"I'm not a man, I'm Cantona"

http://http://www.youtube.com/watch?v=bTq6aApCBnA



Jag har alltid facinerats av fenomenet med artister som envist prövar sina vingar över andra fält. Stormare sjunger psykadeliskt, Joaquin Phoenix (ironi eller ej) satsar på gangsterrap och Steve McQueen kör racerbil. Fotbollsspelare med drömmar bortom livet som moderna aristokrater, halvlyckade tränare, alkoholiserade weddingspeakers eller alibiföreläsare växer inte på träd.



Ni har säkert hört talas om Anders Limpars "limpbar" (vad fan e det), Tomas Brolins damsugarmunstycken



Eric Cantona är en man med konstnärliga ambitioner. Efter en karriär som fransk fotbolls största "badboy", med en rad avstängningar bakom sig, övervägde han att sluta vid 25 års ålder. Nu fanns ju chansen att bli konstnär, poet eller skådis. Erics telefon ringde i frenesi från agenter och klubbar som ville försöka övertala det koleriska geniet att sparka boll igen. Men Cantona vägrade att svara. Fotboll var primitivt-Cantona var avantgarde. Han njöt av att vara det franska fotbollsetablessimangets outkast, den fria vilden utan band.



Men när England kom på tapeten såg Cantona äventyret. Han gillade ju Rock´n roll, England var exotiskt. Väl i England dribblade han av 94-hjälten Rolle Nilsson under provspelet i det ökända gruvgettot Sheffield. Men plötsligt försvann den gode Eric från stan, utan ett ord. Tränaren i Sheffield Wednesday ville att han skulle provräna mer än två dar innan kontraktet skrevs. Tränade hade inte visat, Eric den respekt ett geni förtjänar. Efter att ha fört Leeds till ligatiteln 1992 hamnade han i Manchester United. Under Ferguson blev klubbens störste ikon sedan George Best.



När Cantona 1997, slutade med fotbollen tog vägen mot filmstjärnehimmlen vid. I helgen ska jag se Ken Loach guldpalmbelönade film "Looking for Eric", där Cantona spelar den haschrökande brevbäraren i Manchesters livskompass. Dialogen att minnas blir:



Brevbäraren: " It's funny isn't it. Sometimes you forget your'e just a man"

Cantona: "I'm not a man, I'm cantona"



Le God- större än Brando... vilken hjälte.



/Drönaren

Inget VM, ingen sorg.

Nästa år är det tjugo år sedan Nelson Mandela återsåg friheten. Nästa år blir Sydafrika den första afrikanska nationen att arrangera Fotbolls-VM. Förmodligen blir det inga soliga dagar i boerland för "gruppen" som Lagerbäck kallar vårt impotenta fotbollslandslag. Med tanke på lördagens sorgliga tillställning kanske det är lika bra att danskarna får försvara nordens färger i det gröna fältets schack.

Fotboll är med sitt universella språk den goda globaliseringen. Dess historia inrymmer så många episka matcher, anekdoter, karaktärer och mystik. Det finns få sociala vägar mellan två män som är kortare än fotbollens. Det kanske i synnerhet är samtalet kring fotboll som förklarar min kärlek till spelet där kroppens lägsta delar står i centrum.

Men fotbollen förändras. Den fotbollsvärld som förförde mig under 90-talet var redan starkt kommersialiserad. Med ett Milan som köpte spelare som Jean-Pierre Papin, Brian Laudrup och Gianluca Lentini för åttasiffriga belopp bara för att undvika att Juventus, Inter, Roma eller Sampdoria skulle hinna före. Samtidigt kunde Göteborg vinna sin grupp i Champions League, fotbollen i England var fortfarande engelsk och Degerfors mötte Parma på Stora Valla. Idag kan man inte förklara fotbollen som något annat än en industri. Spelarna har blivit varamärken och mjölkkossor för klubbar, agenter och multinationella företag. De fragment av personlig touch fotbollspubliken får av sina fotbollshjältar filtreras i detalj av de vinstdrivande intressen som står bakom spelaren.

Visst finns det undantag som galningen Antonio Cassano, narcissisten Henrik Rydström och semialkoholisten Nicklas Bendtner. Som nostalgiker hävdar jag dock att de riktiga kultfigurerna, vars myter fortfarande förbryllar fotbollsnörden är begravda fenomen i dagens fotbollsvärld. Vad beträffar fotbollen är jag både protektionistisk och konservativ. Jag saknar excentriker som "Gazza", Maradona, Cantona, Ravelli och Matthäus.

Med undantag av Zlatan, med en karisma för stor för jante-Sverige, erbjuder det svenska fotbollslandslaget ett personsgalleri lika ointressant och innehållslöst som TV-shop. Finns det något förutsägbarare än dessa män: Anders Svensson, Kim Källström, Rasmus Elm, Andreas Isaksson och stackars Micke Nilsson? Visst "Chippen" försöker lika obstinat som alltid med Beckham-tatueringar, Slitz-brudar och suspekta proffskontrakt i mellanöstern. Men han förblir likt förbannat den dumma svennebananlantisen. Mellberg och Majstorovic trevar med viss framgång vidare i sin kamp att axla manteln efter "Kung Mjällby". Fotbollslandslaget 2009 med Lagerbäck i spetsen är ett gäng bekväma dödskallar. Musslor du aldrig behöver anstränga dig för att öppna. För det finns inga pärlor innanför skalet. Bara grått slem och hårvax.
/Drönaren

I väntan på sommarlovet

Sommaren hägrar med sina förväntningar om grillning, fotboll, kvinnor och flykt. Du blir åter kung över det liv som styrts av möten, tentor, sena pluggvakor och ofrivilliga sociala relationer. Semester? Nja... Många studenter lämnar en relativt slapp studietillvaro för att fylla luckan efter semesterfirarna på ICA, Folksam eller på Parkförvaltningen. Vi skulle bestämt oss tidigare. Börjat vandra på den valda vägen med tunnelseende. Vi skulle brännt marken bakom oss. Som en falsk försäkran om att alternativen inte fanns.

Istället står vi kvar vid korsningen där allt skulle ta sin början med väskan full av studielån och själen märkt av de hinder som dök upp på vägen när drömmarna visade sig vara för stora. Långt bort till betald semester, 40-timmars arbetsvecka och pensionspengar. Värdet av det potpurri av högskolepoäng du halvhjärtat samlat på dig sedan studenten sjunker som en sten. Fem år efter avhoppet, efter tre terminers statsvetenskap, står du där lika politiskt blind som under tonåren.

Har aldrig haft mycket till övers för välestimerade kalkyler över det framtida livspusslet och dess milstolpar. Utan att vara något större idealist kan jag i ärlighetens namn säga att en tung pengapung inte år mina drömmars mål. Men det kostar att leva. Tre eller fyra munnar är dyrare att mätta än den stora egoistiska käften. Kapital blir ett problem först när barnen kommer. Du kan inte låta din ambivalenta orientering i kurskatalogen gå ut över din familjs tillstånd. Med en alltför försenad ankomst till slutdestinationen riskerar du att inte hinna bygga upp ditt hus. Då kanske du inte längre ser tjusningen i att höra de andra dagisbarnens skratt åt den gamla farbrorn som påstår sig vara förälder till en son.

Trots splittrad vilja, tveksam studiediciplin och många terminer framför sig kan vandraren hitta hem. Han kunde aldrig ana hur krokig vägen skulle bli. Men de minnen, miljöer och människor som kantade den har format och tärt överlevnadskonstnären. Ni ser honom på kontoret, en "oersättlig resurs" som sitter obestridbar på sin stol och längtar i smyg till semestern.

