Ett samtal vänner emellan

Jaha, här hade jag tänkt publicera ett politiskt, intellektuellt samtal mellan två upplysta poeter och samhällsbärare men eftersom de tyvärr har stämplat ut för strandliv blev det inget den här gången. 

Vi får hoppas att semesterfirarna dricker sina jordgubbsdrinkar nere i Phuket med gott samvete efter ett sällan tidigare skådat svek mot bloggosfären. 

Dör hellre blind än lämnar testosteronromantiken bakom mig.

Visst Stödbjörn kanske bara är en alkholromantiker. Ett offer för tonårens propaganda där framgångsmyten skapades. En miljö där grabbar som svepte burkar med milleniumöl och övertalade fjortisflickor till meningslöst sex dyrkades som gudar. Där den nyktre, studiösa högstadiepojken blev utstött, töntstämplad och för evigt märkt som en förlorare. Kanske till och med böganklagad (det värsta som kunde inträffa), för varför ville inte han vara med och leka?

Jag får ofta känningar av litterära, intellektuella komplex när prosan diskuteras. Skalder såsom Bronthe, Becket, Joyce (försöker att läsa i dagarna), Borges, Lessing, Dagerman etc. är alla författare som i min bokhylla ignorerats till förmån för: Ulf Lundell, Klas Östergren, Offsides fotbollsreportage, Nick Hornby och Tony Parson. Östergren som för två månader i DN uttryckte sin bitterhet över att bli beskriven som en grabbförfattare. Östergren är min husgud. Efter studenten satt jag på landstället och betade av Gentleman i Eufori. Boken är tragiskt nog den enda som förändrat mig. Jag är en testosteronromantiker och hade självfallet mina egen tolkningsramar som filter när jag läste om bröderna Morgan och Klas Östergrens öden i 70-talets Stockholm.

Testosteronromantik är ett sätt att förhålla sig till och bejaka sin maskulinitet. I extrema former kan beteendemönstret bli både forcerat, frånstötande och förutsägbart: Män som inte tvättar sig, vägrar att känna, kissar i handfatet och principiellt hatar feminism har missuppfattat poängen. Snusmumriken (självständigheten och njutningen av att vara ensam), Glenn Strömberg (som aldrig säger något av onödan i sin expertkommentatorroll i fotboll och vägrar överge det svenska snuset trots sitt boende i Bergamo) och Per Moberg (som gett den råa matlagningen en renässans i en annars artificiell och friserad bransch) är alla goda representanter för läran om att bejaka sina instinkter och sitt kön med måttlighet och värdighet.

I en samtid där den metrosexuella mannen i sin ågren över modeblaskornas konventioner för rätt och fel står i timmar framför spegeln och kommer för sent till daten med flickan som egentligen bara vill ha manlig kärlek ökar inskrivningarna av manlig anorexi. I en period där det offentliga samtalet präglas av att få in kvinnor i samhällets manliga hierarkier, har antalet män drastiskt minskad på landets högskolor. I ett klimat där Sex and the city förstört en hel generation tjejers bild av relationer, ökar våldtäktsanmälningarna. 2009 är ett år där den unge mannen är vilsen.

Drömmar har vi alla. Drömmar som ofta bara blir drömmar. I generationsromanen om den sökande unga mannen gestaltas ofta mannen som en drömmare med blind kvinnodyrkan och utan livskompass. Ofta får protagonisten genom kontakter med andra män uppskattning för sin personlighet, därmed en stark självkänsla. Ty karriär, kapital och kapacitet kan aldrig ersätta karisma, karaktär och kamratskap. Detta sympatiska budskap reproduceras i grabblitteraturen och är enligt mig kärnan i testosteronromantiken.

Idag famlar många unga efter den perfekta bilden av sin person. En tjock sedelbunt, ett ansett umgänge och en perfekt kropp blir eftersträvansvärda mål samtidigt som den personliga utvecklingen underordnas. Summan blir en narcissistisk kvasiindivid som vet allt om hur man når framgång, vipkort på Stureplan och tvättbräda men glömt kärleken, kamratskapen och njutningen av en god bit kött.

