekillen från landet. Vi gör ett grupparbete ihop. Korrekt klädd och kvick i replikerna är han. Han är också förhållandevis smal. Sådär som ett svårmodigt popsnöre ska vara. Plötsligt säger han att han måste käka lunch. Han återvänder med 25 cl mjölkdrink från Nutrilett och ett ynkligt proteinkex. Jag kan inte hålla det tillbaka. Jag bara måste trycka på knappen.
Tjockfällan, beach 2009, GI, Atkins, stenåldersmetoden, cellulitkräm, Nutrilett, viktväktarna, tarmsköljning och örtmedicin. Varje dag överöses vi med medias hat mot tjocka. Med modebubblan har propagandan intensifierats. I torsdagens Debatt i SVT blev (om man drar det hela till sin spets) dessa människors existens ett diskussionsämne. Mot de obstinata hälsofascisterna som nitiskt undersöker sitt och andras bajs dagligen stod en ledsen rundlagd skådespelerska som satt upp en monolog om ”att vara tjock och osynliggjord”.
Man ser onekligen att ungarna fetnat till de senaste åren. I synnerhet dataspelsberoende grabbar som kombinerat den sociala alienationen med sockermissbruk. Ni vet den där snubben som smög i väg med massäcken och bytte ut salladen och skinkan mot en Snickers. Den där viljestarka tjocka och lyckliga gossen som i sin bortskämdhet enkelt körde över sin resignerade mamma. Har besökt hem med Rollokolor i kryddlådorna, där Coca-Cola blandas med glass till frukost och där efterrätten överstiger varmrätten med marginal. Har träffat pojkar och män som lever för att livnära sin fetma. Ibland kan man undra om de äter för att tänja på gränserna. Man kan se dem som gastronomiska äventyrare. Varje dag är en vandring mot stupet där organen och blodtryckets kapacitet utmanas.
Det är lätt att raljera över tjockisar och avfärda dem som lata, viljelösa och rentav tjocka i huvudet. Jag har inget emot tjocka människor. Jag vill gärna inte se någon som helst korrelation mellan fysiska attribut och personliga kvalitéer. Men likt träningsnarkomanen, silikonbruden och fotomodellen kan jag ha svårt för individer som låter sin identitet reduceras till det yttre. Det är sorgligt att de överviktiga ska behöva ha ett riksförbund. Monologer om livet som tjock eller TV-program om bantning är produkter av ett samhällsklimat som stöper allt medieutbud och alla ideal i samma form.
Skönhetsideal har funnits längre än fotografiet. Anorexi och andra åkommor orsakade av en dysfunktionell kroppsuppfattning var då ett problem inom aristokratin. Men genom att vi exponeras för perfektion oupphörligen har ängslan successivt blivit folklig. Signifikativt för de yttre egenskaper gemene man förenar med skönhet, lycka och intelligens utgör knappast en kroppslig pluralism. Är detta ett problem? Skulle det i sådana fall finnas några okonstlade lösningar?
Nej! Låt oss vara ytliga och hypnotiseras av modeblaskornas retuscherade anorektiker Låt dem tjocka vara ifred. Blir dem lyckliga av att äta sallad så visst. Men att tvinga dem att titta på och analysera sin avföring, avsäga dem vårdnaden av sina barn, kontrollera deras matintag och i slutändan omyndigförklara dem är att ta över deras rätt att vara individer. Du är dina val och dina handlingar, inte bara tjock eller smal. Jag vill inte se flera Uffe Larsson exempel. Mannen som mörkade att han krympt sin diafragma till en pingisbolls storlek. Sorgset satt han i en skrämmande närmast sjuklig tanighet och pratade om sin långa kamp mot kalorierna. Vill inte se fler freakshowdokumentärer där kraftigt överviktiga görs till otämjbara cirkusdjur trots att deras farliga fetma orsakats av kroniska körtelsjukdomar.