/Drönaren

Kollo- flykten från friheten

Den blomstertid nu kommer har precis klingat ut och de falsksjungande mellanstadieungarna möts av applåder. De obligatoriskt stolta föräldrarna kämpar med att komma fram bland horden av barn och trött personal. De slåss för att kunna föreviga sina kronjuveler och trofféer på sista skoldagen just detta läsår. Under sommaren ska barnen växa och vila. De ska kanske busa och experimentera med sprit och sex också. De är trots allt barn och barn tänker inte alltid i samma riktning som sina föräldrar.

En kris i äktenskapet eller bara en naturlig trötthet över barnens närvaro har gjort att de där veckorna på Kreta, Mallis eller Kanarieöarna kanske inte ter sig lika fantastiska längre. Ungarna har ju dessutom överstigit maximiåldern för Bamseklubben- där kan man inte dumpa dem under några timmar längre, när tjatet blir för outhärdigt. Inte ens under siestan får man vara ifred. Vad göra? Mormor och morfor har för de bortskämda kidsen blivit för tråkiga. De hänger inte med. De orkar inte vara á jour 24 timmar om dygnet med hälsan som insats. Att lämna kidsen i stan innebär att man ger dem en enkelbiljett till "Plattan" där de vilset får orientera sig bland rutinerade chack-pundare, mysko emo-kids och annat riksbus.

En innerstadsunge på gränsen till tonåren har att se fram emot tre veckor av...
Kollovistelse! Den institution som under större delen av förra seklet utgjorde en hörnsten i folkhemsbyggets stora famn. Här skulle de lägre socialgruppernas avkommor som inte kunde se horisonsten av sommarstugor, Rimini eller husvagnar kunna njuta samtidigt som politikerna gavs Ethos och möjlighet att uppfostra slumens barn i sann Per-Albinanda. Läste häromveckan en artikel om ett kolloprojekt där ensamma (kanske också mobbade) radhusbarn gavs möjlighet att sällskapa med barnlösa pensionärer under sommarmånader i Stockholms skärgård. Ett sympatiskt, intentionellt välvilligt och humanistiskt idébaserat 70-talsverk där ungdomen och ålderdomen möttes för att leva tillsammans i en fantasivärld av kull, pingis, frågesport och pannkaksätning. När sommarn var slut bröts idyllen. Men under höstens grå ensamhet kunde deltagarna åtminstonde plocka fram sommarens godbitar från andra sidan.

2009 ser kollovillkoren något annorlunda ut. Fattigungarnas föräldrar har inte längre plånbok nog. Det är dyrt att vara på kollo. Tänk bara på all baristamjölk som ska förtäras. Förra veckan uppmärksammades sommarens överrasning i kollokatalogen: (Sex) Girl and the city kollot i Täby. Här får tonårsflickorna chansen att dricka latte, shoppa och skvallra. Bara flickor förstås - vi vill ju inte att våra flickor ska inspireras fullt ut av Manhattansinglarnas promiskiösa leverne. Nej, nej och åter nej. Våra flickor från Täby ska under några veckor isoleras (i många fall frivilligt) med andra villabarn och förstärka den fina Täbyanda vi skapat. De ska inordnas efter ett schema av tvagning, lattedrickande, boutiquerundor i Täby Centrum och Stureplan och lära sig "backstabbin" så som det anstår en blå, sofistikerad överklassnärta. Lampan ska vara släckt klockan 22.00. Annars kan ju ingen veta vad som ska hända med våra flickor.

I framtiden kommer föräldrarna säkert att få en tjockare meny av kolloalternativ att välja bland. "Sophämtarkollo" och "Dem kallar oss mods-kollo" för arbetarklassen. "Pre-Koskollo" och "Volvo, hund och villakollo" för medelklassen. Medan de öfvre skickten berikas med alternativ såsom "skattebedrägerikollo" och "Otrohetskollo". Det är så man håller ordning på de arma barnen. Det är så man ger dem en skjuts i rätt riktning. Det är så man tvingar dem att fly från friheten att välja sina egna vägar.

/Drönaren

"Tänk om jag hade en liten liten apa"

I peppsnacket på krogen cirkulerar ofta rådet om att släppa loss djuret i sig. Vissa når kvällens triumf och inträder i lejonkostymen med en magisk förföriskhet. Andra tillbringar natten i fyllecell eller får en våldtäktsdom som tynger samvetet till dödsbädden. Människan var ett djur en gång. Men tiden gav oss förnuft och känsla. Idag lever vi för djuret. Vi äter dem, vi dyrkar dem, vi ger dem symboliska värden och vi gör dem till familjemedlemmar. I familjen älskas dem. I hemmet skapades en empati för djurens sinnelag och underlägsenhet som i dagens samhälle är vedertaget.
Här hamnade vi. Här är reslutatet. Nu är det hög tid för eftertanke.

Hörde en gång en ytterst osannolik historia om en snubbe som kidnappade en pingvin från ett Zoo. En krogkväll berättade en kronisk mytoman för mig om en excentrisk familj i Västmanland som hade gjort om sin villabostad till ett mini-zoo. Vill minnas att jag som liten följde ett dokumentärt barnprogram om apan Ola. En schimpans som under några år kring 1990 var inneboende hos en konstnärsfamilj i Stockholm. Med sin underfundiga charm lyckades han inte bara sätta dagordningen för familjen. I tider av lågkonjunktur lyckades han vinna aktie-SM och hela nationens gunst. Efter tvångsförlyttningen med påföljande vanvård på ett fängelseliknande zoo i Bangkok startades en fond för stackars Ola, med stor framgång. Kungen brann med en entusiasm som man inte skådat sedan ungdomens knulldagar. I slutändan blev apan en internationell angelägenhet som uppmärksammades i anglosaxisk mainstream-media.

I ensam-Sverige kryllar det av kattkvinnor och män utan vänner men med hund. Dödade vargar blir ofta löpsedelsmaterial och Uppdrag granskning har under våren tillägnat program efter program åt de orättvisor djuren utsätts för. De senaste åren har inrättningar för djur exploderat i huvudstaden. Människor ställer in sin surt förvärvade semester med anledning av hunden eller kattens psykiska eller fysiska tillstånd. Den första impulsen hos jycken kan ses som en god indikator för svärmor att kunna acceptera eller döma ut den nya pojkvännen.

Det som allra tydligast illustrerar det bisarra i förhållandet mellan djuret och svensken är att ett sexliv dem emellan inte är brottsligt i juridisk mening. Svenskarna älskar sina sällskapsdjur så mycket att det inte ska finnas några hinder för ägandet att friktionsfritt kunna övergå i ett sexliv. I förra sosseregeringen hade vi en jämställdhetsminister i Jens Orback som likställde homosexuella partnerskap med sin fasters samliv med en häst. Om du vill kan du förvandla din hundkoja, ditt akvarium eller sköldpaddsbo till ett harem. En plats där dina innersta hedonistiska fantasier kan realiseras. Diskret tidelag är väl inget att skämmas för?

Det kanske inte är utbrett. Gullandet med djuren kanske inte har nått denna nivå. Men med alla sociala orättvisor kanske det är dags att flytta fokus från djurens rättigheter. Eller har missförhållandena i relationen mellan djur och människa blivit ett substitut för de mellanmänskliga klyftorna? Vi kanske inte längre orkar förstå att de hemlösa blir fler och fler, att HIV fortsätter att avbefolka Afrika år efter år och att Sverige lurades att rösta fram en regering som sollar agnarna från vetet?

Jag vill inte ha drogade och trötta björnar som dansar efter småkapitalisternas dragspel i 1800-talsstil. Är inte särkilt förtjust i dogfights. Jag har själv alltid drömt om att införskaffa mig en Grand Danois när tiden och pengarna räcker till. Jag tycker att hotet mot vargens existens är ett problem (den är ju otroligt vacker). Animal-Planet fascinerar alltid med sina episoder om arter vars överlevnadsstrategi evolutionen berikat med en svåröverträfflig intelligens.

Men det är dags att inse att i valet mellan det svältande barnet och ditt husdjur dödar du alltid djuret även om han kanske är den enda som orkar lyssna på din existnsiella ångest.