I grabblitteraturen, i Eldkvarns sånger, i avnjutandet av en god snus och i kompisgängets fotbollsmatcher på kvartersplanen får vi testosteronromantiker den livskvalité varken Svindlande Höjder, Mozart, Kokain, hästpolo, akademiska titlar och framgångsrika aktieplaceringar kan ge oss. Polemiken i min framställning är i mångt och mycket en överdriven generalisering. Självfallet kan du nå framgång och behålla fotfästet. Givetvis kan en prestigefull inställning till yrke och studier kombineras med ett rikt känsloliv. Däremot måste balansen mellan narcissism och altruism, mellan proteindrinken och whiskeyn, mellan studier av marknadsrätt och tittande på San-Siroderbyt med grabbgänget praktiseras och övervakas om du fortfarande vill kunna se dig själv i spegeln med värdighet.

Identitet, gemenskap och instinkt är mekanismer som alla är grunden i den testosteronromantik jag vägrar att överge. Även fast jag under året ska försöka bredda min litterära kanon.

/ Drönaren

Inte helt korrekt om Stödbjörn

I föregående inlägg beskrivs Stödbjörn som en utstött person, en person med enbart brister som "samhället vänt ryggen". Vidare framställs han som excentriker, någon som inte hör hemma i den civiliserade världen, som står utanför och desperat försöker passa in. Den bilden stämmer inte, åtminstone inte med den bild jag har av honom. 

Visst har Stödbjörn en excentrisk, för att inte säga rent av filosofisk sida, som ger sig uttryck i form utav ett sökande efter en högre mening med livet. Kanske söker han, likt framlidne skådespelaren Heath Ledger, efter ett högre medvetande? Stödbjörn läser böcker om filosofi och är i grund och botten en begåvad människa med ett IQ som förmodligen är en bra bit över genomsnittet. 

Intelligensreserven som upptar större delen av hans dagliga umgänge har tyvärr haft en negativ inverkan på honom. Det är frestande att använda sig av den gamla klyschan "man blir som man umgås" men om så vore fallet skulle Stödbjörn för evigt vara en förlorad själ, fördummad och bortom all intellektuell kapacitet, möjligtvis kapabel till att läsa Aftonbladets TV-bilaga och till att författa små, enradiga kommentarer på textforumen. 

Nu förhåller det sig emellertid så, att omständigheterna kring den här personen är långt mer komplexa. För att konkretisera det hela en aning; Stödbjörn är en vanlig människa med en ovanligt stor potential. Till hans nackdelar hör att han är fixerad vid att vara delaktig i ett föga utvecklande sammanhang där han av någon anledning har funnit sig tillrätta. Andra nackdelar är hans aptit på kvinnor, alkohol och oförmåga att på ett framgångsrikt sätt behålla och vårda nya relationer. Dessa mindre smickrande karaktärsdrag går givetvis hand i hand. 

Men Stödbjörn har inte givit upp, och hans liv är långtifrån en sorglig saga om den förtappade ungdomen, likt Ulf Lundells debutroman Jack, där huvudpersonen stundtals är så långt under isen att man börjar undra hur författaren egentligen ska lyckas hålla honom vid liv i tvåhundra sidor till. Där är inte Stödbjörn riktigt ännu. Han knegar på, likt en äkta working class hero sitter han ohjälpligt fast i ekorrhjulet och går liksom miljoner andra arbetare över hela vårt land bara och väntar på att det ska bli fredag igen. 

Alkoholen är hans förbannelse. Jag tror inte på något sätt att Stödbjörns liv är en tragisk berättelse om utanförskap, utan jag vill hävda att hans liv tvärtom är representativt för oräkneligt många människor. Kanske till och med de flesta av oss. Återstår att se om han lyckas vinna över demonerna, göra något fint av sitt liv och bli den Stödbjörn som han var menad att bli. 

Älskad, framgångsrik och ödmjuk. 

/ Styret

En cocktail av brister.

