Sitter på skolan. Det är höst och terminen har precis börjat. Det råder en viss social oro i lokalerna. Grupperingarna har inte etablerats än. Vi betraktar och granskar varandra, håller låga profiler och filtrerar våra baggage. Mittemot sitter indiekillen från landet. Vi gör ett grupparbete ihop. Korrekt klädd och kvick i replikerna är han. Han är också förhållandevis smal. Sådär som ett svårmodigt popsnöre ska vara. Plötsligt säger han att han måste käka lunch. Han återvänder med 25 cl mjölkdrink från Nutrilett och ett ynkligt proteinkex. Jag kan inte hålla det tillbaka. Jag bara måste trycka på knappen.
Tjockfällan, beach 2009, GI, Atkins, stenåldersmetoden, cellulitkräm, Nutrilett, viktväktarna, tarmsköljning och örtmedicin. Varje dag överöses vi med medias hat mot tjocka. Med modebubblan har propagandan intensifierats. I torsdagens Debatt i SVT blev (om man drar det hela till sin spets) dessa människors existens ett diskussionsämne. Mot de obstinata hälsofascisterna som nitiskt undersöker sitt och andras bajs dagligen stod en ledsen rundlagd skådespelerska som satt upp en monolog om ”att vara tjock och osynliggjord”.
Man ser onekligen att ungarna fetnat till de senaste åren. I synnerhet dataspelsberoende grabbar som kombinerat den sociala alienationen med sockermissbruk. Ni vet den där snubben som smög i väg med massäcken och bytte ut salladen och skinkan mot en Snickers. Den där viljestarka tjocka och lyckliga gossen som i sin bortskämdhet enkelt körde över sin resignerade mamma. Har besökt hem med Rollokolor i kryddlådorna, där Coca-Cola blandas med glass till frukost och där efterrätten överstiger varmrätten med marginal. Har träffat pojkar och män som lever för att livnära sin fetma. Ibland kan man undra om de äter för att tänja på gränserna. Man kan se dem som gastronomiska äventyrare. Varje dag är en vandring mot stupet där organen och blodtryckets kapacitet utmanas.
Det är lätt att raljera över tjockisar och avfärda dem som lata, viljelösa och rentav tjocka i huvudet. Jag har inget emot tjocka människor. Jag vill gärna inte se någon som helst korrelation mellan fysiska attribut och personliga kvalitéer. Men likt träningsnarkomanen, silikonbruden och fotomodellen kan jag ha svårt för individer som låter sin identitet reduceras till det yttre. Det är sorgligt att de överviktiga ska behöva ha ett riksförbund. Monologer om livet som tjock eller TV-program om bantning är produkter av ett samhällsklimat som stöper allt medieutbud och alla ideal i samma form.
Skönhetsideal har funnits längre än fotografiet. Anorexi och andra åkommor orsakade av en dysfunktionell kroppsuppfattning var då ett problem inom aristokratin. Men genom att vi exponeras för perfektion oupphörligen har ängslan successivt blivit folklig. Signifikativt för de yttre egenskaper gemene man förenar med skönhet, lycka och intelligens utgör knappast en kroppslig pluralism. Är detta ett problem? Skulle det i sådana fall finnas några okonstlade lösningar?
Nej! Låt oss vara ytliga och hypnotiseras av modeblaskornas retuscherade anorektiker Låt dem tjocka vara ifred. Blir dem lyckliga av att äta sallad så visst. Men att tvinga dem att titta på och analysera sin avföring, avsäga dem vårdnaden av sina barn, kontrollera deras matintag och i slutändan omyndigförklara dem är att ta över deras rätt att vara individer. Du är dina val och dina handlingar, inte bara tjock eller smal. Jag vill inte se flera Uffe Larsson exempel. Mannen som mörkade att han krympt sin diafragma till en pingisbolls storlek. Sorgset satt han i en skrämmande närmast sjuklig tanighet och pratade om sin långa kamp mot kalorierna. Vill inte se fler freakshowdokumentärer där kraftigt överviktiga görs till otämjbara cirkusdjur trots att deras farliga fetma orsakats av kroniska körtelsjukdomar.
Livet är så mycket mer än spegelbilder, siffror på vågen, fettprocent, dieter och poserande på stranden. Slappna av ta en bärs och var nöjd att du lever.
/Drönaren
fredag 24 april 2009
tisdag 21 april 2009
Klart grabben ska ha en smäll, han fyller ju år!
Det är dags igen. Dags att summera ännu ett år av ”the walk of life”.
Att fylla år betyder att man närmar sig slutet. Det är ett faktum och en påminnelse. Man blir inte väckt med tårta, paket och falsksång längre. Dagen inrymmer inga större privilegier. Man är inte kung för en dag. Det blir att sondera terrängen för ännu en dag av trevan. Räkningarna på hög försvinner inte. Det är inte Fortums uppgift att plinga på dörren och utbrista i ”Grattis vi är kvitt nu!”. Dina felsteg under året glöms inte bort, du kommer aldrig att få de mottagna ursäkternas dag. Nej det man förtjänar på sin födelsedag är en bestraffning. Ett rejält kok stryk som tvingar en att skärpa till sig och inse att man inte lever för evigt. En våffla av omtanke. En chans att bli lite ödmjuk för en stund.