/Drönaren

TV- lögnen som brast. Eller?

Dumburk har aldrig varit en mer slående definition av televisionen som fenomen än våren 2009. Strävan tycks vara att hålla de som redan hypnotiserats, fördummats och resignerat på mattan. Tankeverksamheten ska stå på ”stand by” och utrymmet för reflektion ska reduceras till huruvida Robinson- Jarmo fick flest röster i örådet eller inte.
Svennebananfamiljen som sedan länge har slutat prata med varandra sitter nu dreglande och hålögda kring lägerelden varje fredagskväll för att matas med synen av Pernilla Wahlgren som femtonde säsongen i rad gastar fram mainstreamballader på kvalitetsnivå med
Viking-Linetrubadurer i det tillrättalagda, krystade, förutsägbara men allt så säkra följetången ”Så ska det låta”.

Kan inte påminna mig om något tillfälle de senaste åren då de stora kanalerna utmanat sig själva under helgernas Prime-time. Det blir föredettingar som reinkarneras och görs till åtlöje likt cirkuselefanten i dansparodin, Beckfilmer som roterar eller meloditävlingar med låtar som producerats efter mallar skrivna i sten. Egentligen är diskussionen överflödig. Varje helg blir miljontals svenskar lurade att de inte kan få något bättre alltmedan TV-chefernas plånböcker växer med den tilltagande fegheten.

Samtidigt väljer den unga generationen bort TV: n. Dess mediekonsumtion sker i regel på Internet vare sig det gäller communities, youtube, fildelning, porrsurfning eller i enstaka fall nyhetsuppdatering. Det är en individuell och selektiv konsumentgeneration som växer fram. Utvecklingen kommer att ställa krav på de trötta jättarna som bekvämt lutat sig tillbaka och trott att det räcker att ge pöbeln ett Happy Meal med samma leksak varje helgkväll. Det fragmenterade medialandskap vars grenar ständigt dupliceras kommer förhoppningsvis att framtvinga en omprövning av lögnen om ”Vad folk vill ha”.

Likt fildelningsproblematiken har producenterna fått sin industri att långsamt erodera. Tidigare så lyckosamma manipuleringsmekanismer för konsumtion är idag förlegade. I eftervattnet av de stora skivbolagens kris har artistutbudet blivit bredare än någonsin. Med mediekonsumtionens ökade selektivitet och oberoende har medvetenheten hos publiken nått nya nivåer. Vinnare blir i slutändan artisterna och konsumenterna. Artister som får en större bit av kakan genom STIM-pengar, laglig fildelning och konsertgage. Konsumenterna som nu mer än någonsin väljer vad de vill ha oberoende av marknadsföring.

Kan bara hoppas på en liknande utveckling inom TV. Där den ekonomiskt mer överkomliga distributionen via Internet har potential att på sikt konkurrera och väcka stor-tv ur sin sömn.

/Drönaren

Låt dem tjockna ifred

Sitter på skolan. Det är höst och terminen har precis börjat. Det råder en viss social oro i lokalerna. Grupperingarna har inte etablerats än. Vi betraktar och granskar varandra, håller låga profiler och filtrerar våra baggage. Mittemot sitter indiekillen från landet. Vi gör ett grupparbete ihop. Korrekt klädd och kvick i replikerna är han. Han är också förhållandevis smal. Sådär som ett svårmodigt popsnöre ska vara. Plötsligt säger han att han måste käka lunch. Han återvänder med 25 cl mjölkdrink från Nutrilett och ett ynkligt proteinkex. Jag kan inte hålla det tillbaka. Jag bara måste trycka på knappen.

Tjockfällan, beach 2009, GI, Atkins, stenåldersmetoden, cellulitkräm, Nutrilett, viktväktarna, tarmsköljning och örtmedicin. Varje dag överöses vi med medias hat mot tjocka. Med modebubblan har propagandan intensifierats. I torsdagens Debatt i SVT blev (om man drar det hela till sin spets) dessa människors existens ett diskussionsämne. Mot de obstinata hälsofascisterna som nitiskt undersöker sitt och andras bajs dagligen stod en ledsen rundlagd skådespelerska som satt upp en monolog om ”att vara tjock och osynliggjord”.

Man ser onekligen att ungarna fetnat till de senaste åren. I synnerhet dataspelsberoende grabbar som kombinerat den sociala alienationen med sockermissbruk. Ni vet den där snubben som smög i väg med massäcken och bytte ut salladen och skinkan mot en Snickers. Den där viljestarka tjocka och lyckliga gossen som i sin bortskämdhet enkelt körde över sin resignerade mamma. Har besökt hem med Rollokolor i kryddlådorna, där Coca-Cola blandas med glass till frukost och där efterrätten överstiger varmrätten med marginal. Har träffat pojkar och män som lever för att livnära sin fetma. Ibland kan man undra om de äter för att tänja på gränserna. Man kan se dem som gastronomiska äventyrare. Varje dag är en vandring mot stupet där organen och blodtryckets kapacitet utmanas.

Det är lätt att raljera över tjockisar och avfärda dem som lata, viljelösa och rentav tjocka i huvudet. Jag har inget emot tjocka människor. Jag vill gärna inte se någon som helst korrelation mellan fysiska attribut och personliga kvalitéer. Men likt träningsnarkomanen, silikonbruden och fotomodellen kan jag ha svårt för individer som låter sin identitet reduceras till det yttre. Det är sorgligt att de överviktiga ska behöva ha ett riksförbund. Monologer om livet som tjock eller TV-program om bantning är produkter av ett samhällsklimat som stöper allt medieutbud och alla ideal i samma form.

Skönhetsideal har funnits längre än fotografiet. Anorexi och andra åkommor orsakade av en dysfunktionell kroppsuppfattning var då ett problem inom aristokratin. Men genom att vi exponeras för perfektion oupphörligen har ängslan successivt blivit folklig. Signifikativt för de yttre egenskaper gemene man förenar med skönhet, lycka och intelligens utgör knappast en kroppslig pluralism. Är detta ett problem? Skulle det i sådana fall finnas några okonstlade lösningar?

Nej! Låt oss vara ytliga och hypnotiseras av modeblaskornas retuscherade anorektiker Låt dem tjocka vara ifred. Blir dem lyckliga av att äta sallad så visst. Men att tvinga dem att titta på och analysera sin avföring, avsäga dem vårdnaden av sina barn, kontrollera deras matintag och i slutändan omyndigförklara dem är att ta över deras rätt att vara individer. Du är dina val och dina handlingar, inte bara tjock eller smal. Jag vill inte se flera Uffe Larsson exempel. Mannen som mörkade att han krympt sin diafragma till en pingisbolls storlek. Sorgset satt han i en skrämmande närmast sjuklig tanighet och pratade om sin långa kamp mot kalorierna. Vill inte se fler freakshowdokumentärer där kraftigt överviktiga görs till otämjbara cirkusdjur trots att deras farliga fetma orsakats av kroniska körtelsjukdomar.

Livet är så mycket mer än spegelbilder, siffror på vågen, fettprocent, dieter och poserande på stranden. Slappna av ta en bärs och var nöjd att du lever.

/Drönaren

Klart grabben ska ha en smäll, han fyller ju år!

Det är dags igen. Dags att summera ännu ett år av ”the walk of life”.
Att fylla år betyder att man närmar sig slutet. Det är ett faktum och en påminnelse. Man blir inte väckt med tårta, paket och falsksång längre. Dagen inrymmer inga större privilegier. Man är inte kung för en dag. Det blir att sondera terrängen för ännu en dag av trevan. Räkningarna på hög försvinner inte. Det är inte Fortums uppgift att plinga på dörren och utbrista i ”Grattis vi är kvitt nu!”. Dina felsteg under året glöms inte bort, du kommer aldrig att få de mottagna ursäkternas dag. Nej det man förtjänar på sin födelsedag är en bestraffning. Ett rejält kok stryk som tvingar en att skärpa till sig och inse att man inte lever för evigt. En våffla av omtanke. En chans att bli lite ödmjuk för en stund.