”Du var alltid fullast på krogarna. Du skolka från livet, natt efter natt. Du vakna upp och längta ut till skogarna. Och dit drömda hus där och din abessinierkatt. Med pengar på fickan var du oslagbar. Du dansa till du föll omkull, tills inget fanns kvar. Du var alltid fullast på krogarna. Och aldrig så ensam som när morgonen kom.”
Ulf Lundell- Lit de parade


Stödrbjörn? Jag känner inte dig. Men känslan av att ha mött dig förut skrämmer mig. Du klipps av rävsaxen gång efter kung. Ramlar ner i brunnen natt efter natt. Din omgivning vänder dig kinden till av rädsla för den paljett av tillkortakommanden du erbjuder dem. De känner igen sig och äcklas av din sorgliga gestalt. Samtidigt är du en produkt av ett samhälle som vänt excentriker ryggen. Du passar inte in här. Du är inte önskad av någon. När du kravlat dig upp, sparkar dem ner dig igen. Stackars sate, arme man, dömd till förfall. Du ropar på stöd, de tiger ihjäl dig. Samtidigt uttrycker den totala avsaknaden av social smidighet en charmig svensk tafatthet. Mannen som arbetar hela livet för att förstå kvinnan. Mannen vars försök till närhet tar sig märkligare former för varje dag.

Du har aldrig älskat gemenskapen så varmt som när den förskjuter dig. Aldrig saknat uppskattningen som när gallan och spottet rinner längs din kind. Ju mer ensam du känner dig, desto sjukare du framstår, desto mer dunkel och lång blir din resa tillbaka. När du står där ensam i baren på Kickis. Står där och funderar på när den sexuella antastningen av lönnfeta förortsbrudar i för tighta toppar ska börja. Du är ett freak, de andra skrattar åt. En byfåne, vakterna skämtar om. När du ligger misshandlad och full går människor förbi, ty din uppsyn väcker aldrig sympati.

Stödbjörn. Jag känner inte dig. Men jag älskar din existens. Ett liv som fungerar som en karta på hur man inte ska vara, vart man inte ska gå. Alla behöver dig som en spottkopp över sina egna brister. Du får stå i skamvrån, som ett alibi för oss andra som alltid blir förlåtna.
När du lämnar din vrå har gänget redan gått vidare, du hinner aldrig ikapp.

/Drönaren

Välfärdsoffer eller geni?

Är Stödbjörn bara ytterligare ett offer för den svenska välfärden och förslappade sexmoralen? Har han liksom många andra bara tänkt att; äsch, allt ordnar sig. Lite otrohet mår man bara bra av och så länge jag har jobb så är allt som det ska. Eller är han, om än ett missförstått, nutida geni? Det får tiden givetvis utvisa. 

Utan att gräva oss allt för djupt ner i denna förhållandevis unga mans oroliga psyke så ska vi först börja med att konstatera att Stödbjörn genomgick allvarliga karaktärsförändringar efter uppbrottet från flickvännen och den gemensamma bostadsrätten. Oj, det blev en lång mening. Som ni alla vet avslöjades Stödbjörn med att vara otrogen. Som en direkt konsekvens av denna handling uteslöts han ur Pokergänget, på initiativ av hans bästa vän Jannes hustru. Janne och de övriga deltagarna beklagade Stödbjörns hastiga frånfälle men ingen vågade opponera sig av rädsla för att gå samma öde till mötes. 

Stödbjörn lämnades alltså åt sitt öde. Om det kom något positivt ur detta så var det kanske att Stödbjörn för första gången på många år började engagera sig både på jobbet och i vad som hände ute på den världspolitiska scenen. Sedan fyra år tillbaka arbetade Stödbjörn på ett byggvaruhus i Bromma, ett riktigt ekorrhjul men lite för bra betalt för att orka säga upp sig. Arbetskompisarna var schysta, men avdelningschefen avskydde honom helt öppet på grund av någon händelse på en personalfest, och varuhuschefen visste knappt vem han var. Trots det gjordes inga större ansträngningar att bli av med Stödbjörn, han var ganska duktig på sitt jobb och kunderna tyckte om honom. 

Dessutom hade Stödbjörn blivit engagerad i samhällslivet. Från att ha varit en politisk idiot som kastat röstkortet i papperskorgen, blev han medlem i Miljöpartiet och började delta i demonstrationer mot alltifrån EU-toppmöten till krav på hårdare tag mot svenskar som köper sex utomlands. Det var en spännande tid och Stödbjörn kände sig mer levande än någonsin. Men som alla nytändningar så riskerar de att brinna upp fort utan mer ved på brasan. Stödbjörns oförsiktiga identitetssökande urartade ofta i konflikter med övriga, ofta yngre, medlemmar, kring hur organisationen sköttes mest effektivt. Ytterligare en orsak till den kommande katastrofen var att Stödbjörn sin vana trogen hade svårt att förstå eller respektera samhällets oskrivna regler om mitt och ditt. 

