Inget VM, ingen sorg.

Nästa år är det tjugo år sedan Nelson Mandela återsåg friheten. Nästa år blir Sydafrika den första afrikanska nationen att arrangera Fotbolls-VM. Förmodligen blir det inga soliga dagar i boerland för "gruppen" som Lagerbäck kallar vårt impotenta fotbollslandslag. Med tanke på lördagens sorgliga tillställning kanske det är lika bra att danskarna får försvara nordens färger i det gröna fältets schack.

Fotboll är med sitt universella språk den goda globaliseringen. Dess historia inrymmer så många episka matcher, anekdoter, karaktärer och mystik. Det finns få sociala vägar mellan två män som är kortare än fotbollens. Det kanske i synnerhet är samtalet kring fotboll som förklarar min kärlek till spelet där kroppens lägsta delar står i centrum.

Men fotbollen förändras. Den fotbollsvärld som förförde mig under 90-talet var redan starkt kommersialiserad. Med ett Milan som köpte spelare som Jean-Pierre Papin, Brian Laudrup och Gianluca Lentini för åttasiffriga belopp bara för att undvika att Juventus, Inter, Roma eller Sampdoria skulle hinna före. Samtidigt kunde Göteborg vinna sin grupp i Champions League, fotbollen i England var fortfarande engelsk och Degerfors mötte Parma på Stora Valla. Idag kan man inte förklara fotbollen som något annat än en industri. Spelarna har blivit varamärken och mjölkkossor för klubbar, agenter och multinationella företag. De fragment av personlig touch fotbollspubliken får av sina fotbollshjältar filtreras i detalj av de vinstdrivande intressen som står bakom spelaren.

Visst finns det undantag som galningen Antonio Cassano, narcissisten Henrik Rydström och semialkoholisten Nicklas Bendtner. Som nostalgiker hävdar jag dock att de riktiga kultfigurerna, vars myter fortfarande förbryllar fotbollsnörden är begravda fenomen i dagens fotbollsvärld. Vad beträffar fotbollen är jag både protektionistisk och konservativ. Jag saknar excentriker som "Gazza", Maradona, Cantona, Ravelli och Matthäus.

Med undantag av Zlatan, med en karisma för stor för jante-Sverige, erbjuder det svenska fotbollslandslaget ett personsgalleri lika ointressant och innehållslöst som TV-shop. Finns det något förutsägbarare än dessa män: Anders Svensson, Kim Källström, Rasmus Elm, Andreas Isaksson och stackars Micke Nilsson? Visst "Chippen" försöker lika obstinat som alltid med Beckham-tatueringar, Slitz-brudar och suspekta proffskontrakt i mellanöstern. Men han förblir likt förbannat den dumma svennebananlantisen. Mellberg och Majstorovic trevar med viss framgång vidare i sin kamp att axla manteln efter "Kung Mjällby". Fotbollslandslaget 2009 med Lagerbäck i spetsen är ett gäng bekväma dödskallar. Musslor du aldrig behöver anstränga dig för att öppna. För det finns inga pärlor innanför skalet. Bara grått slem och hårvax.
/Drönaren