Födelsedagen som tradition bjuder på en uppsjö av minnen och anekdoter.
Grusade förväntningar, 18 årsfyllor, whitetrashkalas på McDondalds och de inbjudningar som aldrig "nådde" alla i mellanstadieklassen. Minns särskilt en extremt dekadent McDonaldstillställning under tidigt nittiotal. Det bjöds på Happy Meal och vi satt där runt ett plastbord med födelsedagsbarnet i kungatron. Alla övergödda, alla missnöjda.
Alla hade förstås redan besökt Ronald McDonalds hus tidigare i veckan. Alla hade förstås redan införskaffat den där obegripliga lila leksaksfiguren med pedofilleende och konstig mantel. Festen avslutades med att jag i min inre förvirring blev inlåst i ett klaustrofobiskt videorum där jag tvingades titta på den vidriga historien om chipmunkarna gång på gång tills en vilsen tonåring i Ronald McDonaldmundering släppte ut mig.

Visst kan man sakna den förväntan som det magiska datumet gav en. Entusiasmen, den ohämmade egoismen och det transfyllda leende som bara ett sexårigt födelsedagsbarn kan bära både fascinerar och skrämmer. Bilden säger så mycket om vårt samhälle, om föräldraskap och de gåvor som för barnen innebär status och för medelklassföräldrarna ger dem lite andrum i ångesten över att känna sig otillräckliga.

Man blir äldre. Men behöver inte skaffa falskleg på 18 för det. Kanske kan man fly ansvaret för en dag eller två. Ljuga att man fyllde jämt, ta ut svängarna och sedan avfärda allt som ett skämt. Unna sig en extra snusprilla. Eller varför inte vara lite barnsligt busig och stanna uppe hela natten och sjukskriva sig imorgon. Då blir man väl kanske misshandlad. Men bara för att man förtjänar det.

/Drönaren

Tankar i brunstens tid

She said loosing love
Is like a window in your heart
Everybody sees you're blown apart,
Everybody sees the wind blow.
Paul Simon- Graceland

Att i vårens förföriska dagar se män utan kvinnor söka intimitet under stadens neonljus är att se män utan masker och förklädnad. Själsligt blottade blir de möjligen föremål för skratt och ringaktning. Uttryck från de många som inte är i stånd att ta steget. I natten står de nakna, romantiska, ensamma män ofta stolta, lyckliga även i nederlaget. När de summerar natten över överdimensionerade hamburgermenyer på aggressivitetens torg känner de hur en kall bris när dem med tillförsikt. Imorgon har de sig själva och sin gemenskap. De vaknar upp med den livslånga kur som hjälper dem att besegra livets lägre frekvenser.

Har sett för många sköna snubbar gå vilse på kärlekens väg och gjort monogami till last. När slentrianen bryts, fasaden rämnat och månader av ömsesidig trevan slutligen fått dem båda att inse att de aldrig varit värda att kämpa för är allt de självförtroende (möjligen konstlade) han en gång bar på som bortblåst. Under relationen har han råkat ramla över hennes referat av sina otrohetsaffärer, offrat sin sällskapskrets, följt hennes drömmar och gett upp sina egna. Kanske har han till och med tvingats konfronteras med faktumet att hon tycker att den historia han idealiserade och trodde att de båda skrev varit både sorglig och onödig.

Manliga gemenskaper med dess obligatoriska hierarkier, härskartekniker och fastfrusna roller kan bryta ner en. Göra birollerna till statister och fylla protagonisterna med obefogad hybris. Alfahanen och slavar under skrattet. De finns där absolut. Men till skillnad från de relationer som kan strandsätta män på platser dem först trodde var vackra, har dem returbiljetter. När den brutne toffelhjälten beslutat sig för att lämna hägringen av kärleksön är horisonten tom. Båten som förde honom dit har bytt destination. Han gav upp sig själv för en dröm. Desillusionerad sitter han nu överviktig och uttryckslös. Det projekt han investerat allt sitt sociala kapital i visade sig vara en bluff och sociala kontrakt skrivs inte i sten. Kärlek och vänskap byggs inte upp av garantier eller kalkyler. Närhet är inte alltid något den ambitiöse får.

När jag nu ser mina kollegor på brunstens stig lämna arenan efter ännu en förlust ler jag inombords. Dem har fattat allt och ingenting. De har ignorerat allt kvacksalveri om flickvänner, parmiddagar och expedition Robinson med vitvin och räkcocktail på lördagskvällen. De går dit lustan leder dem säger det kuken vill ha sagt. De gör fanimej helt rätt. I höst har de samlat ihop material till en hel generationsroman medan Patrik flyttat till Helsingborg där flickvännen Mikaela påbörjat sina studier. Patrik, en ung Lille Fridolf, hänger på. Vad han vill vet han inte. Han slutade lyssna på begäret när Mikaelas drömmar fick sätta ramarna.

/Drönaren

Ge oss övervakning- få dem att knipa.

Sitter på tunnelbanan, röda linjen norrut. Är ganska trött, har en påtagligt sliten uppsyn. Jag känner mig ganska frånstötande. I vagnen blandas kostymklädda broilers med tillgjorda gymnasister och skräckslagna pensionärer. Det är en ganska behaglig mänsklig mosaik. Lite väl Östermalmsplatt måhända, men en fullt godtagbar omgivning att dela uppvaknandet med. Då gör hon entré. Jag har sett typen förr. Hon med en mental karta inskränkt till det Stockholm hon känner. De minor hon i livet råkat trampa på har sprängt bort empati och placerat henne i dumbubblan. Hon måste bara säga allt och inget alls. Hon måste bara visa att hon finns. Hon måste bara berätta för oss alla hur orättvist livet varit mot henne och hur ond hon blivit av alla nitar.
Det spelar ingen roll hur många vi är i vagnen. Det spelar ingen roll om de zigenska musikanterna står där med dragspel och trumpet och spelar Ederlezei i full entusiasm. För när hon droppar sina oanständiga och för oss irrelevanta rapporter från sitt tomma och sönderrivna liv penetreras kaosets sorl. ”Han var sämst, jag lovar dig”, ”jag hatar dig mamma”, ”han sa att jag hade fin röv” eller den klassiska ”jag har haft mensvärk hela dan gumman”. Bespara oss sanningen lillan. Vi kan inte trycka på mute, vi kan inte filtrera bort dig.
Många är de om uttryckligen fasas över de åtgärder samhället vidtagit för att successivt inskränka den medborgerliga integriteten. De tror att vi närmar oss George Orwells dystopiska värld, övervakningssamhället. Med en stad som våran ställer jag mig tveksam till dessa attityders täckning i populationen. Stockholmaren vill bli älskad och sedd. Höras, synas, märkas bland alla de ensamma påfåglarna som egentligen bara vill älskas av sig själva.
Med övervakning kanske den utstuderat självutlämnades scener i offentligheten blir urvattnade. När allt fastnar på storebrorsamhällets ständigt svällande film. När linsen fångar suckningarna, blickarna av förakt och lidande från de utlämnande medpassagerarna i ögonblick då de påtvingas effektsökarens desperation som den sämsta av trasnoveller. När hon står där under objektiv lupp kommer hon kanske inse vilken meningslös situation hon iscensätter för oss, men också för sig själv. Nu stämplas hon inte bara av oss i flykten, nu arkiveras hennes berättelser för evigt. Hon skäms, hon skräms, hon tiger.

Söder- vad blev det av dig?