Livet är så mycket mer än spegelbilder, siffror på vågen, fettprocent, dieter och poserande på stranden. Slappna av ta en bärs och var nöjd att du lever.
/Drönaren
Tjockfällan, beach 2009, GI, Atkins, stenåldersmetoden, cellulitkräm, Nutrilett, viktväktarna, tarmsköljning och örtmedicin. Varje dag överöses vi med medias hat mot tjocka. Med modebubblan har propagandan intensifierats. I torsdagens Debatt i SVT blev (om man drar det hela till sin spets) dessa människors existens ett diskussionsämne. Mot de obstinata hälsofascisterna som nitiskt undersöker sitt och andras bajs dagligen stod en ledsen rundlagd skådespelerska som satt upp en monolog om ”att vara tjock och osynliggjord”.
Man ser onekligen att ungarna fetnat till de senaste åren. I synnerhet dataspelsberoende grabbar som kombinerat den sociala alienationen med sockermissbruk. Ni vet den där snubben som smög i väg med massäcken och bytte ut salladen och skinkan mot en Snickers. Den där viljestarka tjocka och lyckliga gossen som i sin bortskämdhet enkelt körde över sin resignerade mamma. Har besökt hem med Rollokolor i kryddlådorna, där Coca-Cola blandas med glass till frukost och där efterrätten överstiger varmrätten med marginal. Har träffat pojkar och män som lever för att livnära sin fetma. Ibland kan man undra om de äter för att tänja på gränserna. Man kan se dem som gastronomiska äventyrare. Varje dag är en vandring mot stupet där organen och blodtryckets kapacitet utmanas.
Det är lätt att raljera över tjockisar och avfärda dem som lata, viljelösa och rentav tjocka i huvudet. Jag har inget emot tjocka människor. Jag vill gärna inte se någon som helst korrelation mellan fysiska attribut och personliga kvalitéer. Men likt träningsnarkomanen, silikonbruden och fotomodellen kan jag ha svårt för individer som låter sin identitet reduceras till det yttre. Det är sorgligt att de överviktiga ska behöva ha ett riksförbund. Monologer om livet som tjock eller TV-program om bantning är produkter av ett samhällsklimat som stöper allt medieutbud och alla ideal i samma form.
Skönhetsideal har funnits längre än fotografiet. Anorexi och andra åkommor orsakade av en dysfunktionell kroppsuppfattning var då ett problem inom aristokratin. Men genom att vi exponeras för perfektion oupphörligen har ängslan successivt blivit folklig. Signifikativt för de yttre egenskaper gemene man förenar med skönhet, lycka och intelligens utgör knappast en kroppslig pluralism. Är detta ett problem? Skulle det i sådana fall finnas några okonstlade lösningar?
Nej! Låt oss vara ytliga och hypnotiseras av modeblaskornas retuscherade anorektiker Låt dem tjocka vara ifred. Blir dem lyckliga av att äta sallad så visst. Men att tvinga dem att titta på och analysera sin avföring, avsäga dem vårdnaden av sina barn, kontrollera deras matintag och i slutändan omyndigförklara dem är att ta över deras rätt att vara individer. Du är dina val och dina handlingar, inte bara tjock eller smal. Jag vill inte se flera Uffe Larsson exempel. Mannen som mörkade att han krympt sin diafragma till en pingisbolls storlek. Sorgset satt han i en skrämmande närmast sjuklig tanighet och pratade om sin långa kamp mot kalorierna. Vill inte se fler freakshowdokumentärer där kraftigt överviktiga görs till otämjbara cirkusdjur trots att deras farliga fetma orsakats av kroniska körtelsjukdomar.
Livet är så mycket mer än spegelbilder, siffror på vågen, fettprocent, dieter och poserande på stranden. Slappna av ta en bärs och var nöjd att du lever.
/Drönaren
tisdag 21 april 2009
Klart grabben ska ha en smäll, han fyller ju år!
Det är dags igen. Dags att summera ännu ett år av ”the walk of life”.