Början på fallet skedde under en fest anordnad av Miljöpartiets ungdomsförbund, Grön ungdom. Stämningen var lite upplivad och Stödbjörn, som inte druckit på flera veckor, kände sig nästan odödlig när vodkan värmde hans törstiga strupe. Jag ska inte frossa i de värsta detaljerna men styrkt av både det enda och det andra beslöt sig vår vän för att lägga fram en del skamliga förslag för ett antal kvinnor, de flesta av dem redan upptagna. Han gick så långt att han antastade en högt uppsatt medlem på den gemensamma toaletten. Händelsen basunerades ut och Stödbjörn ombads be om ursäkt och lämna lokalen. Efter att ha uttalat vissa oklara hotelser mot flera olika personer beslöt sig Stödbjörn för att gå med på kraven att han skulle gå utan att ställa till med fortsatt bråk. 

Bakfull och odräglig på jobbet dan därpå körde han en gaffeltruck med full fart rakt in i den för tillfället obemannade kassa 5. Han fick en utskällning, blev hemskickad och kom undan med en rejäl varning.

Efter den händelsen förstod Stödbjörn att han måste omprioritera vissa saker. Det politiska engagemanget lades på is och fokus blev åter på att behålla jobb, lägenhet och lägga undan tillräckligt mycket pengar för att kunna leva ut en gränslös livsstil på helgerna. Förutom dessa nya insikter fanns bara ett långsiktigt mål: Att åter få bli insläppt i Jannes villa i Solna och återigen bli en del av Pokergänget. Att ta tillbaka en förlorad identitet. Nej, inte förlorad. Stulen. Fortsättning följer. 

/ Styret

CSN - pengatvätt, misantropi och maffia

Premisserna hos myndigheten min kollega i dagarna gått beserk över inrymmer förvisso möjligheter till manipulation, njutning och lättja: Som normalbegåvad kan jag anmäla mig till kurser med lågt förförståelse- och intellektuellt inträdeskrav (typ CSI Södertörn). Jag lever ett slappt liv där jag utan skrupler låter skattebetalarnas pengar gå till snus, öl och glass.
Jag skippar föreläsningarna för att i stället beta av avsnitten på en samlingsbox inbulkande ett paket SIA-glass (helst apelsinchoklad).
Jag åker till skolan med jämna mellanrum för att bearbeta den nörd som av rädsla och i hopp om vänskap gör mina restuppgifter och håller mig uppdaterad om kursens innehåll. Nästa steg skulle kunna vara att överta dennes identitet. Men ansträngningen, amoralen och de rättsliga påföljderna av en sådan handling står inte i proportion till studiemedlet. Mord eller kidnappning får därför ses som överkurs. Genom att högskolepoängen utan ansträngning trillar in hos myndigheten kan jag lyfta några tusenlappar varje månad och fortsätta leva mitt drönarliv.

På andra sidan myntet av systemparasiterande återfinns utlandsstudierna: Jag kan åka till Kina med officiellt syfte att lära mig Mandarin. Jag erhåller då ett belopp för ett helt års studier (80.000 kronor!) i min smutsiga hand. Med dessa blir jag kung i Kinaland. Jag kan etnocentriskt gå omkring och lipa åt de små kinesernas glåpord och inviter till bordeller medan jag startar upp min egen tvivelaktiga buissness i Shanghais ghetton.

Nu är den tarvliga summan pengar och fribellopets förlegade sosse-logik alltjämt ett problem för en man som vill ha en sedelbunt potent nog för att kunna leva la dolce vita. Än värre är det spel som döljer sig bakom CSN: s regelverk. Bemaningsföretagen och annan svartapengarfinansierad skumrask-verksamhet är bara toppen på ett isberg av myndighetens kopplingar till den undre världen. Målet för dagen är att rekrytera studenter till den växande svarta handeln av organ mellan Europas centrum och periferi.

Trafficking av organ är en svåråtkomlig verksamhet som växer i skuggan av det fokus som media riktat mot kvinnohandeln. I Moldaviens huvudstad Chisnau åker dagligen ett hundratal svenska studenter för att köpa upp grosspartier med moldaviska njurar, prostatakörtlar, bukspottskörtlar, tolvfingertarmar etc. för en spottstyvel på den svarta marknaden i Chisnau. Organ med en vinstmarginal över 100 % på den svenska marknaden. Den vanliga kunden är en alkholiserad Farsta-svenne eller Bertil 75 med en prostata större än penis som inte använt sedesleden på 30 bast. Dessa svenskar kan förlänga sina liv när svenska studenter tvingas kasta iväg moral för att nå drömmen om att inte behöva dricka Sofiero och bjuda dejten på blodpudding.

