Stödbjörn

Lika genomgående som min kollega Drönaren beskrev kroglivets baksidor och vad det får för effekter på den enskilda människans ekonomi och självkänsla, lika mycket glömde han att berätta om de sanna ångesten. Den riktiga ångesten är aldrig så odynamisk eller okomplicerad att den låter sig förklaras enbart genom mer eller mindre påhittade teorier om vad Stureplan och SMS:lån gör med själen. Nej, den sanna ångesten stavas bakfylla och den ångesten ska avhandlas, behandlas och dryftas många gånger just på bloggen du nu håller i din hand. 

I rusets högtid, som alltid infinner sig efter exakt fyra starköl klockan halv elva en fredagskväll efter en hård dags jobb på firman ( jag och Drönaren driver b.l.a. en redovisningsbyrå i Norrtälje), glömmer vi bort vilket pris vi får betala. Att samma människa, jag eller du, som tyckte livet var en fest, knappt mäktar med att ta tunnelbanan till city dagen efter. De plågsamma minnena slåss mot hungern efter fet mat om en förvirrad stackars hjärnas uppmärksamhet. Hur mycket pengar slösade jag? Varför sa jag sådär och varför slog jag i ren panik ett glas i huvudet på min vän?

Jag kan inte blunda mer inför ett begynnande vansinne. År efter år har jag, en kille på toppen, brottats med frågeställningen om det är värt det, och i så fall varför det är värt det? För att öka klokheten i frågan kan vi leka med följande tankegångar: Vi tar en person, vilken som helst. Vi kan kolla honom för Stödbjörn. Om vi nu antar att den gode Stödbjörn dunkar i genomsnitt en redig fylla i veckan, betyder det att han i regel är full 52 kvällar varje år. Därmed kan också per automatik sluta oss till att den framsynte Stödbjörn också med otroligt hög sannolikhet även är bakfull 52 hela dagar varje år. Bortsett från pengarna Stödbjörn slösar på dyr krogsprit, taxi, prostituerade och kortare resor till Mariehamn (som han inbillar sig att han tjänar in på taxfree), så antar vi att Stödbjörn har på det hela taget riktigt skoj de kvällar han väljer att dricka alkohol. Så länge allt väl, alltså. Nu tänker ni kanske att det låter orimligt att Stödbjörn skulle vara ute och svira vareviga förbannade helg, och ja, det är orimligt. Men om vi räknar in att Stödbjörn är på minst en utlandsresa varje år och att han dricker nästan varje dag under industrisemestern, är det säkert fullt möjligt att slå ut det på en dag i veckan. I genomsnitt. 

Så långt allt väl. Vi har nu inte bara konstaterat att den helt vanlige svensken Stödbjörn, ja, han är vanlig eftersom han har ett litet antal egenskaper som är avvikande, precis som alla vanliga människor. Just det. Vi har nu inte bara konstaterat att Stödbjörn dricker sig berusad i genomsnitt 52 kvällar varje år, att han tycker det är värt det, men att han även är bakfull 52 dagar varje år. Vi ska undersöka Stödbjörns bakfylla lite närmre. 

Enda sedan Stödbjörn var en ett litet pubertetsäckel från en radhusförort utanför Oslo, har han alltid fått kämpa mot demonerna som bakfyllan har tvingat på honom. Inte ens de bästa nyheter kunde dämpa hans ångest dagen efter ett rejält rus. Stödbjörn förblev djupt deprimerad hälften av alla helgdagar och inte all världens medicin kunde hjälpa honom. Han kände sig sorgsen, okreativ, värdelös, ful, ofullkomlig och besviken på sig själv och vad det inte hade blivit av hans stora talang. Det hela kunde gå så långt att han förblev liggandes i sängen en typisk sådan dag, skrikandes ut sin ångest samtidigt som han outtröttligt gång på gång onanerade, ackompanjerad av högljudd klassisk musik. En närmast konstnärlig händelse, som i all sin sorgsenhet kanske också säger mycket om oss människor och om våra laster. 

Vi lämnar Stödbjörn för tillfället, och återgår till bakfyllan i allmänhet. Jag har väldigt få likheter med den påhittade Stödbjörn, men jag kan känna igen mig i meningslösheten och ångesten. En ångest som jag bearbetar med att hjälp av att tänka; det blir inte värre och inget du gör, gör det bättre. Därför gör jag allt jag hatar när jag ändå hatar vad jag än gör. Alltså har jag börjat diska, städa och tvätta på bakfyllans första skälvande timmar. Mittdagstimmarna bör ägnas åt någon form av socialt umgänge, med fördel en middag, och kvällen bör ägnas åt att bearbeta den kommande veckans umbäranden och gradvis inse att nu är det snart över. Ett nytt liv kan börja. 

Krogen - en våldtäkt av dina sinnen.