Födelsedagen som tradition bjuder på en uppsjö av minnen och anekdoter.
Grusade förväntningar, 18 årsfyllor, whitetrashkalas på McDondalds och de inbjudningar som aldrig "nådde" alla i mellanstadieklassen. Minns särskilt en extremt dekadent McDonaldstillställning under tidigt nittiotal. Det bjöds på Happy Meal och vi satt där runt ett plastbord med födelsedagsbarnet i kungatron. Alla övergödda, alla missnöjda.
Alla hade förstås redan besökt Ronald McDonalds hus tidigare i veckan. Alla hade förstås redan införskaffat den där obegripliga lila leksaksfiguren med pedofilleende och konstig mantel. Festen avslutades med att jag i min inre förvirring blev inlåst i ett klaustrofobiskt videorum där jag tvingades titta på den vidriga historien om chipmunkarna gång på gång tills en vilsen tonåring i Ronald McDonaldmundering släppte ut mig.
Visst kan man sakna den förväntan som det magiska datumet gav en. Entusiasmen, den ohämmade egoismen och det transfyllda leende som bara ett sexårigt födelsedagsbarn kan bära både fascinerar och skrämmer. Bilden säger så mycket om vårt samhälle, om föräldraskap och de gåvor som för barnen innebär status och för medelklassföräldrarna ger dem lite andrum i ångesten över att känna sig otillräckliga.
Man blir äldre. Men behöver inte skaffa falskleg på 18 för det. Kanske kan man fly ansvaret för en dag eller två. Ljuga att man fyllde jämt, ta ut svängarna och sedan avfärda allt som ett skämt. Unna sig en extra snusprilla. Eller varför inte vara lite barnsligt busig och stanna uppe hela natten och sjukskriva sig imorgon. Då blir man väl kanske misshandlad. Men bara för att man förtjänar det.
/Drönaren
Att fylla år betyder att man närmar sig slutet. Det är ett faktum och en påminnelse. Man blir inte väckt med tårta, paket och falsksång längre. Dagen inrymmer inga större privilegier. Man är inte kung för en dag. Det blir att sondera terrängen för ännu en dag av trevan. Räkningarna på hög försvinner inte. Det är inte Fortums uppgift att plinga på dörren och utbrista i ”Grattis vi är kvitt nu!”. Dina felsteg under året glöms inte bort, du kommer aldrig att få de mottagna ursäkternas dag. Nej det man förtjänar på sin födelsedag är en bestraffning. Ett rejält kok stryk som tvingar en att skärpa till sig och inse att man inte lever för evigt. En våffla av omtanke. En chans att bli lite ödmjuk för en stund.
Födelsedagen som tradition bjuder på en uppsjö av minnen och anekdoter.
Grusade förväntningar, 18 årsfyllor, whitetrashkalas på McDondalds och de inbjudningar som aldrig "nådde" alla i mellanstadieklassen. Minns särskilt en extremt dekadent McDonaldstillställning under tidigt nittiotal. Det bjöds på Happy Meal och vi satt där runt ett plastbord med födelsedagsbarnet i kungatron. Alla övergödda, alla missnöjda.
Alla hade förstås redan besökt Ronald McDonalds hus tidigare i veckan. Alla hade förstås redan införskaffat den där obegripliga lila leksaksfiguren med pedofilleende och konstig mantel. Festen avslutades med att jag i min inre förvirring blev inlåst i ett klaustrofobiskt videorum där jag tvingades titta på den vidriga historien om chipmunkarna gång på gång tills en vilsen tonåring i Ronald McDonaldmundering släppte ut mig.
Visst kan man sakna den förväntan som det magiska datumet gav en. Entusiasmen, den ohämmade egoismen och det transfyllda leende som bara ett sexårigt födelsedagsbarn kan bära både fascinerar och skrämmer. Bilden säger så mycket om vårt samhälle, om föräldraskap och de gåvor som för barnen innebär status och för medelklassföräldrarna ger dem lite andrum i ångesten över att känna sig otillräckliga.
Man blir äldre. Men behöver inte skaffa falskleg på 18 för det. Kanske kan man fly ansvaret för en dag eller två. Ljuga att man fyllde jämt, ta ut svängarna och sedan avfärda allt som ett skämt. Unna sig en extra snusprilla. Eller varför inte vara lite barnsligt busig och stanna uppe hela natten och sjukskriva sig imorgon. Då blir man väl kanske misshandlad. Men bara för att man förtjänar det.
/Drönaren
söndag 19 april 2009
Tankar i brunstens tid
She said loosing love
Is like a window in your heart
Everybody sees you're blown apart,
Everybody sees the wind blow.
Paul Simon- Graceland
Att i vårens förföriska dagar se män utan kvinnor söka intimitet under stadens neonljus är att se män utan masker och förklädnad. Själsligt blottade blir de möjligen föremål för skratt och ringaktning. Uttryck från de många som inte är i stånd att ta steget. I natten står de nakna, romantiska, ensamma män ofta stolta, lyckliga även i nederlaget. När de summerar natten över överdimensionerade hamburgermenyer på aggressivitetens torg känner de hur en kall bris när dem med tillförsikt. Imorgon har de sig själva och sin gemenskap. De vaknar upp med den livslånga kur som hjälper dem att besegra livets lägre frekvenser.
