Söder- vad blev det av dig?

Rakt ut i mörkret har jag ett hem,
Söder om midnatt c/o himmelen.
Rakt ut i mörkret genom skymningen,
Söder om midnatt c/o himmelen.
Jag drömde i lobbyn jag drack några stycken,
Jag hörde en röst som säger du har fått för mycket.
Det var äntligen en människa som sa vad hon tyckte.
Jag satt bara här och längtade bort,
vill fröken vara snäll att hjälpa mig upp.
Eldkvarn-
Söder om midnatt, c/o himmelen


Fredagskväll och jag vadar hem i snöslasket efter två stora starka på Rival. Södergatan är märkligt stilla för en löningshelg där buset, creddmaffian, hockeygänget och den ensamma mamman vanligtvis ger sig ut i drömmen om verklig närhet. Vid en korsning står en polispiké parkerad. Två kvinnliga poliser trycker upp en salongsberusad övremedelålders svennepappa, med något härdat ansikte, mot betongväggen. De hanterar mannen som boskap, likt en ko som står i begrepp att märkas inför en slakt, ignorerar de hans vädjanden: ”Det här är ju hemskt”, ”Det är ju halt. Jag ramlade bara lite”. Förmodligen påtvingades mannen en förnedrade natt i fyllecellen med anledning av hans begränsade koordinations- och balansförmåga vid salongsberusning. Morgonen efter vaknar han upp efter ännu en spottloska i ansiktet, efter ännu ett tillintetgörande av en meningslös existens. Han passar inte in, är pinsam och för snutbrudarna är han ännu en bock i protokollet.

Det jag såg i fredags är inte enbart en bieffekt av den blåa kriminalpolitikens mobilisering av lokalpolis och den attityd som med cynisk råhet slår med styrka och precision mot fulla, ensamma föredettingar. Den illustrerar en stadsdel som inte längre har plats för socialfall, människor som väntar på att vinden ska vända. Instrumenten för exkluderingen, för filtreringen genom pergament har blivit: marknadshyror, polismakt och den sociala kultur som avspeglar utbredningen av det nya Söder- ett mecka för konsumtionssamhället. Smålänningar, Närkingar, Västmanlänningar och till och med Norrlänningar invaderar ön min. De kommer med sina plånböcker, högerideal och bajsnödiga uppsyn. För de är så de uppfattar broarnas stad, stockholmaren och söderbon i synnerhet blir den karriärlystne konsumenten som reducerat medmänsklighet till medlemskap i Amnesty och får tarmproblem av allt lattedrickande och catch-minisnusande. Deras plånböcker röstar fram politiska majoriteter som utrotar infödingarna och förvandlar gatorna från glädje, bykänsla och enighet till passager för ängsliga tillrättalagda posörer.

Visst. Lokalpatriotism, lantishat och en regressiv hållning till sociala strukturer har producerat dessa tankegångar. Efter att ha levt 22 av 24 år på ön odlas en romantik om det Söder som en gång var. En plats fri från gallerior, barn i svindyra outfits, eko-dagis, snobbism och det obstinata sökandet efter det kompletta fotoalbumet. Det fåfänga kämpandet att kunna dölja sin existentiella ångest bakom, akademisk examen, en korrekt kulturell smak och ett lågt BMI. Som liten kunde man höra den Ekensvenska som tvångsförflyttats till Söderort. Vi gav blanka fan i att morsan köpte kläder åt en på Polaren och Pyret. Om han var rolig fick fullgubben vara med och spela fotboll. Hade man tur kunde han lära en ett tjog könsord och berätta om backgammonmatcherna mot JO Waldner i Hägersten. Man sa hej till grannarna i trappuppgången och ibland fick vi sitta och lyssna på den gamles sagor om kisar och bönor, sagor om det gamla Söder.

Det kulturarv som återfinns i Slas Ivar-Lo och Fogelströms berättelser och i Bajenmyten har försvunnit från den sociala praktiken om man undantar samtal på sunkhaken kring Medis och Ringvägen. Kulturarvet reproduceras av infödingarnas berättande, av en levande samtalskultur mellan gamla och unga. Om den mest utmärkande karaktäristiken för söderinvånare blir ”höginkomsttagare, inflyttad från landsort” riskerar Söder att bli en parodisk antites till det okonstlade, inkluderade och bohemiska som vi ekenkisar älskar att romantisera.