Att fylla år betyder att man närmar sig slutet. Det är ett faktum och en påminnelse. Man blir inte väckt med tårta, paket och falsksång längre. Dagen inrymmer inga större privilegier. Man är inte kung för en dag. Det blir att sondera terrängen för ännu en dag av trevan. Räkningarna på hög försvinner inte. Det är inte Fortums uppgift att plinga på dörren och utbrista i ”Grattis vi är kvitt nu!”. Dina felsteg under året glöms inte bort, du kommer aldrig att få de mottagna ursäkternas dag. Nej det man förtjänar på sin födelsedag är en bestraffning. Ett rejält kok stryk som tvingar en att skärpa till sig och inse att man inte lever för evigt. En våffla av omtanke. En chans att bli lite ödmjuk för en stund.
Födelsedagen som tradition bjuder på en uppsjö av minnen och anekdoter.
Grusade förväntningar, 18 årsfyllor, whitetrashkalas på McDondalds och de inbjudningar som aldrig "nådde" alla i mellanstadieklassen. Minns särskilt en extremt dekadent McDonaldstillställning under tidigt nittiotal. Det bjöds på Happy Meal och vi satt där runt ett plastbord med födelsedagsbarnet i kungatron. Alla övergödda, alla missnöjda.
Alla hade förstås redan besökt Ronald McDonalds hus tidigare i veckan. Alla hade förstås redan införskaffat den där obegripliga lila leksaksfiguren med pedofilleende och konstig mantel. Festen avslutades med att jag i min inre förvirring blev inlåst i ett klaustrofobiskt videorum där jag tvingades titta på den vidriga historien om chipmunkarna gång på gång tills en vilsen tonåring i Ronald McDonaldmundering släppte ut mig.
Visst kan man sakna den förväntan som det magiska datumet gav en. Entusiasmen, den ohämmade egoismen och det transfyllda leende som bara ett sexårigt födelsedagsbarn kan bära både fascinerar och skrämmer. Bilden säger så mycket om vårt samhälle, om föräldraskap och de gåvor som för barnen innebär status och för medelklassföräldrarna ger dem lite andrum i ångesten över att känna sig otillräckliga.
Man blir äldre. Men behöver inte skaffa falskleg på 18 för det. Kanske kan man fly ansvaret för en dag eller två. Ljuga att man fyllde jämt, ta ut svängarna och sedan avfärda allt som ett skämt. Unna sig en extra snusprilla. Eller varför inte vara lite barnsligt busig och stanna uppe hela natten och sjukskriva sig imorgon. Då blir man väl kanske misshandlad. Men bara för att man förtjänar det.
/Drönaren
Att fylla år betyder att man närmar sig slutet. Det är ett faktum och en påminnelse. Man blir inte väckt med tårta, paket och falsksång längre. Dagen inrymmer inga större privilegier. Man är inte kung för en dag. Det blir att sondera terrängen för ännu en dag av trevan. Räkningarna på hög försvinner inte. Det är inte Fortums uppgift att plinga på dörren och utbrista i ”Grattis vi är kvitt nu!”. Dina felsteg under året glöms inte bort, du kommer aldrig att få de mottagna ursäkternas dag. Nej det man förtjänar på sin födelsedag är en bestraffning. Ett rejält kok stryk som tvingar en att skärpa till sig och inse att man inte lever för evigt. En våffla av omtanke. En chans att bli lite ödmjuk för en stund.
Födelsedagen som tradition bjuder på en uppsjö av minnen och anekdoter.
Grusade förväntningar, 18 årsfyllor, whitetrashkalas på McDondalds och de inbjudningar som aldrig "nådde" alla i mellanstadieklassen. Minns särskilt en extremt dekadent McDonaldstillställning under tidigt nittiotal. Det bjöds på Happy Meal och vi satt där runt ett plastbord med födelsedagsbarnet i kungatron. Alla övergödda, alla missnöjda.