Har sett för många sköna snubbar gå vilse på kärlekens väg och gjort monogami till last. När slentrianen bryts, fasaden rämnat och månader av ömsesidig trevan slutligen fått dem båda att inse att de aldrig varit värda att kämpa för är allt de självförtroende (möjligen konstlade) han en gång bar på som bortblåst. Under relationen har han råkat ramla över hennes referat av sina otrohetsaffärer, offrat sin sällskapskrets, följt hennes drömmar och gett upp sina egna. Kanske har han till och med tvingats konfronteras med faktumet att hon tycker att den historia han idealiserade och trodde att de båda skrev varit både sorglig och onödig.
Manliga gemenskaper med dess obligatoriska hierarkier, härskartekniker och fastfrusna roller kan bryta ner en. Göra birollerna till statister och fylla protagonisterna med obefogad hybris. Alfahanen och slavar under skrattet. De finns där absolut. Men till skillnad från de relationer som kan strandsätta män på platser dem först trodde var vackra, har dem returbiljetter. När den brutne toffelhjälten beslutat sig för att lämna hägringen av kärleksön är horisonten tom. Båten som förde honom dit har bytt destination. Han gav upp sig själv för en dröm. Desillusionerad sitter han nu överviktig och uttryckslös. Det projekt han investerat allt sitt sociala kapital i visade sig vara en bluff och sociala kontrakt skrivs inte i sten. Kärlek och vänskap byggs inte upp av garantier eller kalkyler. Närhet är inte alltid något den ambitiöse får.
När jag nu ser mina kollegor på brunstens stig lämna arenan efter ännu en förlust ler jag inombords. Dem har fattat allt och ingenting. De har ignorerat allt kvacksalveri om flickvänner, parmiddagar och expedition Robinson med vitvin och räkcocktail på lördagskvällen. De går dit lustan leder dem säger det kuken vill ha sagt. De gör fanimej helt rätt. I höst har de samlat ihop material till en hel generationsroman medan Patrik flyttat till Helsingborg där flickvännen Mikaela påbörjat sina studier. Patrik, en ung Lille Fridolf, hänger på. Vad han vill vet han inte. Han slutade lyssna på begäret när Mikaelas drömmar fick sätta ramarna.
/Drönaren
Is like a window in your heart
Everybody sees you're blown apart,
Everybody sees the wind blow.
Paul Simon- Graceland
Att i vårens förföriska dagar se män utan kvinnor söka intimitet under stadens neonljus är att se män utan masker och förklädnad. Själsligt blottade blir de möjligen föremål för skratt och ringaktning. Uttryck från de många som inte är i stånd att ta steget. I natten står de nakna, romantiska, ensamma män ofta stolta, lyckliga även i nederlaget. När de summerar natten över överdimensionerade hamburgermenyer på aggressivitetens torg känner de hur en kall bris när dem med tillförsikt. Imorgon har de sig själva och sin gemenskap. De vaknar upp med den livslånga kur som hjälper dem att besegra livets lägre frekvenser.
Har sett för många sköna snubbar gå vilse på kärlekens väg och gjort monogami till last. När slentrianen bryts, fasaden rämnat och månader av ömsesidig trevan slutligen fått dem båda att inse att de aldrig varit värda att kämpa för är allt de självförtroende (möjligen konstlade) han en gång bar på som bortblåst. Under relationen har han råkat ramla över hennes referat av sina otrohetsaffärer, offrat sin sällskapskrets, följt hennes drömmar och gett upp sina egna. Kanske har han till och med tvingats konfronteras med faktumet att hon tycker att den historia han idealiserade och trodde att de båda skrev varit både sorglig och onödig.
Manliga gemenskaper med dess obligatoriska hierarkier, härskartekniker och fastfrusna roller kan bryta ner en. Göra birollerna till statister och fylla protagonisterna med obefogad hybris. Alfahanen och slavar under skrattet. De finns där absolut. Men till skillnad från de relationer som kan strandsätta män på platser dem först trodde var vackra, har dem returbiljetter. När den brutne toffelhjälten beslutat sig för att lämna hägringen av kärleksön är horisonten tom. Båten som förde honom dit har bytt destination. Han gav upp sig själv för en dröm. Desillusionerad sitter han nu överviktig och uttryckslös. Det projekt han investerat allt sitt sociala kapital i visade sig vara en bluff och sociala kontrakt skrivs inte i sten. Kärlek och vänskap byggs inte upp av garantier eller kalkyler. Närhet är inte alltid något den ambitiöse får.
När jag nu ser mina kollegor på brunstens stig lämna arenan efter ännu en förlust ler jag inombords. Dem har fattat allt och ingenting. De har ignorerat allt kvacksalveri om flickvänner, parmiddagar och expedition Robinson med vitvin och räkcocktail på lördagskvällen. De går dit lustan leder dem säger det kuken vill ha sagt. De gör fanimej helt rätt. I höst har de samlat ihop material till en hel generationsroman medan Patrik flyttat till Helsingborg där flickvännen Mikaela påbörjat sina studier. Patrik, en ung Lille Fridolf, hänger på. Vad han vill vet han inte. Han slutade lyssna på begäret när Mikaelas drömmar fick sätta ramarna.