I tullen åker de aldrig fast då Csn informerat tullverket om att organen skall användas vid disektionsövningar på Karolinska Institutet. Korruptionen fortsätter med Igor, Levon och Piotr som offer. Om 20 år fylls de psykiatrivården med akademiker med posttraumatiskt stressyndrom. Men politiker, myndigheter och näringsliv förstår det rationella i logiken. De förstår det orimliga med öppna universitet som producerar en miljon akademiker under en tioårsperiod. Alla är inte ämmade för eliten. Agnarna ska sållas från vetet, är du inte av det rätta virket är du icke önskvärd. Csn förespråkar svartjobb och kriminalitet. Vår generation är offer för sanningen.

/Drönaren

Avskaffa fribeloppet!

Alla vill bara höra om Stödbjörn jämt men det tar jag inte hänsyn till idag. Nu är det istället verkligen på tiden att den här bloggen drar sitt strå till stacken och bidrar till samhällsdebatten. För tillfället tänker jag diskutera fribeloppet, alltså den summa pengar man får tjäna per år som student innan de rycker studiebidraget och tvingar oss att betala tillbaka både lån och bidrag till CSN, med ränta dessutom. Detta alldeles oavsett om du sköter dina studier. 

Idag är fribeloppet typ några månadslöner. Men varför ska jag sitta och vara stressad över att jag kanske råkar jobba för mycket? Inte nog med att jag ska betala en tredjedel i skatt på lönen, jag måste dessutom planera så att jag inte tjänar för mycket. Alla studenter som har lönande extrajobb, ofta på helgerna eller över somrarna, med höga OB-tillägg, som till exempel tunnelbanechaufför, vårdare på psyket, kollo, mataffärer, o.s.v. lever alltså farligt. 

Det är skamligt och det finns ingen vettig anledning till att det ska behöva vara såhär. Särskilt inte under de omständigheter som studenter lever under idag. Vem klarar sig på enbart lån och bidrag i Stockholm idag? Konsekvensen blir att fler aktivt undersöker möjligheter till svartjobb eller att man tvingas välja bort högre studier av ekonomiska skäl. 

Då har vi fått ett samhälle som inte har blivit det som Sverige alltid stått för; nämligen: Alla svenska medborgare som uppfyller kraven har rätt till en kostnadsfri utbildning i världsklass. Staten ska stå för grundtryggheten men att jobba mer ska alltid löna sig. Ett samhälle får aldrig straffa dem som jobbar, för det är tack vare oss som välfärden kommer att överleva ännu en kris. 

Att höja studiemedlet är givetvis också viktigt men det är ett orealistiskt argument att kasta in under den värsta ekonomiska krisen vi sett sen 30-talet. Fribeloppet däremot kan avskaffas i morgon.

/ Styret

Vissa har det, andra inte.

KG- Bergström saknar sex-appeal. Man skulle kunna se honom som könlös, en man med total avsaknad av förföringskonstens verktygslåda. Nasse i Nalle Puh saknar pondus, han måste ledas som en blind genom livet. McDonalds saknar nyckelhålsmärkta produkter. Du blir inte smal av att trycka i dig kedjans gastronomiska underverk. På andra sidan har vi charmören, alfahanen och geniet. De som alltid har ett psykologiskt övertag på sin omgivning. Dessas överlägsenhet är dogmer, tysta villkor för vinnare och förlorare.

Man kan alltid kompensera genom att förklara en ful som trevlig, en ointelligent som rolig och en ponduslös som snäll. Men dessas tillkortakommanden är det utmärkande. Bristerna blir grogrunden för deras för evigt obefintliga självförtroenden. I ett land som Sverige, där Jante råder. Blir de ”lyckade” ständigt föremål för hat och avund. Dessa kategoriseras ofta som det ”onda”. Jag är sosse och kommer så alltid att vara. Men tycker samtidigt att föraktet för människor som tjänar pengar, förverkligar sig själva eller lever ett allmänt promiskuöst liv är eftervatten av förlegade konventioner som gör svensken till en beslutsvelig, självföraktande och platt gestalt. Ge mig mer arrogans, egoism och girighet tack!