Rakt ut i mörkret har jag ett hem,
Söder om midnatt c/o himmelen.
Rakt ut i mörkret genom skymningen,
Söder om midnatt c/o himmelen.
Jag drömde i lobbyn jag drack några stycken,
Jag hörde en röst som säger du har fått för mycket.
Det var äntligen en människa som sa vad hon tyckte.
Jag satt bara här och längtade bort,
vill fröken vara snäll att hjälpa mig upp.
Eldkvarn-
Söder om midnatt, c/o himmelen


Fredagskväll och jag vadar hem i snöslasket efter två stora starka på Rival. Södergatan är märkligt stilla för en löningshelg där buset, creddmaffian, hockeygänget och den ensamma mamman vanligtvis ger sig ut i drömmen om verklig närhet. Vid en korsning står en polispiké parkerad. Två kvinnliga poliser trycker upp en salongsberusad övremedelålders svennepappa, med något härdat ansikte, mot betongväggen. De hanterar mannen som boskap, likt en ko som står i begrepp att märkas inför en slakt, ignorerar de hans vädjanden: ”Det här är ju hemskt”, ”Det är ju halt. Jag ramlade bara lite”. Förmodligen påtvingades mannen en förnedrade natt i fyllecellen med anledning av hans begränsade koordinations- och balansförmåga vid salongsberusning. Morgonen efter vaknar han upp efter ännu en spottloska i ansiktet, efter ännu ett tillintetgörande av en meningslös existens. Han passar inte in, är pinsam och för snutbrudarna är han ännu en bock i protokollet.

Det jag såg i fredags är inte enbart en bieffekt av den blåa kriminalpolitikens mobilisering av lokalpolis och den attityd som med cynisk råhet slår med styrka och precision mot fulla, ensamma föredettingar. Den illustrerar en stadsdel som inte längre har plats för socialfall, människor som väntar på att vinden ska vända. Instrumenten för exkluderingen, för filtreringen genom pergament har blivit: marknadshyror, polismakt och den sociala kultur som avspeglar utbredningen av det nya Söder- ett mecka för konsumtionssamhället. Smålänningar, Närkingar, Västmanlänningar och till och med Norrlänningar invaderar ön min. De kommer med sina plånböcker, högerideal och bajsnödiga uppsyn. För de är så de uppfattar broarnas stad, stockholmaren och söderbon i synnerhet blir den karriärlystne konsumenten som reducerat medmänsklighet till medlemskap i Amnesty och får tarmproblem av allt lattedrickande och catch-minisnusande. Deras plånböcker röstar fram politiska majoriteter som utrotar infödingarna och förvandlar gatorna från glädje, bykänsla och enighet till passager för ängsliga tillrättalagda posörer.

Visst. Lokalpatriotism, lantishat och en regressiv hållning till sociala strukturer har producerat dessa tankegångar. Efter att ha levt 22 av 24 år på ön odlas en romantik om det Söder som en gång var. En plats fri från gallerior, barn i svindyra outfits, eko-dagis, snobbism och det obstinata sökandet efter det kompletta fotoalbumet. Det fåfänga kämpandet att kunna dölja sin existentiella ångest bakom, akademisk examen, en korrekt kulturell smak och ett lågt BMI. Som liten kunde man höra den Ekensvenska som tvångsförflyttats till Söderort. Vi gav blanka fan i att morsan köpte kläder åt en på Polaren och Pyret. Om han var rolig fick fullgubben vara med och spela fotboll. Hade man tur kunde han lära en ett tjog könsord och berätta om backgammonmatcherna mot JO Waldner i Hägersten. Man sa hej till grannarna i trappuppgången och ibland fick vi sitta och lyssna på den gamles sagor om kisar och bönor, sagor om det gamla Söder.

Det kulturarv som återfinns i Slas Ivar-Lo och Fogelströms berättelser och i Bajenmyten har försvunnit från den sociala praktiken om man undantar samtal på sunkhaken kring Medis och Ringvägen. Kulturarvet reproduceras av infödingarnas berättande, av en levande samtalskultur mellan gamla och unga. Om den mest utmärkande karaktäristiken för söderinvånare blir ”höginkomsttagare, inflyttad från landsort” riskerar Söder att bli en parodisk antites till det okonstlade, inkluderade och bohemiska som vi ekenkisar älskar att romantisera.

Jag säger inte att broarna ska bli vallgravar. Att portarna ska stängas. Nej, entreprenörer, kristdemokrater och skattesmitare är alla välkomna. Men stäng då inte dörren för de som kan värna öns själ.

/Drönaren

Sanningen bakom dagarna i solen

Klabbe med munnen full av snus sa:
Inget jävla bus.
Du är neger, du är svart.
Du och jag är som dag och natt.

Från ett klassiskt epos om döden till en romantiserad fotbollsmånad. Alla minns vi sommaren 94. Dessa varma dagar utan slut. Folkhemsrenässans framför dumburken och straffarna i Dallas. Varje mästerskap påminns vi om Ravellis räddningar, Brolins världsartisteri och Tommy Svenssons enigmatiska ledarstil. Bland annat säger myten att tränare Svensson gav Martin Dahlin som läxa att inför varje landskamp läsa ett antal böcker för att sedan samtala om dessa. Detta som en konsekvens av Dahlins anmärkningsvärt låga bildningsgrad.

Att 94-grabbarna nu likt reliker och krigshjältar fortfarande far land och rike runt på föreläsningar, tv-sändningar och pseudo-events för att berätta om en månad av sina liv känns urvattnat, historielöst och förnekande av spelarna som människor. Thern och Schwarz reduceras i media till att vara två socialt handikappade, neandertalskvarlevor, med empatistörningar. Schwarz som bröt armen på en unge som kastat snöboll på hans bil, som lärde sig prata vid sju års ålder och om vid ett hårprov visade sig ha bisarrt höga testosteronvärden. Brolin som ter sig mer som ett förvuxet barn med blöja för varje dag. Ravelli som likt en hovnarr underhåller lantispöbeln på konferenser med sina slapsticks.
Mest bortkommen i truppen är den under VM-94 petade Ander Limpar. Dribblern gick i ett klassiskt blåsningsavsnitt från 1997 på att han förflyttats två år i tiden genom en tidsmaksin (http://www.youtube.com/watch?v=HXr3sMmhuxI). Fotbollsspelare är förvisso inte ansedda för sin intelligens. Limpar borde alltjämt användas som ett skräckexempel för elever i kritiskt tänkande.

Har svårt att se hur Sveriges bronsmedalj från VM-94 kommer att överträffas inom min livstid. Lagets prestations bragdstatus är följaktligen obestridbar. Men faktumet att mytbildningen kring denna sommar växer i förhandsdiskussionerna inför varje mästerskap är inte sunt. I slutändan kommer Dahlins nickmål mot ett postkommunistiskt ryskt lag utan nationell moral i Pontiac Silverdome att kolonisera våra barns historieböcker. Tomas Brolin som från sjukhussängen efter sin fotskada mot Ungern följande höst svarade: ”så sjuk kommer jag aldrig att bli”, på frågan om han tänkte läsa några böcker, kommer att bli uppmålad som ett geni.

Det finns en sanning bakom skeendena den där magiska sommaren 1994, en VM-krönikans directors cut orättvis att undanhålla. Truppen innehöll som ni säkerligen anar en brokig skara av excentriker med varierande grad av grottmänniskoindex. Ravelli, känd för att inte hymla med PK-klyschor, hamnade tidigt i osämja med Dahlin. Det hela tog sin början när den exhibitionistiske målvakten insisterade att få spela Ultima-thules ”Då svallar vårt vikingablod”, i spelarbussen till träningslägret i Säffle (maj 1994). Han fick uppbackning av Klas ”Klabbe” Ingesson, Jonas Thern och Stefan Schwarz, som ansåg att Dahlin skulle försvenskas. Det var ju trots allt det svenska landslagets spelarbuss. ”Ingen jävla Latin Kings”, skrek Klabbe så att snusen sprutade.