/Drönaren
söndag 12 april 2009
Ge oss övervakning- få dem att knipa.
Sitter på tunnelbanan, röda linjen norrut. Är ganska trött, har en påtagligt sliten uppsyn. Jag känner mig ganska frånstötande. I vagnen blandas kostymklädda broilers med tillgjorda gymnasister och skräckslagna pensionärer. Det är en ganska behaglig mänsklig mosaik. Lite väl Östermalmsplatt måhända, men en fullt godtagbar omgivning att dela uppvaknandet med. Då gör hon entré. Jag har sett typen förr. Hon med en mental karta inskränkt till det Stockholm hon känner. De minor hon i livet råkat trampa på har sprängt bort empati och placerat henne i dumbubblan. Hon måste bara säga allt och inget alls. Hon måste bara visa att hon finns. Hon måste bara berätta för oss alla hur orättvist livet varit mot henne och hur ond hon blivit av alla nitar.
Det spelar ingen roll hur många vi är i vagnen. Det spelar ingen roll om de zigenska musikanterna står där med dragspel och trumpet och spelar Ederlezei i full entusiasm. För när hon droppar sina oanständiga och för oss irrelevanta rapporter från sitt tomma och sönderrivna liv penetreras kaosets sorl. ”Han var sämst, jag lovar dig”, ”jag hatar dig mamma”, ”han sa att jag hade fin röv” eller den klassiska ”jag har haft mensvärk hela dan gumman”. Bespara oss sanningen lillan. Vi kan inte trycka på mute, vi kan inte filtrera bort dig.
Många är de om uttryckligen fasas över de åtgärder samhället vidtagit för att successivt inskränka den medborgerliga integriteten. De tror att vi närmar oss George Orwells dystopiska värld, övervakningssamhället. Med en stad som våran ställer jag mig tveksam till dessa attityders täckning i populationen. Stockholmaren vill bli älskad och sedd. Höras, synas, märkas bland alla de ensamma påfåglarna som egentligen bara vill älskas av sig själva.
Med övervakning kanske den utstuderat självutlämnades scener i offentligheten blir urvattnade. När allt fastnar på storebrorsamhällets ständigt svällande film. När linsen fångar suckningarna, blickarna av förakt och lidande från de utlämnande medpassagerarna i ögonblick då de påtvingas effektsökarens desperation som den sämsta av trasnoveller. När hon står där under objektiv lupp kommer hon kanske inse vilken meningslös situation hon iscensätter för oss, men också för sig själv. Nu stämplas hon inte bara av oss i flykten, nu arkiveras hennes berättelser för evigt. Hon skäms, hon skräms, hon tiger.
Det spelar ingen roll hur många vi är i vagnen. Det spelar ingen roll om de zigenska musikanterna står där med dragspel och trumpet och spelar Ederlezei i full entusiasm. För när hon droppar sina oanständiga och för oss irrelevanta rapporter från sitt tomma och sönderrivna liv penetreras kaosets sorl. ”Han var sämst, jag lovar dig”, ”jag hatar dig mamma”, ”han sa att jag hade fin röv” eller den klassiska ”jag har haft mensvärk hela dan gumman”. Bespara oss sanningen lillan. Vi kan inte trycka på mute, vi kan inte filtrera bort dig.
Många är de om uttryckligen fasas över de åtgärder samhället vidtagit för att successivt inskränka den medborgerliga integriteten. De tror att vi närmar oss George Orwells dystopiska värld, övervakningssamhället. Med en stad som våran ställer jag mig tveksam till dessa attityders täckning i populationen. Stockholmaren vill bli älskad och sedd. Höras, synas, märkas bland alla de ensamma påfåglarna som egentligen bara vill älskas av sig själva.
Med övervakning kanske den utstuderat självutlämnades scener i offentligheten blir urvattnade. När allt fastnar på storebrorsamhällets ständigt svällande film. När linsen fångar suckningarna, blickarna av förakt och lidande från de utlämnande medpassagerarna i ögonblick då de påtvingas effektsökarens desperation som den sämsta av trasnoveller. När hon står där under objektiv lupp kommer hon kanske inse vilken meningslös situation hon iscensätter för oss, men också för sig själv. Nu stämplas hon inte bara av oss i flykten, nu arkiveras hennes berättelser för evigt. Hon skäms, hon skräms, hon tiger.
måndag 30 mars 2009
Söder- vad blev det av dig?
Rakt ut i mörkret har jag ett hem,
Söder om midnatt c/o himmelen.
Rakt ut i mörkret genom skymningen,
Söder om midnatt c/o himmelen.
Jag drömde i lobbyn jag drack några stycken,
Jag hörde en röst som säger du har fått för mycket.
Det var äntligen en människa som sa vad hon tyckte.
Jag satt bara här och längtade bort,
vill fröken vara snäll att hjälpa mig upp.