Nu åter till kärnan: Visst är det tragikomiskt att ödet givit vissa människor karaktärsdrag som medför att de systematiskt kommer få mer ut av livet än andra vars natur utgör hinder för lyckan. Rollerna i högstadieklassen visar sig oftare utgöra grunden för framtidens mönster än revanschismskapande motor på klassåterträffen 20 år senare. Pondus är mer än snus, muskler, djup röst stadig hand eller stor kuk. Sex- appeal är mer än den snygga nunan, glimten i ögat och den charmiga lingon. Vissa har det, andra inte.

Jag kan bli förbannat trött på personer som lindar in sig i en falsk blygsamhet. Som ständigt förnekar sin förträfflighet genom grimaser och konstiga läten istället för ett enkelt tack. Ponduslösa män är objudna gäster i arbetet, på krogen, på fotbollsplanen eller för kvinnan i samlaget. Vet du inte vad du ska göra, kan du inte leverera, så tycker jag att du lika gärna kan sitta i skamvrån och gråtrunka.

Den punduslösa använder den förställda glädjen som försvarsmekanism: ”Ja, det var roligt.” ”Jo det var roligt igår.” ”Jag blev rånad igår, men de verkade trevliga.” Eller ”Jag pratade med henne hela kvällen, men hon gick hem med bartendern. Jag blev glad för hennes skull. Det där med sex är ju kanske inte riktigt min grej?”
För fan din ryggradslösa jävel, vakna!

Men mönstren kommer aldrig att brytas. Den tysta ordningen finns där för att stanna. Den är förutsägbar, förödande och farlig för vissa, men ändå accepterad eftersom människan tenderar att simma kvar i sin pöl. Försöker de kravla sig upp har de inte längre någon pöl att hoppa i eftersom omgivningens rädsla för de nya beteendemönstren har fryst de andra pölarna till is.

/Drönaren

Läsarna: Ge oss mera Stödbjörn!

Min förra essä om den fiktiva personen Stödbjörn väckte starka känslor. Han väckte starka känslor inte bara i bloggvärlden utan också i verkligheten. Många skrev och menade att Stödbjörn 1) Inte är ett lyckat namn på en person som ska föreställa en stereotyp och 2) Att Stödbjörn lever ett föraktfullt, avskyvärt liv som alla rationella, normalbegåvade människor vid sina sinnens fulla bruk måste förkasta. Kanske uttryckte sig inte folk med exakt dem orden, men de får ändå avses sammanfatta attackerna mot en person, som, ju trots allt är på låtsats. Han finns alltså inte på riktigt utan jag använde honom som exempel för att levandegöra och bättre kunna förklara en eller flera företeelser, som jag tyvärr i skrivande stund icke minns. 

Trots detta kräver folk svar, av mig (!), på frågor rörande Stödbjörns påhittade personlighet. Man vill veta hur gammal han är, hur hans uppväxt var och man vill veta mer om vad han gör i största allmänhet. Kära läsare, själva tanken med Stödbjörn var att här har vi en helt vanlig människa, okomplicerad, visserligen ointellektuell i allra högsta grad men utan något uppenbart begåvningshandikapp. 

Han bor ensam i Hägersten utanför Stockholm sedan två år tillbaka, då hans senaste förhållande fick ett hastigt slut efter att en otrohetsaffär ombord på en finlandsfärja rullades upp i form utav MMS skickade till Stödbjörns dåvarande flickväns mobiltelefon. Stödbjörn hade själv tagit bilderna och skickat de vidare till en kompis i Solna. Kanske för att skryta lite, eller så var det en signal om ett förhållande där allt inte stod rätt till. Kompisens fru hade sedan upptäckt bilderna när hennes man var ute på den vanliga joggingrundan och hon ville använda hans telefon för att ringa deras tonåriga dotter. Hon kände direkt igen den halvnakne mannen på bilden med tungan nerstucken i halsen på en blondin i 19-års åldern och tvekade aldrig när hon vidarebefordrade bilderna till Stödbjörns numera före detta flickväns mobiltelefon. 