”Ni vill ha våra pengar, vi vill eran våran öl.
Det är ni som bestämmer, men vi står på kö.
Vad är det för en jävla stil, vad är det här för jävla bröl.
Här har ni pengarna, Ro hit med öl.”
Kenta Gustavsson – Puben

På Kvarnen tar dem era kläder, på Babasonic lämnar ni samvetet hemma, runt Stureplan erbjuds ni ett koncept som när SMS-låneskojarna och upprätthåller samhällets sociala hierarkier. Samtidigt sitter Farstagrabbarna kväll efter kväll, tömmer sina fickor på smutsiga pengar för att leva låtsaslivet och leka kungar med kola och helrör. Samtidigt kommer de i allas ögon alltid betraktas som mallplacerat ”White Trash”. Krogen är en arena för kött, fåfänga, dåliga, självbilder, lögner och nederlag. I Stockholm, en stad där många ser livet som ett fotoalbum, är bekräftelse ett mål. Med en påklistrad eufori ger man sig ut i natten i hopp om att bli lite våt mellan benen och dela kroppsvätskor. Med rökförbudet 2005 blev även lukten av kön och tarm obligatoriska inslag vid bardisken och på dansgolvet under småtimmarna.

Bensinen är alkoholen, bara för att man vill försäkra sig om att sexakten ska bli så dålig att någon omöjligen kan vilja ses igen. På krogen föraktas det gamla och erfarna. Dessa element nekas systematiskt tillträde till en plats där individerna, med stimulantia i bihålorna, desperat försöker bevara livslögnen om lycka, framgång och odödlighet. Sedan har vi den rena dekadensen. Platser där folk inte längre orkar ljuga och blunda, platser för dem som blev över. After i Gamla Stan, är en sådan plats, med priser i nivå med Stureplan, med en klientel som Viking Lines fyllecell och med en inredning som skriker estetisk likgiltighet.
Om rangordning här fanns segrar de med avsaknad av dödsförakt de som i svankställning står med brunan i vädret och bara väntar på att någon ska pilla in den. Här ryms smågangsters för anspråkslösa för att platsa på Stureplan, prostituerade vars förflutna och härdade gestalter förpassat dem från hallickar och nätagenturer. En och annan livrädd turist har hittat hit de som trodde att Gamla Stan bejakade sin historia. Vi andra sitter där paralyserade av atmosfären och kan bara baxna när vi ser den nyskilda ”hockeypappan” lägga sin malbitna Jofa-Jacka över 40-taggarens sköte bara för att kunna pilla in två snusbruna fingrar och känna hennes kalla väta.

Två av mina vänner, nyss fyllda arton, entrade utan närmare research After en sommarkväll. Naiva, livshungriga och oförstörda blev After kvällens spelplan. I pissoaren möter de en svettig, hårig mellanösternsnubbe som med nerdragna röda polyesterbrallor ohämmat slagrunkar framför deras ögon. Chockade sitter de sedan och tittar ner i sin ljumna, avslagna och utspädda fatöl, apatin ligger som ett täcke över deras bord vid fönstret. Mannen gör en snabb sorti och pojkarna tror att faran är över. Men mannen vankar fram och tillbaka i sina svettiga polyesterbrallor. Slutligen tar han marken och ställer sig i svenskställning mellan två bilar framför vännernas fönster. Brallorna trillar av och mannen börjar stimulera sin ändtarm framför dem. Våldtäkten av deras sinnen var fullbordad, de kunde inte välja. Händelsen fyllde dem med en ofrivillig cynism, misantropi, homofobi och vuxenhet.

After är vattenhålens Sodom och Gomorra. Jag vill inte vara gud och bränna ner sunkhaket, tvärtom. Summan av anekdoter och karaktärer som passerat revy på After, överglänser Stureplan hundrafalt. Alltid värt ett besök aldrig värd en kontakt. Här är du betraktare och passiv.

Apropå har jag börjat odla mustasch. En pojkdröm, snyggt? Knappast. Men med en millimeter fjun under läppen känner jag mig än mer säker. Pondus och säkerhet. Hitler, Stalin, Saddam Hussein, Erol Flynn och Tom Selleck hade inte fel.

/Drönaren

Är sinnessjukdomen utrotningshotad?

I dagens teknifierade samhälle har bloggen blivit det självklara mediet att utan stora publicistiska verktyg nå ut till en bred läsekrets, i alla fall de med den begåvning som uppenbarligen krävs för att på ett effektivt sätt ta del av den kunskapskälla som så generöst kommer att förmedlas här. Ni är alltså alla ovanligt välkomna att använda vår blogg som en daglig källa till inspiration, kunskap och därmed också obegränsad makt. 

"Men vadå, undrar genast den ödmjuke, gör ni det här gratis? Ni skulle kunna skriva en bok och bli miljonärer så mycket som ni sitter inne med". 

Ett föga intelligent påpekande, men jag ska ändå försöka mig på ett svar. 1) Vad är det som säger att vi inte redan skrivit en bok och blivit miljonärer? och 2) Vi tror på att man måste göra goda saker i livet. Vi tror att en blogg som den du just nu håller i din hand, bildligt talat, kommer att sprida både glädje och kunskap. Därför gör vi det här. Vilka är vinnarna? Läsarna givetvis. 