Jag säger inte att broarna ska bli vallgravar. Att portarna ska stängas. Nej, entreprenörer, kristdemokrater och skattesmitare är alla välkomna. Men stäng då inte dörren för de som kan värna öns själ.

/Drönaren

Sanningen bakom dagarna i solen

Klabbe med munnen full av snus sa:
Inget jävla bus.
Du är neger, du är svart.
Du och jag är som dag och natt.

Från ett klassiskt epos om döden till en romantiserad fotbollsmånad. Alla minns vi sommaren 94. Dessa varma dagar utan slut. Folkhemsrenässans framför dumburken och straffarna i Dallas. Varje mästerskap påminns vi om Ravellis räddningar, Brolins världsartisteri och Tommy Svenssons enigmatiska ledarstil. Bland annat säger myten att tränare Svensson gav Martin Dahlin som läxa att inför varje landskamp läsa ett antal böcker för att sedan samtala om dessa. Detta som en konsekvens av Dahlins anmärkningsvärt låga bildningsgrad.

Att 94-grabbarna nu likt reliker och krigshjältar fortfarande far land och rike runt på föreläsningar, tv-sändningar och pseudo-events för att berätta om en månad av sina liv känns urvattnat, historielöst och förnekande av spelarna som människor. Thern och Schwarz reduceras i media till att vara två socialt handikappade, neandertalskvarlevor, med empatistörningar. Schwarz som bröt armen på en unge som kastat snöboll på hans bil, som lärde sig prata vid sju års ålder och om vid ett hårprov visade sig ha bisarrt höga testosteronvärden. Brolin som ter sig mer som ett förvuxet barn med blöja för varje dag. Ravelli som likt en hovnarr underhåller lantispöbeln på konferenser med sina slapsticks.
Mest bortkommen i truppen är den under VM-94 petade Ander Limpar. Dribblern gick i ett klassiskt blåsningsavsnitt från 1997 på att han förflyttats två år i tiden genom en tidsmaksin (http://www.youtube.com/watch?v=HXr3sMmhuxI). Fotbollsspelare är förvisso inte ansedda för sin intelligens. Limpar borde alltjämt användas som ett skräckexempel för elever i kritiskt tänkande.

Har svårt att se hur Sveriges bronsmedalj från VM-94 kommer att överträffas inom min livstid. Lagets prestations bragdstatus är följaktligen obestridbar. Men faktumet att mytbildningen kring denna sommar växer i förhandsdiskussionerna inför varje mästerskap är inte sunt. I slutändan kommer Dahlins nickmål mot ett postkommunistiskt ryskt lag utan nationell moral i Pontiac Silverdome att kolonisera våra barns historieböcker. Tomas Brolin som från sjukhussängen efter sin fotskada mot Ungern följande höst svarade: ”så sjuk kommer jag aldrig att bli”, på frågan om han tänkte läsa några böcker, kommer att bli uppmålad som ett geni.

Det finns en sanning bakom skeendena den där magiska sommaren 1994, en VM-krönikans directors cut orättvis att undanhålla. Truppen innehöll som ni säkerligen anar en brokig skara av excentriker med varierande grad av grottmänniskoindex. Ravelli, känd för att inte hymla med PK-klyschor, hamnade tidigt i osämja med Dahlin. Det hela tog sin början när den exhibitionistiske målvakten insisterade att få spela Ultima-thules ”Då svallar vårt vikingablod”, i spelarbussen till träningslägret i Säffle (maj 1994). Han fick uppbackning av Klas ”Klabbe” Ingesson, Jonas Thern och Stefan Schwarz, som ansåg att Dahlin skulle försvenskas. Det var ju trots allt det svenska landslagets spelarbuss. ”Ingen jävla Latin Kings”, skrek Klabbe så att snusen sprutade.

