Inget VM, ingen sorg.

Nästa år är det tjugo år sedan Nelson Mandela återsåg friheten. Nästa år blir Sydafrika den första afrikanska nationen att arrangera Fotbolls-VM. Förmodligen blir det inga soliga dagar i boerland för "gruppen" som Lagerbäck kallar vårt impotenta fotbollslandslag. Med tanke på lördagens sorgliga tillställning kanske det är lika bra att danskarna får försvara nordens färger i det gröna fältets schack.

Fotboll är med sitt universella språk den goda globaliseringen. Dess historia inrymmer så många episka matcher, anekdoter, karaktärer och mystik. Det finns få sociala vägar mellan två män som är kortare än fotbollens. Det kanske i synnerhet är samtalet kring fotboll som förklarar min kärlek till spelet där kroppens lägsta delar står i centrum.

Men fotbollen förändras. Den fotbollsvärld som förförde mig under 90-talet var redan starkt kommersialiserad. Med ett Milan som köpte spelare som Jean-Pierre Papin, Brian Laudrup och Gianluca Lentini för åttasiffriga belopp bara för att undvika att Juventus, Inter, Roma eller Sampdoria skulle hinna före. Samtidigt kunde Göteborg vinna sin grupp i Champions League, fotbollen i England var fortfarande engelsk och Degerfors mötte Parma på Stora Valla. Idag kan man inte förklara fotbollen som något annat än en industri. Spelarna har blivit varamärken och mjölkkossor för klubbar, agenter och multinationella företag. De fragment av personlig touch fotbollspubliken får av sina fotbollshjältar filtreras i detalj av de vinstdrivande intressen som står bakom spelaren.

Visst finns det undantag som galningen Antonio Cassano, narcissisten Henrik Rydström och semialkoholisten Nicklas Bendtner. Som nostalgiker hävdar jag dock att de riktiga kultfigurerna, vars myter fortfarande förbryllar fotbollsnörden är begravda fenomen i dagens fotbollsvärld. Vad beträffar fotbollen är jag både protektionistisk och konservativ. Jag saknar excentriker som "Gazza", Maradona, Cantona, Ravelli och Matthäus.

Med undantag av Zlatan, med en karisma för stor för jante-Sverige, erbjuder det svenska fotbollslandslaget ett personsgalleri lika ointressant och innehållslöst som TV-shop. Finns det något förutsägbarare än dessa män: Anders Svensson, Kim Källström, Rasmus Elm, Andreas Isaksson och stackars Micke Nilsson? Visst "Chippen" försöker lika obstinat som alltid med Beckham-tatueringar, Slitz-brudar och suspekta proffskontrakt i mellanöstern. Men han förblir likt förbannat den dumma svennebananlantisen. Mellberg och Majstorovic trevar med viss framgång vidare i sin kamp att axla manteln efter "Kung Mjällby". Fotbollslandslaget 2009 med Lagerbäck i spetsen är ett gäng bekväma dödskallar. Musslor du aldrig behöver anstränga dig för att öppna. För det finns inga pärlor innanför skalet. Bara grått slem och hårvax.
/Drönaren

I väntan på sommarlovet

Sommaren hägrar med sina förväntningar om grillning, fotboll, kvinnor och flykt. Du blir åter kung över det liv som styrts av möten, tentor, sena pluggvakor och ofrivilliga sociala relationer. Semester? Nja... Många studenter lämnar en relativt slapp studietillvaro för att fylla luckan efter semesterfirarna på ICA, Folksam eller på Parkförvaltningen. Vi skulle bestämt oss tidigare. Börjat vandra på den valda vägen med tunnelseende. Vi skulle brännt marken bakom oss. Som en falsk försäkran om att alternativen inte fanns.

Istället står vi kvar vid korsningen där allt skulle ta sin början med väskan full av studielån och själen märkt av de hinder som dök upp på vägen när drömmarna visade sig vara för stora. Långt bort till betald semester, 40-timmars arbetsvecka och pensionspengar. Värdet av det potpurri av högskolepoäng du halvhjärtat samlat på dig sedan studenten sjunker som en sten. Fem år efter avhoppet, efter tre terminers statsvetenskap, står du där lika politiskt blind som under tonåren.

Har aldrig haft mycket till övers för välestimerade kalkyler över det framtida livspusslet och dess milstolpar. Utan att vara något större idealist kan jag i ärlighetens namn säga att en tung pengapung inte år mina drömmars mål. Men det kostar att leva. Tre eller fyra munnar är dyrare att mätta än den stora egoistiska käften. Kapital blir ett problem först när barnen kommer. Du kan inte låta din ambivalenta orientering i kurskatalogen gå ut över din familjs tillstånd. Med en alltför försenad ankomst till slutdestinationen riskerar du att inte hinna bygga upp ditt hus. Då kanske du inte längre ser tjusningen i att höra de andra dagisbarnens skratt åt den gamla farbrorn som påstår sig vara förälder till en son.

Trots splittrad vilja, tveksam studiediciplin och många terminer framför sig kan vandraren hitta hem. Han kunde aldrig ana hur krokig vägen skulle bli. Men de minnen, miljöer och människor som kantade den har format och tärt överlevnadskonstnären. Ni ser honom på kontoret, en "oersättlig resurs" som sitter obestridbar på sin stol och längtar i smyg till semestern.

/Drönaren