Se den kanske också som ett försiktigt uppror mot den giriga medieeliten, vars pengahunger och verklighetsflykt sakta kväver många svenskar. Se på Felix Herngren, som har sagt att "jag har jävligt svårt att jobba om jag inte får fakturera först". 

Nu kom jag av mig helt och hållet för att en någon ringde och pratade bort en halvtimme. Jag hade tänkt klämma något riktigt smart men minns inte vad det var för att den där idioten ringde. 

/ Styret

Vi önskar er välkomna

En ny stjärna lyser upp bland blogosfärens toaklotter, narcissism och klädkoder.
Bloggande är inget nytt, oskulden förlorades sent, nu är vi här för att stanna.
I en tid där krisen och dess diskurs upptar stora delar av mediabruset. Där räntan ruinerar studenter och där girigheten svartmålas utan att försvinna blir skrattet viktigare.
Skrattet är precis som erektionen, lavetten och diarrén något universellt. En respons vi alla förstår. Humorn och anekdoten är däremot interna och exkluderande snarare än ett brett välkomnande. De interna skämten kan fungera som normsystem vilka upprätthåller gemenskaper och därmed alstrar dikotomier då individer som inte har förståelse för ”det roliga” omöjligen kan ingå i gemenskaperna. Vi vill låta er följa med, vi vill dela med oss av våra berättelser, höga som låga.
Jag skulle villa tillägna detta inlägg till en ”spjuver” som högst sannolikt inte kommer att kunna ta del av vår blogg då han är gravt IT-handikappad. Min förre arbetskollega Kato, 63, år, livsbejakande och alltid med en god vits på lager. Genom sin drygt 30 år långa karriär i badmästarbranschen hade Kato stött på många märkliga figurer och varit med om en rad incidenter. På äldre dagar berättade Kato ofta generöst och öppet om sina minnen för sina yngre kollegor. Nyansrik var han aldrig; sexism, homofobi och inslag av hederlig svennebananrasism var alla genomgående inslag i upptågen. Han kunde även vara tjatig på ett sätt som bara äldre män kan vara och repertoaren tedde sig allt smalare för varje dag.
Saknaden idag, efter att han bytt arbetsplats, bevisar hur starka band som knöts med skrattet som snara.
Kato satte humorn som central pelare, i sitt i mångas ögon händelsefattiga liv. Genom att skriva ner vitsar och anekdoter med varierande kvalité på det dagliga pappersschemat. Genom denna ihärdighet och kontinuitet var hans skåp i omklädningsrummet ett arkiv av 20 års berättande. Trots att många alster utgjorde ordstäv såsom: ”henne kan du knulla med min kuk” och ”kuken har inga ögon”, så förstod både jag och Kato att dessa banala allegorier inte bara var hans instrument för att få en plats i gemenskapen. Humorn var identitetstryggande och i och med det tunga bagage livet givit honom också en motor för att klara det mörka och ålderns tristess. Det finns en uppsjö av ”Kato-klassiker”, här följer några:

Namnet Kato är ett smeknamn med östasiatiska kampsportsreferenser han fick på 70-talet. Pseudonymen har blivit så pass viktig för Kato att han betalar runt tusenlappen varje år för att få använda namnet i registreringsnumret.
Alla kvinnoerövringar på 70-talet från Hotell Malmen på Södermalm i Stockholm. Alla kvinnor som desperat tar in Kato i städskrubbar öppnar upp den päls där de under är nakna och säger: ”Knulla mig Kato! knulla mig!”
Katos kärlek till haschet. På Springsteen konsterten -85 besegrar han ett antal silstrypare i konsten att röka en ren. Kärleken finns kvar. Varje söndag avnjuter Kato och hans två bröder en minigolfrunda. Vid hål 6 stannar de i en ritual upp för att dela en spliff på en parkbänk. Alla är runt 60 och gör det för ”harmonin”.
Fredagar avnjuts med städning. Sex pavor pilsner av märket Björnebrygg sveps så att städningen blir mer underhållande. Efteråt sätter sig Kato i en soffa och sneglar över sitt mästerverk seden ”går filmen av”.
Slutligen en Kato-vits: Tre mödrar står i lekparken och diskuterar sönernas framtid. Min ska bli brandman, han är modig och kommer att rädda liv, säger den ena. Min ska bli jurist, han är ärlig och kommer att försvara rättvisan, säger den andre. Min ska bli fotbollsproffs i Italien. I en toppmatch i Rom, inför fullsatta läktare, får hans lag en straff och min son kommer att stiga fram till straffpunkten. När han missar skriker 40000 italienare på läktaren ”Jag ska knulla din mamma”, där kommer jag in i bilden. Sa den tredje.

Detta blir förhoppningsvis det enda pretentiösa inlägget på denna blogg. Humor kan vara både hög och låg och man kan inte vara alltför normativ i bedömningen av dess innehåll. Men att ta tag i de stora frågorna med hjälp av humorn är ofta vanskligt om än briljant när allt faller på plats. Det vi vill göra är att erbjuda en variation. Ett smörgåsbord av berättelser som välkomnar till skratt.

Håll till godo

/Drönaren