Tommy Svensson var uppmärksam på de spänningar som skapats inom gruppen och tog ett akut litteratursamtal med Martin. Tommy hade först tänkt föreslå ”Spinkis och Blixten” för Dahlin, en gemytlig bok om tioåriga grabbar som sparkar boll. Med Dahlins vacklande självförtroende i bakgrunden gjorde han en helomvändning. Med Alex Haleys ”Rötter” under vingarna skulle Dahlin återfå stoltheten och självrespekten. Under VM- resan åstadkom Dahlins målskytte, otrohetsaffärer (med Therns fru) och vinst i den årliga snoppmätartävlingen (över Thern) att han kände sig som en kung. Med afrikansk folkdräkt och en voodoodocka av Rudi Völler svävade Dahlin likt en svart Messias runt i spelarhotellet och knöt genom en dubbelvinst i flipper oväntat starka band med Klabbe.

Turneringen gick vidare, Sverige imponerade i hettan. Dahlin och Klabbe gick och småbrottades sådär som bara fotbollsgrabbar kan. Efter vinsten över Saudiarabien lovade Klabbe att bjuda Dahlin på en god snuspris innan kvartsfinalen mot Karpaternas kungar från Rumänien. Dahlin sprudlade av förväntan. Han hade aldrig varit så nära att komma in i den svenska gemenskapen som nu. Under kvällen satt Klabbe och läste sexnoveller ur FiB-aktuellt för Dahlin, de sa god natt till varandra och somnade med fläkten smattrande och svetten rinnande. De vaknade upp nakna. Klabbe var som förvandlad av xenofobins demoner. Det blev inget snus för den förtvivlade Dahlin. Han var ju svart och svarta snusar inte, tyckte Klabbe som återgick till landsbygdsrasismens trygga mobb.

För Dahlin var magin borta. Landslaget hade förlorat sin nickexekutor och guldet blev till brons.

/Drönaren

All makt åt Tengil - vår befriare

Jag har funderat lite över Tengil och livet i Törnrosdalen på sistone. Livet i Nangalia är ju den urgamla drömmen om paradiset efter döden, där solen skiner varje dag och man får träffa sina nära och kära för jämnan. Det kanske är skitkul i början men efter ett par veckor kommer nog ångesten och tristessen med allt vad det innebär. 

Folk som bara går och slappar i Törnrosdalen hela dagarna - det säger säg självt att de utvecklar ett destruktivt beteende. Men eftersom det är ett paradis så gör ingen nåt för att ändra på skiten. 

Tills Tengil kommer med sin karisma och erbjudande om en meningsfull vardag. Eftersom Tengil också lever i Nangiala har han precis som Jonatan och Skorpan erövrat livet efter detta. 

Men han är inte nöjd och gör uppror mot paradiset; han störtar det i backen och skapar ett totalitärt styre i Törnrosdalen. Äntligen händer det nåt.

Medborgarna kan välja att ansluta sig till Tengils hårda gäng eller försvara paradismyten. 

Mot slutet blir ju som bekant Tengil avlivad av sitt eget husdjur, Katla. 

Den gode Jonatan står inför valet att fortsätta livet i Törnrosdalen som handikappad (han blev förlamad i slutstriden) eller begå självmord och vara säker på att komma till Nangilina - nästa paradis. Skorpan hänger på i brist på annat, han tycker väl att Nangiala blir trist utan Jonatan. 

Tengil är ju med all säkerhet redan i Nangilina så tråkigt lär det väl inte heller bli...

Och förmodligen har hans försprång på några timmar eller så gett honom en bra ledning inför nästa rollspel. 

/Styret

Flytningar vid vägens slut

Gubben. Vi ska förhoppningsvis dit en dag, allihop.
Sitta där på vid strandpromenaden, göra överlägsna gubbljud och röka pipa. Även om den knappa ungdom man har kvar sägs vara något att ta vara på så ser jag ingen anledning att jäkta.

Jag kanske har en utopisk bild av åldrandet. En idé om livet som en resa vilken ter sig enklare att bemästra för varje år. För varje extra kilo, tappat hårstrå och försvagat prostatatryck infinner sig ett stigande lugn inför livets problem. Tänk dig en promenad runt omkring i Stockholm stad. Du vandrar lungt med din käpp och din lumpna men oklanderligt propra rock. Förbi skolor med skrikande mobbande storstadskids, förbi kafféer med nervösa och obstinata fashionistas och lattemorsor, förbi arbetsförmedlingen med besvikna och uppgivna studenter som aldrig kommer att nå drömmen. Du suckar åt alla iakttagelserna, men pustar samtidigt ut i din egoism: "Faan vad skönt att slippa alla måsten". Samtidigt som du kommer på den förträffliga idéen att ta med barnbarnen på Bajen-match till helgen.