Eldkvarn-
Söder om midnatt, c/o himmelen
Fredagskväll och jag vadar hem i snöslasket efter två stora starka på Rival. Södergatan är märkligt stilla för en löningshelg där buset, creddmaffian, hockeygänget och den ensamma mamman vanligtvis ger sig ut i drömmen om verklig närhet. Vid en korsning står en polispiké parkerad. Två kvinnliga poliser trycker upp en salongsberusad övremedelålders svennepappa, med något härdat ansikte, mot betongväggen. De hanterar mannen som boskap, likt en ko som står i begrepp att märkas inför en slakt, ignorerar de hans vädjanden: ”Det här är ju hemskt”, ”Det är ju halt. Jag ramlade bara lite”. Förmodligen påtvingades mannen en förnedrade natt i fyllecellen med anledning av hans begränsade koordinations- och balansförmåga vid salongsberusning. Morgonen efter vaknar han upp efter ännu en spottloska i ansiktet, efter ännu ett tillintetgörande av en meningslös existens. Han passar inte in, är pinsam och för snutbrudarna är han ännu en bock i protokollet.
Det jag såg i fredags är inte enbart en bieffekt av den blåa kriminalpolitikens mobilisering av lokalpolis och den attityd som med cynisk råhet slår med styrka och precision mot fulla, ensamma föredettingar. Den illustrerar en stadsdel som inte längre har plats för socialfall, människor som väntar på att vinden ska vända. Instrumenten för exkluderingen, för filtreringen genom pergament har blivit: marknadshyror, polismakt och den sociala kultur som avspeglar utbredningen av det nya Söder- ett mecka för konsumtionssamhället. Smålänningar, Närkingar, Västmanlänningar och till och med Norrlänningar invaderar ön min. De kommer med sina plånböcker, högerideal och bajsnödiga uppsyn. För de är så de uppfattar broarnas stad, stockholmaren och söderbon i synnerhet blir den karriärlystne konsumenten som reducerat medmänsklighet till medlemskap i Amnesty och får tarmproblem av allt lattedrickande och catch-minisnusande. Deras plånböcker röstar fram politiska majoriteter som utrotar infödingarna och förvandlar gatorna från glädje, bykänsla och enighet till passager för ängsliga tillrättalagda posörer.
Visst. Lokalpatriotism, lantishat och en regressiv hållning till sociala strukturer har producerat dessa tankegångar. Efter att ha levt 22 av 24 år på ön odlas en romantik om det Söder som en gång var. En plats fri från gallerior, barn i svindyra outfits, eko-dagis, snobbism och det obstinata sökandet efter det kompletta fotoalbumet. Det fåfänga kämpandet att kunna dölja sin existentiella ångest bakom, akademisk examen, en korrekt kulturell smak och ett lågt BMI. Som liten kunde man höra den Ekensvenska som tvångsförflyttats till Söderort. Vi gav blanka fan i att morsan köpte kläder åt en på Polaren och Pyret. Om han var rolig fick fullgubben vara med och spela fotboll. Hade man tur kunde han lära en ett tjog könsord och berätta om backgammonmatcherna mot JO Waldner i Hägersten. Man sa hej till grannarna i trappuppgången och ibland fick vi sitta och lyssna på den gamles sagor om kisar och bönor, sagor om det gamla Söder.
Det kulturarv som återfinns i Slas Ivar-Lo och Fogelströms berättelser och i Bajenmyten har försvunnit från den sociala praktiken om man undantar samtal på sunkhaken kring Medis och Ringvägen. Kulturarvet reproduceras av infödingarnas berättande, av en levande samtalskultur mellan gamla och unga. Om den mest utmärkande karaktäristiken för söderinvånare blir ”höginkomsttagare, inflyttad från landsort” riskerar Söder att bli en parodisk antites till det okonstlade, inkluderade och bohemiska som vi ekenkisar älskar att romantisera.
Jag säger inte att broarna ska bli vallgravar. Att portarna ska stängas. Nej, entreprenörer, kristdemokrater och skattesmitare är alla välkomna. Men stäng då inte dörren för de som kan värna öns själ.
/Drönaren
Söder om midnatt c/o himmelen.
Rakt ut i mörkret genom skymningen,
Söder om midnatt c/o himmelen.
Jag drömde i lobbyn jag drack några stycken,
Jag hörde en röst som säger du har fått för mycket.
Det var äntligen en människa som sa vad hon tyckte.
Jag satt bara här och längtade bort,
vill fröken vara snäll att hjälpa mig upp.
Eldkvarn-
Söder om midnatt, c/o himmelen
Fredagskväll och jag vadar hem i snöslasket efter två stora starka på Rival. Södergatan är märkligt stilla för en löningshelg där buset, creddmaffian, hockeygänget och den ensamma mamman vanligtvis ger sig ut i drömmen om verklig närhet. Vid en korsning står en polispiké parkerad. Två kvinnliga poliser trycker upp en salongsberusad övremedelålders svennepappa, med något härdat ansikte, mot betongväggen. De hanterar mannen som boskap, likt en ko som står i begrepp att märkas inför en slakt, ignorerar de hans vädjanden: ”Det här är ju hemskt”, ”Det är ju halt. Jag ramlade bara lite”. Förmodligen påtvingades mannen en förnedrade natt i fyllecellen med anledning av hans begränsade koordinations- och balansförmåga vid salongsberusning. Morgonen efter vaknar han upp efter ännu en spottloska i ansiktet, efter ännu ett tillintetgörande av en meningslös existens. Han passar inte in, är pinsam och för snutbrudarna är han ännu en bock i protokollet.