Alla hade förstås redan besökt Ronald McDonalds hus tidigare i veckan. Alla hade förstås redan införskaffat den där obegripliga lila leksaksfiguren med pedofilleende och konstig mantel. Festen avslutades med att jag i min inre förvirring blev inlåst i ett klaustrofobiskt videorum där jag tvingades titta på den vidriga historien om chipmunkarna gång på gång tills en vilsen tonåring i Ronald McDonaldmundering släppte ut mig.
Visst kan man sakna den förväntan som det magiska datumet gav en. Entusiasmen, den ohämmade egoismen och det transfyllda leende som bara ett sexårigt födelsedagsbarn kan bära både fascinerar och skrämmer. Bilden säger så mycket om vårt samhälle, om föräldraskap och de gåvor som för barnen innebär status och för medelklassföräldrarna ger dem lite andrum i ångesten över att känna sig otillräckliga.
Man blir äldre. Men behöver inte skaffa falskleg på 18 för det. Kanske kan man fly ansvaret för en dag eller två. Ljuga att man fyllde jämt, ta ut svängarna och sedan avfärda allt som ett skämt. Unna sig en extra snusprilla. Eller varför inte vara lite barnsligt busig och stanna uppe hela natten och sjukskriva sig imorgon. Då blir man väl kanske misshandlad. Men bara för att man förtjänar det.
/Drönaren
söndag 19 april 2009
Tankar i brunstens tid
She said loosing love
Is like a window in your heart
Everybody sees you're blown apart,
Everybody sees the wind blow.
Paul Simon- Graceland
Att i vårens förföriska dagar se män utan kvinnor söka intimitet under stadens neonljus är att se män utan masker och förklädnad. Själsligt blottade blir de möjligen föremål för skratt och ringaktning. Uttryck från de många som inte är i stånd att ta steget. I natten står de nakna, romantiska, ensamma män ofta stolta, lyckliga även i nederlaget. När de summerar natten över överdimensionerade hamburgermenyer på aggressivitetens torg känner de hur en kall bris när dem med tillförsikt. Imorgon har de sig själva och sin gemenskap. De vaknar upp med den livslånga kur som hjälper dem att besegra livets lägre frekvenser.
Har sett för många sköna snubbar gå vilse på kärlekens väg och gjort monogami till last. När slentrianen bryts, fasaden rämnat och månader av ömsesidig trevan slutligen fått dem båda att inse att de aldrig varit värda att kämpa för är allt de självförtroende (möjligen konstlade) han en gång bar på som bortblåst. Under relationen har han råkat ramla över hennes referat av sina otrohetsaffärer, offrat sin sällskapskrets, följt hennes drömmar och gett upp sina egna. Kanske har han till och med tvingats konfronteras med faktumet att hon tycker att den historia han idealiserade och trodde att de båda skrev varit både sorglig och onödig.
Manliga gemenskaper med dess obligatoriska hierarkier, härskartekniker och fastfrusna roller kan bryta ner en. Göra birollerna till statister och fylla protagonisterna med obefogad hybris. Alfahanen och slavar under skrattet. De finns där absolut. Men till skillnad från de relationer som kan strandsätta män på platser dem först trodde var vackra, har dem returbiljetter. När den brutne toffelhjälten beslutat sig för att lämna hägringen av kärleksön är horisonten tom. Båten som förde honom dit har bytt destination. Han gav upp sig själv för en dröm. Desillusionerad sitter han nu överviktig och uttryckslös. Det projekt han investerat allt sitt sociala kapital i visade sig vara en bluff och sociala kontrakt skrivs inte i sten. Kärlek och vänskap byggs inte upp av garantier eller kalkyler. Närhet är inte alltid något den ambitiöse får.