Inte nog med att Stödbjörn förlorade sin flickvän och deras gemensamma bostadsrätt i Aspudden, han portförbjuds dessutom till kompisens villa i Solna vars fru hade upptäckt bilderna. Det var samma villa som grabbgänget brukade träffas och spela Poker i varannan lördag, ibland oftare, och det tog hårt på Stödbjörn att bli ofrivilligt utestängd från en för honom viktig social gemenskap. I Pokergänget kände han sig bekräftad som individ. På jobbet kände han sig förtryckt av chefen och mellanchefen. 

Det var kompisens fru, Therese, som hade pressat sin man, Janne, att driva igenom beslutet att porta Stödbjörn från villan. Officiellt krävde hon även att Janne sa upp all bekantskap med "det där störda offret" men det visste hon ju att Janne inte skulle göra. Hur jämställd och solidarisk Janne än var så brydde han sig inte om att Stödbjörn hade knullat runt på en Finlandsfärja. Janne hade aldrig varit otrogen mot sin fru men han hade runkat till bilderna på blondinen som Stödbjörn skickat. Han gillade Stödbjörn och han tänkte inte säga upp bekantskapen med honom. 

/ Styret

Karaktär som en rockstjärna- talang som en byfåne

Vem tror man att man är? Vad hade man kunnat förvänta sig? Du är dina val, dina handlingar. I sådana fall är jag en fylledrömmare. En leende kvasiindivid som måste se om sitt hus om han inte ska bli omyndigförklarad.
Efter en veckas skolkande från livet, med en fjällresa som ursäkt sitter jag hårt bearbetad och märkt av supande och funderar över vad som har värde?

Mina vänner väcker mig i lägenheten förra lördagen. Fyllesvullen, försoven och flegmatisk. Får med mig fyra väskor, varav en enbart innehållande kurslitteratur. I min hybris hade jag målat upp scenarier om en intellektuell, lugn och tänkande tripp. På bussen förstod jag snabbt att Kungliga Biblioteket hade förvandlats till Blecktornskällaren, helylle trettioplussare till spritslavar och kurslitteraturen till klickbilagan. Vägen ner kantades av Jäger och Vodkautdelning, fräckisar och män som tycker det är charmigt med för stora snusprillor. Vid kvällningen började spritfrenesin spåra ur. Försökte få med de andra på ritsessioner men det blev istället musicerande med texter tillägnade Jack Vegas och äktenskapsbrott. Fem cyniker, alla skilsmässobarn, slog samman sin kyla och kom överens om att resans mål var att splittra en familj. Hemskt? – Absolut. Kittlande tanke? – Jajaman. Sedan blev resan en cocktail av skidåkning, bastubad, fylla, fastfood och misslyckade erövringar.

I fredags morse vaknar jag upp i bara kallsipperna, full och livrädd. Platsen är ett gigantiskt kuddrum där pondusmätande brottningsmatcher tidigare blivit nattens kulm. Jag hade däckat i hoppborgen och låg nu där i ett rop på hjälp med nerdragna brallor och svettig skjorta. Tragik på hög nivå. Än värre hade det varit om någon barnfamilj hade varit uppe i ottan och sätt mig. Barnen hade blivit traumatiserade för livet och jag hade förmodligen blivit anklagad för pedofili.

Resans genomgående starkaste supare är den charmige svennebanan trettioplussaren som dricker cider till frukost som ”sitter som en keps”. Väcker folk och erbjuder dem berusningsmedel. Man upphörde aldrig att förvånas av den sjunkande moralen hos gruppen.

I övrigt är det ganska intressant hur otroligt snäv målgrupp som Fjällen attraherar och fyller backarna med. Jävligt låg etnofaktor, ingen rinkebysvenska i liften eller på After-skin. Istället utgörs gästerna av svennar; trygghetsmänniskor med för evigt oförverkligade drömmar och dåligt sexliv, snowboardgrabbar som vägrar att inse hur konstlat fjantiga de är och slutligen konferensgänget med hög otrohetsfrekvens. Den etniska och sociala strukturen i fjällen ger en bild av ett "gated-community", överraskningsfaktorn blir som en grön backe- man vet vad man får.

Jag vill dock tacka S för en oförglömlig resa. Tack!

Karaktär måste nu rekonstrueras med början från grunden. Kan inte leva med ett rockstjärnebeteende utan att ha talangen.

/Drönaren