Tommy Svensson var uppmärksam på de spänningar som skapats inom gruppen och tog ett akut litteratursamtal med Martin. Tommy hade först tänkt föreslå ”Spinkis och Blixten” för Dahlin, en gemytlig bok om tioåriga grabbar som sparkar boll. Med Dahlins vacklande självförtroende i bakgrunden gjorde han en helomvändning. Med Alex Haleys ”Rötter” under vingarna skulle Dahlin återfå stoltheten och självrespekten. Under VM- resan åstadkom Dahlins målskytte, otrohetsaffärer (med Therns fru) och vinst i den årliga snoppmätartävlingen (över Thern) att han kände sig som en kung. Med afrikansk folkdräkt och en voodoodocka av Rudi Völler svävade Dahlin likt en svart Messias runt i spelarhotellet och knöt genom en dubbelvinst i flipper oväntat starka band med Klabbe.

Turneringen gick vidare, Sverige imponerade i hettan. Dahlin och Klabbe gick och småbrottades sådär som bara fotbollsgrabbar kan. Efter vinsten över Saudiarabien lovade Klabbe att bjuda Dahlin på en god snuspris innan kvartsfinalen mot Karpaternas kungar från Rumänien. Dahlin sprudlade av förväntan. Han hade aldrig varit så nära att komma in i den svenska gemenskapen som nu. Under kvällen satt Klabbe och läste sexnoveller ur FiB-aktuellt för Dahlin, de sa god natt till varandra och somnade med fläkten smattrande och svetten rinnande. De vaknade upp nakna. Klabbe var som förvandlad av xenofobins demoner. Det blev inget snus för den förtvivlade Dahlin. Han var ju svart och svarta snusar inte, tyckte Klabbe som återgick till landsbygdsrasismens trygga mobb.

För Dahlin var magin borta. Landslaget hade förlorat sin nickexekutor och guldet blev till brons.

/Drönaren

All makt åt Tengil - vår befriare

Jag har funderat lite över Tengil och livet i Törnrosdalen på sistone. Livet i Nangalia är ju den urgamla drömmen om paradiset efter döden, där solen skiner varje dag och man får träffa sina nära och kära för jämnan. Det kanske är skitkul i början men efter ett par veckor kommer nog ångesten och tristessen med allt vad det innebär. 

Folk som bara går och slappar i Törnrosdalen hela dagarna - det säger säg självt att de utvecklar ett destruktivt beteende. Men eftersom det är ett paradis så gör ingen nåt för att ändra på skiten. 

Tills Tengil kommer med sin karisma och erbjudande om en meningsfull vardag. Eftersom Tengil också lever i Nangiala har han precis som Jonatan och Skorpan erövrat livet efter detta. 

Men han är inte nöjd och gör uppror mot paradiset; han störtar det i backen och skapar ett totalitärt styre i Törnrosdalen. Äntligen händer det nåt.

Medborgarna kan välja att ansluta sig till Tengils hårda gäng eller försvara paradismyten. 

Mot slutet blir ju som bekant Tengil avlivad av sitt eget husdjur, Katla. 

Den gode Jonatan står inför valet att fortsätta livet i Törnrosdalen som handikappad (han blev förlamad i slutstriden) eller begå självmord och vara säker på att komma till Nangilina - nästa paradis. Skorpan hänger på i brist på annat, han tycker väl att Nangiala blir trist utan Jonatan. 

Tengil är ju med all säkerhet redan i Nangilina så tråkigt lär det väl inte heller bli...

Och förmodligen har hans försprång på några timmar eller så gett honom en bra ledning inför nästa rollspel. 

/Styret

Flytningar vid vägens slut

Gubben. Vi ska förhoppningsvis dit en dag, allihop.
Sitta där på vid strandpromenaden, göra överlägsna gubbljud och röka pipa. Även om den knappa ungdom man har kvar sägs vara något att ta vara på så ser jag ingen anledning att jäkta.

Jag kanske har en utopisk bild av åldrandet. En idé om livet som en resa vilken ter sig enklare att bemästra för varje år. För varje extra kilo, tappat hårstrå och försvagat prostatatryck infinner sig ett stigande lugn inför livets problem. Tänk dig en promenad runt omkring i Stockholm stad. Du vandrar lungt med din käpp och din lumpna men oklanderligt propra rock. Förbi skolor med skrikande mobbande storstadskids, förbi kafféer med nervösa och obstinata fashionistas och lattemorsor, förbi arbetsförmedlingen med besvikna och uppgivna studenter som aldrig kommer att nå drömmen. Du suckar åt alla iakttagelserna, men pustar samtidigt ut i din egoism: "Faan vad skönt att slippa alla måsten". Samtidigt som du kommer på den förträffliga idéen att ta med barnbarnen på Bajen-match till helgen.

Sverige är dock långtifrån den optimala platsen att åldras på. Kärnfamiljens långsamma död som incitament har medfört att åldrandet instiutionaliserats. När du är tillräckligt gammal och besvärlig hyser dem in dig på ett trött äldreboende i en närförort. Du passar inte längre in, räcker inte längre till och för dina barn vars uppväxt du nonchalerat är du bara ett pinsamt väsen. Som bäst blir du en invalidiserad cirkuselefant som barnbarnen tycker är rolig att driva med på födelsedagskalasen. På ålderdomshemmet delar du rutiner med en enerverande skara föredettingar som du aldrig frivilligt hade umgåtts med annars. Du tvingas se på när den desilussionerade personalen skäller ut Hjördis eftersom hon inte tvättat sin gomprotes. Du tvingas lyssna till den gamla sjöfararen Vilgots lögner om kvinnoerövringar och slagsmål. Till slut stänger du av, lägger dig på rygg och faller allt djupare in i institutionaliserandets dödsvagga.

Nej anfäkta och anamma! Jag ska åldras i Italien. När klockan klämtar tar jag mitt pick och pack, mina surt förvärvade pensionsbesparingar och mina pipor och flyr till Palermo. Boendes på ett pensionat i den pittoreska idyllen Taormina, alternativt med portierjobb som hyra. Här ska jag göra bokslut. Sitta med de andra kufarna på piazzan och spela backgammon med yviga gester. Gå ner till espressobaren med Gazetta dello Sport i armhålan, utbrista i ett "Bon Giorno" och avnjuta en doble. Soliga dagar spenderas på Vespa genom citronfält och betesmarker. Med beppemössa sätter jag mig i skuggan intill standen, sippandes på en grappa och målar i min gubbsjuka en kolskiss av en ragazza jag inbillar mig kunna fånga. Efter en välbehövlig siesta beger jag mig ut i natten med gubbhorden. Ty här aktas den åldrande. Intensivt sitter vi och förfasas över det rosa Palermolagets dåliga form. Men vi njuter, vi säger grazie till livet och livet säger prego till oss. Vi har flytningar vid vägens slut.
/Drönaren

En essä om prostitution; orsak och verkan

Som en fortsättning på min kollegas resonemang tänkte jag ytterligare problematisera begreppet prostitution. Med könsmaktsordningen som förklaringsmodell framställs tydligt att prostitution möjliggörs endast genom att män sitter på den övervägande delen makten i samhället, inte mnst ur ett globalt perspektiv. Ur ett subjektsperspektiv där Sverige är utgångspunkt problematiseras orsakerna av ett antal faktorer. 

Antalet svenska män som köper sex har ökat de senaste decennierna, åtminstone i den öppna statistiken. Det kan ha flera orsaker, en förklaringsmodell är att vi reser mer idag och tillgängligheten och utbudet ökar ofta utomlands, såväl som att många anser att det inte riktigt "räknas" om man köper sex av en prostituerad i Thailand efter att par mellanöl på stranden. Steget över till dess att en aktiv handling begås att köpa sexuella tjänster förefaller alltså vara lättare att ta utomlands än i Sverige. 