Det jag såg i fredags är inte enbart en bieffekt av den blåa kriminalpolitikens mobilisering av lokalpolis och den attityd som med cynisk råhet slår med styrka och precision mot fulla, ensamma föredettingar. Den illustrerar en stadsdel som inte längre har plats för socialfall, människor som väntar på att vinden ska vända. Instrumenten för exkluderingen, för filtreringen genom pergament har blivit: marknadshyror, polismakt och den sociala kultur som avspeglar utbredningen av det nya Söder- ett mecka för konsumtionssamhället. Smålänningar, Närkingar, Västmanlänningar och till och med Norrlänningar invaderar ön min. De kommer med sina plånböcker, högerideal och bajsnödiga uppsyn. För de är så de uppfattar broarnas stad, stockholmaren och söderbon i synnerhet blir den karriärlystne konsumenten som reducerat medmänsklighet till medlemskap i Amnesty och får tarmproblem av allt lattedrickande och catch-minisnusande. Deras plånböcker röstar fram politiska majoriteter som utrotar infödingarna och förvandlar gatorna från glädje, bykänsla och enighet till passager för ängsliga tillrättalagda posörer.
Visst. Lokalpatriotism, lantishat och en regressiv hållning till sociala strukturer har producerat dessa tankegångar. Efter att ha levt 22 av 24 år på ön odlas en romantik om det Söder som en gång var. En plats fri från gallerior, barn i svindyra outfits, eko-dagis, snobbism och det obstinata sökandet efter det kompletta fotoalbumet. Det fåfänga kämpandet att kunna dölja sin existentiella ångest bakom, akademisk examen, en korrekt kulturell smak och ett lågt BMI. Som liten kunde man höra den Ekensvenska som tvångsförflyttats till Söderort. Vi gav blanka fan i att morsan köpte kläder åt en på Polaren och Pyret. Om han var rolig fick fullgubben vara med och spela fotboll. Hade man tur kunde han lära en ett tjog könsord och berätta om backgammonmatcherna mot JO Waldner i Hägersten. Man sa hej till grannarna i trappuppgången och ibland fick vi sitta och lyssna på den gamles sagor om kisar och bönor, sagor om det gamla Söder.
Det kulturarv som återfinns i Slas Ivar-Lo och Fogelströms berättelser och i Bajenmyten har försvunnit från den sociala praktiken om man undantar samtal på sunkhaken kring Medis och Ringvägen. Kulturarvet reproduceras av infödingarnas berättande, av en levande samtalskultur mellan gamla och unga. Om den mest utmärkande karaktäristiken för söderinvånare blir ”höginkomsttagare, inflyttad från landsort” riskerar Söder att bli en parodisk antites till det okonstlade, inkluderade och bohemiska som vi ekenkisar älskar att romantisera.
Jag säger inte att broarna ska bli vallgravar. Att portarna ska stängas. Nej, entreprenörer, kristdemokrater och skattesmitare är alla välkomna. Men stäng då inte dörren för de som kan värna öns själ.
/Drönaren
lördag 14 mars 2009
Sanningen bakom dagarna i solen
Klabbe med munnen full av snus sa:
Inget jävla bus.
Du är neger, du är svart.
Du och jag är som dag och natt.
Från ett klassiskt epos om döden till en romantiserad fotbollsmånad. Alla minns vi sommaren 94. Dessa varma dagar utan slut. Folkhemsrenässans framför dumburken och straffarna i Dallas. Varje mästerskap påminns vi om Ravellis räddningar, Brolins världsartisteri och Tommy Svenssons enigmatiska ledarstil. Bland annat säger myten att tränare Svensson gav Martin Dahlin som läxa att inför varje landskamp läsa ett antal böcker för att sedan samtala om dessa. Detta som en konsekvens av Dahlins anmärkningsvärt låga bildningsgrad.
Att 94-grabbarna nu likt reliker och krigshjältar fortfarande far land och rike runt på föreläsningar, tv-sändningar och pseudo-events för att berätta om en månad av sina liv känns urvattnat, historielöst och förnekande av spelarna som människor. Thern och Schwarz reduceras i media till att vara två socialt handikappade, neandertalskvarlevor, med empatistörningar. Schwarz som bröt armen på en unge som kastat snöboll på hans bil, som lärde sig prata vid sju års ålder och om vid ett hårprov visade sig ha bisarrt höga testosteronvärden. Brolin som ter sig mer som ett förvuxet barn med blöja för varje dag. Ravelli som likt en hovnarr underhåller lantispöbeln på konferenser med sina slapsticks.
Mest bortkommen i truppen är den under VM-94 petade Ander Limpar. Dribblern gick i ett klassiskt blåsningsavsnitt från 1997 på att han förflyttats två år i tiden genom en tidsmaksin (http://www.youtube.com/watch?v=HXr3sMmhuxI). Fotbollsspelare är förvisso inte ansedda för sin intelligens. Limpar borde alltjämt användas som ett skräckexempel för elever i kritiskt tänkande.