När jag nu ser mina kollegor på brunstens stig lämna arenan efter ännu en förlust ler jag inombords. Dem har fattat allt och ingenting. De har ignorerat allt kvacksalveri om flickvänner, parmiddagar och expedition Robinson med vitvin och räkcocktail på lördagskvällen. De går dit lustan leder dem säger det kuken vill ha sagt. De gör fanimej helt rätt. I höst har de samlat ihop material till en hel generationsroman medan Patrik flyttat till Helsingborg där flickvännen Mikaela påbörjat sina studier. Patrik, en ung Lille Fridolf, hänger på. Vad han vill vet han inte. Han slutade lyssna på begäret när Mikaelas drömmar fick sätta ramarna.
/Drönaren
Is like a window in your heart
Everybody sees you're blown apart,
Everybody sees the wind blow.
Paul Simon- Graceland
Att i vårens förföriska dagar se män utan kvinnor söka intimitet under stadens neonljus är att se män utan masker och förklädnad. Själsligt blottade blir de möjligen föremål för skratt och ringaktning. Uttryck från de många som inte är i stånd att ta steget. I natten står de nakna, romantiska, ensamma män ofta stolta, lyckliga även i nederlaget. När de summerar natten över överdimensionerade hamburgermenyer på aggressivitetens torg känner de hur en kall bris när dem med tillförsikt. Imorgon har de sig själva och sin gemenskap. De vaknar upp med den livslånga kur som hjälper dem att besegra livets lägre frekvenser.
Har sett för många sköna snubbar gå vilse på kärlekens väg och gjort monogami till last. När slentrianen bryts, fasaden rämnat och månader av ömsesidig trevan slutligen fått dem båda att inse att de aldrig varit värda att kämpa för är allt de självförtroende (möjligen konstlade) han en gång bar på som bortblåst. Under relationen har han råkat ramla över hennes referat av sina otrohetsaffärer, offrat sin sällskapskrets, följt hennes drömmar och gett upp sina egna. Kanske har han till och med tvingats konfronteras med faktumet att hon tycker att den historia han idealiserade och trodde att de båda skrev varit både sorglig och onödig.
Manliga gemenskaper med dess obligatoriska hierarkier, härskartekniker och fastfrusna roller kan bryta ner en. Göra birollerna till statister och fylla protagonisterna med obefogad hybris. Alfahanen och slavar under skrattet. De finns där absolut. Men till skillnad från de relationer som kan strandsätta män på platser dem först trodde var vackra, har dem returbiljetter. När den brutne toffelhjälten beslutat sig för att lämna hägringen av kärleksön är horisonten tom. Båten som förde honom dit har bytt destination. Han gav upp sig själv för en dröm. Desillusionerad sitter han nu överviktig och uttryckslös. Det projekt han investerat allt sitt sociala kapital i visade sig vara en bluff och sociala kontrakt skrivs inte i sten. Kärlek och vänskap byggs inte upp av garantier eller kalkyler. Närhet är inte alltid något den ambitiöse får.
När jag nu ser mina kollegor på brunstens stig lämna arenan efter ännu en förlust ler jag inombords. Dem har fattat allt och ingenting. De har ignorerat allt kvacksalveri om flickvänner, parmiddagar och expedition Robinson med vitvin och räkcocktail på lördagskvällen. De går dit lustan leder dem säger det kuken vill ha sagt. De gör fanimej helt rätt. I höst har de samlat ihop material till en hel generationsroman medan Patrik flyttat till Helsingborg där flickvännen Mikaela påbörjat sina studier. Patrik, en ung Lille Fridolf, hänger på. Vad han vill vet han inte. Han slutade lyssna på begäret när Mikaelas drömmar fick sätta ramarna.
/Drönaren
söndag 12 april 2009
Ge oss övervakning- få dem att knipa.