En annan förklaringsmodell, möjligtvis kontroversiell men fullt applicerbar eftersom den har stöd i uttalanden gjorde både av sexköpare - och säljare; är att svenska män köper sex på grund av ett behov av makt och kontroll. Det behöver inte per definition te sig uttryck i form utav sexuella absurditeter utan handlar oftast om att mannen vill ha villkorslöst sex utan förpliktelser eller för den del särskilda preferenser. 

Med dessa antaganden i bakhuvudet kommer jag fram till följande frågeställning: Kan det mot bakgrund av att könsmaktsordningen i Sverige de senaste decennierna har börjat ge vika som en viss kategori svenska män köper mer sex utomlands? I takt med ett samhälle som blir allt mer jämställt, där kvinnor frigör sig från ekonomiskt beroende av sina män och vågar ta för sig mer och ställa krav sexuellt samt har större förväntningar på sin partner, känner sig många män pressade av kraven från svenska kvinnor. 

Den positiva utvecklingen mot ökad jämställdhet leder således till att män som inte klarar av omställningen söker efter andra kvinnor, inte nödvändigtvis prostituerade, men kvinnor som i högre grad står i en ekonomisk och materiell beroendeställning. 

Vi ser också en ökad tendens av att män från de övre samhällsskikten med gott om pengar i högre utsträckning söker efter yngre , ekonomiskt resurssvagare kvinnor, eftersom dessa män har ett behov av att vara den ekonomiskt starka parten. 

Högutbildade kvinnor med välbetalda jobb och höga krav på jämställdhet i förhållandet får i sin tur nöja sig med lite fulare och något fattigare män, företrädesvis vänsterakadmiker med en examen i genusvetenskap eller molekylärbiologi. 

De senare propositionerna är givetvis inte att betrakta som annat än grova generaliseringar utan empiriskt stöd i verkligheten, men händelseutvecklingen är inte orealistisk och om den stämmer är det fascinerande. 

/Styret

Köp henne, men kasta för guds skull inte kvittot.

"Remember that tank top you bought me. You wrote 'You're Gorgeous' on it.
You took me to your rented motor car and filmed me on the bonnet.
You got me to hitch my knees up and pulled my legs apart.
You took an instamatic camera and and pulled my sleeves around my heart...
You said I wasn't cheap. You paid me twenty pounds.
You promised to put me in a magazine on every table in every lounge"
Babybird- You're Gorgeous


Prostitution. Ett delikat ämne som rymmer mer PK-klyschor och vita lögner än den populistiska politikerns brandtal. Smutsiga snedsteg som skapar trauman. Trasiga hjärtan som får sitt placebo. Tycker att de moraliska aspekterna av horfrågan är urvattnade. Det är istället de existensiella frågorna utan direkta svar som ger fenomenet dess mystik.

För ungefär ett år sedan återvände jag från 5 månader i Sydamerika. Jag hade bland annat fått se min naiva pojkdröm, Rio de Janeiro, förvandlas till platsen som gud glömde. Vackra kvinnor, glad samba och magisk strandfotboll? Absolut! Däremot såg jag tyska gubbar gäsandes med tioåriga svarta pojkar. Pojkar som likt slavar drog av sig dröjan och gjorde chin-ups i klätterställningen inför den germanska pedofilens kameralins. På nätterna gick de omkring: barnen, transvestiterna, de utslagna och de oförstörda. Alla med kolonialgubbarna och de falska idealistbackpackersen från väst som medel för brödfödan. Värst mådde jag av det tragiska, cancerröda äckel som i Zlatan Ibrahimovic-tröja nekades pilla in den i glädjeflickorna då han behandlat en av dem som skräp natten innan.

Det intressanta och patetiska är den skillnad som finns mellan de svenska män som erkänner sitt torskeri och de som gömmer sig bakom ett förljuget socialt samvete. Mer än var tionde svensk man har köpt sex. De flesta av dessa lever i en lögn där de systematiskt hävdar sig som feminister, världsmedborgare och vardagshjältar. Ledsna och känslomässigt urholkade smyger de till Svetlana, Lolo eller Destiny för att försöka bekräfta illusionen om de män dem önskar att de var för en stund. Den öppna sexköparen har visserligen överträtt en i Sverige etablerad moralisk gräns. Men de har modifierat ramarna inte bara för sig själva, de motiverar handlingen för den ifrågasättande omgivningen.

Med ekonomiska skillnader, maktförhållandet mellan könet och drogberoende som delar av verkligheten överlever lustans handel. Den lyckliga horan som genom sin skönhetsgåva kan försörja sig, historien om Fritjof och Carmensita och glädjeflickan som blir kär och flyr med sin kund är alla byggstenar i den romantik som finns kring könshandeln. Sanningen möter du när du vandrar längs Red-Light district och ser dekadensen öka i takt med att du når de degraderade, lägst stående trasdockor som gav upp för 30 år sedan och som nu kan förvänta sig vilken behandling som helst.

/Drönaren

Ett samtal vänner emellan

Jaha, här hade jag tänkt publicera ett politiskt, intellektuellt samtal mellan två upplysta poeter och samhällsbärare men eftersom de tyvärr har stämplat ut för strandliv blev det inget den här gången. 

Vi får hoppas att semesterfirarna dricker sina jordgubbsdrinkar nere i Phuket med gott samvete efter ett sällan tidigare skådat svek mot bloggosfären. 

Dör hellre blind än lämnar testosteronromantiken bakom mig.

Visst Stödbjörn kanske bara är en alkholromantiker. Ett offer för tonårens propaganda där framgångsmyten skapades. En miljö där grabbar som svepte burkar med milleniumöl och övertalade fjortisflickor till meningslöst sex dyrkades som gudar. Där den nyktre, studiösa högstadiepojken blev utstött, töntstämplad och för evigt märkt som en förlorare. Kanske till och med böganklagad (det värsta som kunde inträffa), för varför ville inte han vara med och leka?

Jag får ofta känningar av litterära, intellektuella komplex när prosan diskuteras. Skalder såsom Bronthe, Becket, Joyce (försöker att läsa i dagarna), Borges, Lessing, Dagerman etc. är alla författare som i min bokhylla ignorerats till förmån för: Ulf Lundell, Klas Östergren, Offsides fotbollsreportage, Nick Hornby och Tony Parson. Östergren som för två månader i DN uttryckte sin bitterhet över att bli beskriven som en grabbförfattare. Östergren är min husgud. Efter studenten satt jag på landstället och betade av Gentleman i Eufori. Boken är tragiskt nog den enda som förändrat mig. Jag är en testosteronromantiker och hade självfallet mina egen tolkningsramar som filter när jag läste om bröderna Morgan och Klas Östergrens öden i 70-talets Stockholm.

Testosteronromantik är ett sätt att förhålla sig till och bejaka sin maskulinitet. I extrema former kan beteendemönstret bli både forcerat, frånstötande och förutsägbart: Män som inte tvättar sig, vägrar att känna, kissar i handfatet och principiellt hatar feminism har missuppfattat poängen. Snusmumriken (självständigheten och njutningen av att vara ensam), Glenn Strömberg (som aldrig säger något av onödan i sin expertkommentatorroll i fotboll och vägrar överge det svenska snuset trots sitt boende i Bergamo) och Per Moberg (som gett den råa matlagningen en renässans i en annars artificiell och friserad bransch) är alla goda representanter för läran om att bejaka sina instinkter och sitt kön med måttlighet och värdighet.

I en samtid där den metrosexuella mannen i sin ågren över modeblaskornas konventioner för rätt och fel står i timmar framför spegeln och kommer för sent till daten med flickan som egentligen bara vill ha manlig kärlek ökar inskrivningarna av manlig anorexi. I en period där det offentliga samtalet präglas av att få in kvinnor i samhällets manliga hierarkier, har antalet män drastiskt minskad på landets högskolor. I ett klimat där Sex and the city förstört en hel generation tjejers bild av relationer, ökar våldtäktsanmälningarna. 2009 är ett år där den unge mannen är vilsen.