Har svårt att se hur Sveriges bronsmedalj från VM-94 kommer att överträffas inom min livstid. Lagets prestations bragdstatus är följaktligen obestridbar. Men faktumet att mytbildningen kring denna sommar växer i förhandsdiskussionerna inför varje mästerskap är inte sunt. I slutändan kommer Dahlins nickmål mot ett postkommunistiskt ryskt lag utan nationell moral i Pontiac Silverdome att kolonisera våra barns historieböcker. Tomas Brolin som från sjukhussängen efter sin fotskada mot Ungern följande höst svarade: ”så sjuk kommer jag aldrig att bli”, på frågan om han tänkte läsa några böcker, kommer att bli uppmålad som ett geni.
Det finns en sanning bakom skeendena den där magiska sommaren 1994, en VM-krönikans directors cut orättvis att undanhålla. Truppen innehöll som ni säkerligen anar en brokig skara av excentriker med varierande grad av grottmänniskoindex. Ravelli, känd för att inte hymla med PK-klyschor, hamnade tidigt i osämja med Dahlin. Det hela tog sin början när den exhibitionistiske målvakten insisterade att få spela Ultima-thules ”Då svallar vårt vikingablod”, i spelarbussen till träningslägret i Säffle (maj 1994). Han fick uppbackning av Klas ”Klabbe” Ingesson, Jonas Thern och Stefan Schwarz, som ansåg att Dahlin skulle försvenskas. Det var ju trots allt det svenska landslagets spelarbuss. ”Ingen jävla Latin Kings”, skrek Klabbe så att snusen sprutade.
Tommy Svensson var uppmärksam på de spänningar som skapats inom gruppen och tog ett akut litteratursamtal med Martin. Tommy hade först tänkt föreslå ”Spinkis och Blixten” för Dahlin, en gemytlig bok om tioåriga grabbar som sparkar boll. Med Dahlins vacklande självförtroende i bakgrunden gjorde han en helomvändning. Med Alex Haleys ”Rötter” under vingarna skulle Dahlin återfå stoltheten och självrespekten. Under VM- resan åstadkom Dahlins målskytte, otrohetsaffärer (med Therns fru) och vinst i den årliga snoppmätartävlingen (över Thern) att han kände sig som en kung. Med afrikansk folkdräkt och en voodoodocka av Rudi Völler svävade Dahlin likt en svart Messias runt i spelarhotellet och knöt genom en dubbelvinst i flipper oväntat starka band med Klabbe.
Turneringen gick vidare, Sverige imponerade i hettan. Dahlin och Klabbe gick och småbrottades sådär som bara fotbollsgrabbar kan. Efter vinsten över Saudiarabien lovade Klabbe att bjuda Dahlin på en god snuspris innan kvartsfinalen mot Karpaternas kungar från Rumänien. Dahlin sprudlade av förväntan. Han hade aldrig varit så nära att komma in i den svenska gemenskapen som nu. Under kvällen satt Klabbe och läste sexnoveller ur FiB-aktuellt för Dahlin, de sa god natt till varandra och somnade med fläkten smattrande och svetten rinnande. De vaknade upp nakna. Klabbe var som förvandlad av xenofobins demoner. Det blev inget snus för den förtvivlade Dahlin. Han var ju svart och svarta snusar inte, tyckte Klabbe som återgick till landsbygdsrasismens trygga mobb.
För Dahlin var magin borta. Landslaget hade förlorat sin nickexekutor och guldet blev till brons.
/Drönaren
Inget jävla bus.
Du är neger, du är svart.
Du och jag är som dag och natt.
Från ett klassiskt epos om döden till en romantiserad fotbollsmånad. Alla minns vi sommaren 94. Dessa varma dagar utan slut. Folkhemsrenässans framför dumburken och straffarna i Dallas. Varje mästerskap påminns vi om Ravellis räddningar, Brolins världsartisteri och Tommy Svenssons enigmatiska ledarstil. Bland annat säger myten att tränare Svensson gav Martin Dahlin som läxa att inför varje landskamp läsa ett antal böcker för att sedan samtala om dessa. Detta som en konsekvens av Dahlins anmärkningsvärt låga bildningsgrad.
Att 94-grabbarna nu likt reliker och krigshjältar fortfarande far land och rike runt på föreläsningar, tv-sändningar och pseudo-events för att berätta om en månad av sina liv känns urvattnat, historielöst och förnekande av spelarna som människor. Thern och Schwarz reduceras i media till att vara två socialt handikappade, neandertalskvarlevor, med empatistörningar. Schwarz som bröt armen på en unge som kastat snöboll på hans bil, som lärde sig prata vid sju års ålder och om vid ett hårprov visade sig ha bisarrt höga testosteronvärden. Brolin som ter sig mer som ett förvuxet barn med blöja för varje dag. Ravelli som likt en hovnarr underhåller lantispöbeln på konferenser med sina slapsticks.
Mest bortkommen i truppen är den under VM-94 petade Ander Limpar. Dribblern gick i ett klassiskt blåsningsavsnitt från 1997 på att han förflyttats två år i tiden genom en tidsmaksin (http://www.youtube.com/watch?v=HXr3sMmhuxI). Fotbollsspelare är förvisso inte ansedda för sin intelligens. Limpar borde alltjämt användas som ett skräckexempel för elever i kritiskt tänkande.