Sverige är dock långtifrån den optimala platsen att åldras på. Kärnfamiljens långsamma död som incitament har medfört att åldrandet instiutionaliserats. När du är tillräckligt gammal och besvärlig hyser dem in dig på ett trött äldreboende i en närförort. Du passar inte längre in, räcker inte längre till och för dina barn vars uppväxt du nonchalerat är du bara ett pinsamt väsen. Som bäst blir du en invalidiserad cirkuselefant som barnbarnen tycker är rolig att driva med på födelsedagskalasen. På ålderdomshemmet delar du rutiner med en enerverande skara föredettingar som du aldrig frivilligt hade umgåtts med annars. Du tvingas se på när den desilussionerade personalen skäller ut Hjördis eftersom hon inte tvättat sin gomprotes. Du tvingas lyssna till den gamla sjöfararen Vilgots lögner om kvinnoerövringar och slagsmål. Till slut stänger du av, lägger dig på rygg och faller allt djupare in i institutionaliserandets dödsvagga.

Nej anfäkta och anamma! Jag ska åldras i Italien. När klockan klämtar tar jag mitt pick och pack, mina surt förvärvade pensionsbesparingar och mina pipor och flyr till Palermo. Boendes på ett pensionat i den pittoreska idyllen Taormina, alternativt med portierjobb som hyra. Här ska jag göra bokslut. Sitta med de andra kufarna på piazzan och spela backgammon med yviga gester. Gå ner till espressobaren med Gazetta dello Sport i armhålan, utbrista i ett "Bon Giorno" och avnjuta en doble. Soliga dagar spenderas på Vespa genom citronfält och betesmarker. Med beppemössa sätter jag mig i skuggan intill standen, sippandes på en grappa och målar i min gubbsjuka en kolskiss av en ragazza jag inbillar mig kunna fånga. Efter en välbehövlig siesta beger jag mig ut i natten med gubbhorden. Ty här aktas den åldrande. Intensivt sitter vi och förfasas över det rosa Palermolagets dåliga form. Men vi njuter, vi säger grazie till livet och livet säger prego till oss. Vi har flytningar vid vägens slut.
/Drönaren

En essä om prostitution; orsak och verkan

Som en fortsättning på min kollegas resonemang tänkte jag ytterligare problematisera begreppet prostitution. Med könsmaktsordningen som förklaringsmodell framställs tydligt att prostitution möjliggörs endast genom att män sitter på den övervägande delen makten i samhället, inte mnst ur ett globalt perspektiv. Ur ett subjektsperspektiv där Sverige är utgångspunkt problematiseras orsakerna av ett antal faktorer. 

Antalet svenska män som köper sex har ökat de senaste decennierna, åtminstone i den öppna statistiken. Det kan ha flera orsaker, en förklaringsmodell är att vi reser mer idag och tillgängligheten och utbudet ökar ofta utomlands, såväl som att många anser att det inte riktigt "räknas" om man köper sex av en prostituerad i Thailand efter att par mellanöl på stranden. Steget över till dess att en aktiv handling begås att köpa sexuella tjänster förefaller alltså vara lättare att ta utomlands än i Sverige. 

En annan förklaringsmodell, möjligtvis kontroversiell men fullt applicerbar eftersom den har stöd i uttalanden gjorde både av sexköpare - och säljare; är att svenska män köper sex på grund av ett behov av makt och kontroll. Det behöver inte per definition te sig uttryck i form utav sexuella absurditeter utan handlar oftast om att mannen vill ha villkorslöst sex utan förpliktelser eller för den del särskilda preferenser. 

Med dessa antaganden i bakhuvudet kommer jag fram till följande frågeställning: Kan det mot bakgrund av att könsmaktsordningen i Sverige de senaste decennierna har börjat ge vika som en viss kategori svenska män köper mer sex utomlands? I takt med ett samhälle som blir allt mer jämställt, där kvinnor frigör sig från ekonomiskt beroende av sina män och vågar ta för sig mer och ställa krav sexuellt samt har större förväntningar på sin partner, känner sig många män pressade av kraven från svenska kvinnor. 