Sitter på tunnelbanan, röda linjen norrut. Är ganska trött, har en påtagligt sliten uppsyn. Jag känner mig ganska frånstötande. I vagnen blandas kostymklädda broilers med tillgjorda gymnasister och skräckslagna pensionärer. Det är en ganska behaglig mänsklig mosaik. Lite väl Östermalmsplatt måhända, men en fullt godtagbar omgivning att dela uppvaknandet med. Då gör hon entré. Jag har sett typen förr. Hon med en mental karta inskränkt till det Stockholm hon känner. De minor hon i livet råkat trampa på har sprängt bort empati och placerat henne i dumbubblan. Hon måste bara säga allt och inget alls. Hon måste bara visa att hon finns. Hon måste bara berätta för oss alla hur orättvist livet varit mot henne och hur ond hon blivit av alla nitar.
Det spelar ingen roll hur många vi är i vagnen. Det spelar ingen roll om de zigenska musikanterna står där med dragspel och trumpet och spelar Ederlezei i full entusiasm. För när hon droppar sina oanständiga och för oss irrelevanta rapporter från sitt tomma och sönderrivna liv penetreras kaosets sorl. ”Han var sämst, jag lovar dig”, ”jag hatar dig mamma”, ”han sa att jag hade fin röv” eller den klassiska ”jag har haft mensvärk hela dan gumman”. Bespara oss sanningen lillan. Vi kan inte trycka på mute, vi kan inte filtrera bort dig.
Många är de om uttryckligen fasas över de åtgärder samhället vidtagit för att successivt inskränka den medborgerliga integriteten. De tror att vi närmar oss George Orwells dystopiska värld, övervakningssamhället. Med en stad som våran ställer jag mig tveksam till dessa attityders täckning i populationen. Stockholmaren vill bli älskad och sedd. Höras, synas, märkas bland alla de ensamma påfåglarna som egentligen bara vill älskas av sig själva.
Med övervakning kanske den utstuderat självutlämnades scener i offentligheten blir urvattnade. När allt fastnar på storebrorsamhällets ständigt svällande film. När linsen fångar suckningarna, blickarna av förakt och lidande från de utlämnande medpassagerarna i ögonblick då de påtvingas effektsökarens desperation som den sämsta av trasnoveller. När hon står där under objektiv lupp kommer hon kanske inse vilken meningslös situation hon iscensätter för oss, men också för sig själv. Nu stämplas hon inte bara av oss i flykten, nu arkiveras hennes berättelser för evigt. Hon skäms, hon skräms, hon tiger.
Det spelar ingen roll hur många vi är i vagnen. Det spelar ingen roll om de zigenska musikanterna står där med dragspel och trumpet och spelar Ederlezei i full entusiasm. För när hon droppar sina oanständiga och för oss irrelevanta rapporter från sitt tomma och sönderrivna liv penetreras kaosets sorl. ”Han var sämst, jag lovar dig”, ”jag hatar dig mamma”, ”han sa att jag hade fin röv” eller den klassiska ”jag har haft mensvärk hela dan gumman”. Bespara oss sanningen lillan. Vi kan inte trycka på mute, vi kan inte filtrera bort dig.
Många är de om uttryckligen fasas över de åtgärder samhället vidtagit för att successivt inskränka den medborgerliga integriteten. De tror att vi närmar oss George Orwells dystopiska värld, övervakningssamhället. Med en stad som våran ställer jag mig tveksam till dessa attityders täckning i populationen. Stockholmaren vill bli älskad och sedd. Höras, synas, märkas bland alla de ensamma påfåglarna som egentligen bara vill älskas av sig själva.
Med övervakning kanske den utstuderat självutlämnades scener i offentligheten blir urvattnade. När allt fastnar på storebrorsamhällets ständigt svällande film. När linsen fångar suckningarna, blickarna av förakt och lidande från de utlämnande medpassagerarna i ögonblick då de påtvingas effektsökarens desperation som den sämsta av trasnoveller. När hon står där under objektiv lupp kommer hon kanske inse vilken meningslös situation hon iscensätter för oss, men också för sig själv. Nu stämplas hon inte bara av oss i flykten, nu arkiveras hennes berättelser för evigt. Hon skäms, hon skräms, hon tiger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)