Har svårt att se hur Sveriges bronsmedalj från VM-94 kommer att överträffas inom min livstid. Lagets prestations bragdstatus är följaktligen obestridbar. Men faktumet att mytbildningen kring denna sommar växer i förhandsdiskussionerna inför varje mästerskap är inte sunt. I slutändan kommer Dahlins nickmål mot ett postkommunistiskt ryskt lag utan nationell moral i Pontiac Silverdome att kolonisera våra barns historieböcker. Tomas Brolin som från sjukhussängen efter sin fotskada mot Ungern följande höst svarade: ”så sjuk kommer jag aldrig att bli”, på frågan om han tänkte läsa några böcker, kommer att bli uppmålad som ett geni.
Det finns en sanning bakom skeendena den där magiska sommaren 1994, en VM-krönikans directors cut orättvis att undanhålla. Truppen innehöll som ni säkerligen anar en brokig skara av excentriker med varierande grad av grottmänniskoindex. Ravelli, känd för att inte hymla med PK-klyschor, hamnade tidigt i osämja med Dahlin. Det hela tog sin början när den exhibitionistiske målvakten insisterade att få spela Ultima-thules ”Då svallar vårt vikingablod”, i spelarbussen till träningslägret i Säffle (maj 1994). Han fick uppbackning av Klas ”Klabbe” Ingesson, Jonas Thern och Stefan Schwarz, som ansåg att Dahlin skulle försvenskas. Det var ju trots allt det svenska landslagets spelarbuss. ”Ingen jävla Latin Kings”, skrek Klabbe så att snusen sprutade.
Tommy Svensson var uppmärksam på de spänningar som skapats inom gruppen och tog ett akut litteratursamtal med Martin. Tommy hade först tänkt föreslå ”Spinkis och Blixten” för Dahlin, en gemytlig bok om tioåriga grabbar som sparkar boll. Med Dahlins vacklande självförtroende i bakgrunden gjorde han en helomvändning. Med Alex Haleys ”Rötter” under vingarna skulle Dahlin återfå stoltheten och självrespekten. Under VM- resan åstadkom Dahlins målskytte, otrohetsaffärer (med Therns fru) och vinst i den årliga snoppmätartävlingen (över Thern) att han kände sig som en kung. Med afrikansk folkdräkt och en voodoodocka av Rudi Völler svävade Dahlin likt en svart Messias runt i spelarhotellet och knöt genom en dubbelvinst i flipper oväntat starka band med Klabbe.
Turneringen gick vidare, Sverige imponerade i hettan. Dahlin och Klabbe gick och småbrottades sådär som bara fotbollsgrabbar kan. Efter vinsten över Saudiarabien lovade Klabbe att bjuda Dahlin på en god snuspris innan kvartsfinalen mot Karpaternas kungar från Rumänien. Dahlin sprudlade av förväntan. Han hade aldrig varit så nära att komma in i den svenska gemenskapen som nu. Under kvällen satt Klabbe och läste sexnoveller ur FiB-aktuellt för Dahlin, de sa god natt till varandra och somnade med fläkten smattrande och svetten rinnande. De vaknade upp nakna. Klabbe var som förvandlad av xenofobins demoner. Det blev inget snus för den förtvivlade Dahlin. Han var ju svart och svarta snusar inte, tyckte Klabbe som återgick till landsbygdsrasismens trygga mobb.
För Dahlin var magin borta. Landslaget hade förlorat sin nickexekutor och guldet blev till brons.
/Drönaren
måndag 9 mars 2009
All makt åt Tengil - vår befriare
Jag har funderat lite över Tengil och livet i Törnrosdalen på sistone. Livet i Nangalia är ju den urgamla drömmen om paradiset efter döden, där solen skiner varje dag och man får träffa sina nära och kära för jämnan. Det kanske är skitkul i början men efter ett par veckor kommer nog ångesten och tristessen med allt vad det innebär.
Folk som bara går och slappar i Törnrosdalen hela dagarna - det säger säg självt att de utvecklar ett destruktivt beteende. Men eftersom det är ett paradis så gör ingen nåt för att ändra på skiten.
Tills Tengil kommer med sin karisma och erbjudande om en meningsfull vardag. Eftersom Tengil också lever i Nangiala har han precis som Jonatan och Skorpan erövrat livet efter detta.
Men han är inte nöjd och gör uppror mot paradiset; han störtar det i backen och skapar ett totalitärt styre i Törnrosdalen. Äntligen händer det nåt.
Medborgarna kan välja att ansluta sig till Tengils hårda gäng eller försvara paradismyten.
Mot slutet blir ju som bekant Tengil avlivad av sitt eget husdjur, Katla.
Den gode Jonatan står inför valet att fortsätta livet i Törnrosdalen som handikappad (han blev förlamad i slutstriden) eller begå självmord och vara säker på att komma till Nangilina - nästa paradis. Skorpan hänger på i brist på annat, han tycker väl att Nangiala blir trist utan Jonatan.
Tengil är ju med all säkerhet redan i Nangilina så tråkigt lär det väl inte heller bli...
Och förmodligen har hans försprång på några timmar eller så gett honom en bra ledning inför nästa rollspel.
/Styret
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)