Den positiva utvecklingen mot ökad jämställdhet leder således till att män som inte klarar av omställningen söker efter andra kvinnor, inte nödvändigtvis prostituerade, men kvinnor som i högre grad står i en ekonomisk och materiell beroendeställning. 

Vi ser också en ökad tendens av att män från de övre samhällsskikten med gott om pengar i högre utsträckning söker efter yngre , ekonomiskt resurssvagare kvinnor, eftersom dessa män har ett behov av att vara den ekonomiskt starka parten. 

Högutbildade kvinnor med välbetalda jobb och höga krav på jämställdhet i förhållandet får i sin tur nöja sig med lite fulare och något fattigare män, företrädesvis vänsterakadmiker med en examen i genusvetenskap eller molekylärbiologi. 

De senare propositionerna är givetvis inte att betrakta som annat än grova generaliseringar utan empiriskt stöd i verkligheten, men händelseutvecklingen är inte orealistisk och om den stämmer är det fascinerande. 

/Styret

Köp henne, men kasta för guds skull inte kvittot.

"Remember that tank top you bought me. You wrote 'You're Gorgeous' on it.
You took me to your rented motor car and filmed me on the bonnet.
You got me to hitch my knees up and pulled my legs apart.
You took an instamatic camera and and pulled my sleeves around my heart...
You said I wasn't cheap. You paid me twenty pounds.
You promised to put me in a magazine on every table in every lounge"
Babybird- You're Gorgeous


Prostitution. Ett delikat ämne som rymmer mer PK-klyschor och vita lögner än den populistiska politikerns brandtal. Smutsiga snedsteg som skapar trauman. Trasiga hjärtan som får sitt placebo. Tycker att de moraliska aspekterna av horfrågan är urvattnade. Det är istället de existensiella frågorna utan direkta svar som ger fenomenet dess mystik.

För ungefär ett år sedan återvände jag från 5 månader i Sydamerika. Jag hade bland annat fått se min naiva pojkdröm, Rio de Janeiro, förvandlas till platsen som gud glömde. Vackra kvinnor, glad samba och magisk strandfotboll? Absolut! Däremot såg jag tyska gubbar gäsandes med tioåriga svarta pojkar. Pojkar som likt slavar drog av sig dröjan och gjorde chin-ups i klätterställningen inför den germanska pedofilens kameralins. På nätterna gick de omkring: barnen, transvestiterna, de utslagna och de oförstörda. Alla med kolonialgubbarna och de falska idealistbackpackersen från väst som medel för brödfödan. Värst mådde jag av det tragiska, cancerröda äckel som i Zlatan Ibrahimovic-tröja nekades pilla in den i glädjeflickorna då han behandlat en av dem som skräp natten innan.

Det intressanta och patetiska är den skillnad som finns mellan de svenska män som erkänner sitt torskeri och de som gömmer sig bakom ett förljuget socialt samvete. Mer än var tionde svensk man har köpt sex. De flesta av dessa lever i en lögn där de systematiskt hävdar sig som feminister, världsmedborgare och vardagshjältar. Ledsna och känslomässigt urholkade smyger de till Svetlana, Lolo eller Destiny för att försöka bekräfta illusionen om de män dem önskar att de var för en stund. Den öppna sexköparen har visserligen överträtt en i Sverige etablerad moralisk gräns. Men de har modifierat ramarna inte bara för sig själva, de motiverar handlingen för den ifrågasättande omgivningen.

Med ekonomiska skillnader, maktförhållandet mellan könet och drogberoende som delar av verkligheten överlever lustans handel. Den lyckliga horan som genom sin skönhetsgåva kan försörja sig, historien om Fritjof och Carmensita och glädjeflickan som blir kär och flyr med sin kund är alla byggstenar i den romantik som finns kring könshandeln. Sanningen möter du när du vandrar längs Red-Light district och ser dekadensen öka i takt med att du når de degraderade, lägst stående trasdockor som gav upp för 30 år sedan och som nu kan förvänta sig vilken behandling som helst.

/Drönaren