Drömmar har vi alla. Drömmar som ofta bara blir drömmar. I generationsromanen om den sökande unga mannen gestaltas ofta mannen som en drömmare med blind kvinnodyrkan och utan livskompass. Ofta får protagonisten genom kontakter med andra män uppskattning för sin personlighet, därmed en stark självkänsla. Ty karriär, kapital och kapacitet kan aldrig ersätta karisma, karaktär och kamratskap. Detta sympatiska budskap reproduceras i grabblitteraturen och är enligt mig kärnan i testosteronromantiken.

Idag famlar många unga efter den perfekta bilden av sin person. En tjock sedelbunt, ett ansett umgänge och en perfekt kropp blir eftersträvansvärda mål samtidigt som den personliga utvecklingen underordnas. Summan blir en narcissistisk kvasiindivid som vet allt om hur man når framgång, vipkort på Stureplan och tvättbräda men glömt kärleken, kamratskapen och njutningen av en god bit kött.

I grabblitteraturen, i Eldkvarns sånger, i avnjutandet av en god snus och i kompisgängets fotbollsmatcher på kvartersplanen får vi testosteronromantiker den livskvalité varken Svindlande Höjder, Mozart, Kokain, hästpolo, akademiska titlar och framgångsrika aktieplaceringar kan ge oss. Polemiken i min framställning är i mångt och mycket en överdriven generalisering. Självfallet kan du nå framgång och behålla fotfästet. Givetvis kan en prestigefull inställning till yrke och studier kombineras med ett rikt känsloliv. Däremot måste balansen mellan narcissism och altruism, mellan proteindrinken och whiskeyn, mellan studier av marknadsrätt och tittande på San-Siroderbyt med grabbgänget praktiseras och övervakas om du fortfarande vill kunna se dig själv i spegeln med värdighet.

Identitet, gemenskap och instinkt är mekanismer som alla är grunden i den testosteronromantik jag vägrar att överge. Även fast jag under året ska försöka bredda min litterära kanon.

/ Drönaren

Inte helt korrekt om Stödbjörn

I föregående inlägg beskrivs Stödbjörn som en utstött person, en person med enbart brister som "samhället vänt ryggen". Vidare framställs han som excentriker, någon som inte hör hemma i den civiliserade världen, som står utanför och desperat försöker passa in. Den bilden stämmer inte, åtminstone inte med den bild jag har av honom. 

Visst har Stödbjörn en excentrisk, för att inte säga rent av filosofisk sida, som ger sig uttryck i form utav ett sökande efter en högre mening med livet. Kanske söker han, likt framlidne skådespelaren Heath Ledger, efter ett högre medvetande? Stödbjörn läser böcker om filosofi och är i grund och botten en begåvad människa med ett IQ som förmodligen är en bra bit över genomsnittet. 

Intelligensreserven som upptar större delen av hans dagliga umgänge har tyvärr haft en negativ inverkan på honom. Det är frestande att använda sig av den gamla klyschan "man blir som man umgås" men om så vore fallet skulle Stödbjörn för evigt vara en förlorad själ, fördummad och bortom all intellektuell kapacitet, möjligtvis kapabel till att läsa Aftonbladets TV-bilaga och till att författa små, enradiga kommentarer på textforumen. 

Nu förhåller det sig emellertid så, att omständigheterna kring den här personen är långt mer komplexa. För att konkretisera det hela en aning; Stödbjörn är en vanlig människa med en ovanligt stor potential. Till hans nackdelar hör att han är fixerad vid att vara delaktig i ett föga utvecklande sammanhang där han av någon anledning har funnit sig tillrätta. Andra nackdelar är hans aptit på kvinnor, alkohol och oförmåga att på ett framgångsrikt sätt behålla och vårda nya relationer. Dessa mindre smickrande karaktärsdrag går givetvis hand i hand. 

Men Stödbjörn har inte givit upp, och hans liv är långtifrån en sorglig saga om den förtappade ungdomen, likt Ulf Lundells debutroman Jack, där huvudpersonen stundtals är så långt under isen att man börjar undra hur författaren egentligen ska lyckas hålla honom vid liv i tvåhundra sidor till. Där är inte Stödbjörn riktigt ännu. Han knegar på, likt en äkta working class hero sitter han ohjälpligt fast i ekorrhjulet och går liksom miljoner andra arbetare över hela vårt land bara och väntar på att det ska bli fredag igen. 

Alkoholen är hans förbannelse. Jag tror inte på något sätt att Stödbjörns liv är en tragisk berättelse om utanförskap, utan jag vill hävda att hans liv tvärtom är representativt för oräkneligt många människor. Kanske till och med de flesta av oss. Återstår att se om han lyckas vinna över demonerna, göra något fint av sitt liv och bli den Stödbjörn som han var menad att bli. 

Älskad, framgångsrik och ödmjuk. 

/ Styret

En cocktail av brister.

”Du var alltid fullast på krogarna. Du skolka från livet, natt efter natt. Du vakna upp och längta ut till skogarna. Och dit drömda hus där och din abessinierkatt. Med pengar på fickan var du oslagbar. Du dansa till du föll omkull, tills inget fanns kvar. Du var alltid fullast på krogarna. Och aldrig så ensam som när morgonen kom.”
Ulf Lundell- Lit de parade


Stödrbjörn? Jag känner inte dig. Men känslan av att ha mött dig förut skrämmer mig. Du klipps av rävsaxen gång efter kung. Ramlar ner i brunnen natt efter natt. Din omgivning vänder dig kinden till av rädsla för den paljett av tillkortakommanden du erbjuder dem. De känner igen sig och äcklas av din sorgliga gestalt. Samtidigt är du en produkt av ett samhälle som vänt excentriker ryggen. Du passar inte in här. Du är inte önskad av någon. När du kravlat dig upp, sparkar dem ner dig igen. Stackars sate, arme man, dömd till förfall. Du ropar på stöd, de tiger ihjäl dig. Samtidigt uttrycker den totala avsaknaden av social smidighet en charmig svensk tafatthet. Mannen som arbetar hela livet för att förstå kvinnan. Mannen vars försök till närhet tar sig märkligare former för varje dag.

Du har aldrig älskat gemenskapen så varmt som när den förskjuter dig. Aldrig saknat uppskattningen som när gallan och spottet rinner längs din kind. Ju mer ensam du känner dig, desto sjukare du framstår, desto mer dunkel och lång blir din resa tillbaka. När du står där ensam i baren på Kickis. Står där och funderar på när den sexuella antastningen av lönnfeta förortsbrudar i för tighta toppar ska börja. Du är ett freak, de andra skrattar åt. En byfåne, vakterna skämtar om. När du ligger misshandlad och full går människor förbi, ty din uppsyn väcker aldrig sympati.

Stödbjörn. Jag känner inte dig. Men jag älskar din existens. Ett liv som fungerar som en karta på hur man inte ska vara, vart man inte ska gå. Alla behöver dig som en spottkopp över sina egna brister. Du får stå i skamvrån, som ett alibi för oss andra som alltid blir förlåtna.
När du lämnar din vrå har gänget redan gått vidare, du hinner aldrig ikapp.

/Drönaren

Välfärdsoffer eller geni?

Är Stödbjörn bara ytterligare ett offer för den svenska välfärden och förslappade sexmoralen? Har han liksom många andra bara tänkt att; äsch, allt ordnar sig. Lite otrohet mår man bara bra av och så länge jag har jobb så är allt som det ska. Eller är han, om än ett missförstått, nutida geni? Det får tiden givetvis utvisa. 

Utan att gräva oss allt för djupt ner i denna förhållandevis unga mans oroliga psyke så ska vi först börja med att konstatera att Stödbjörn genomgick allvarliga karaktärsförändringar efter uppbrottet från flickvännen och den gemensamma bostadsrätten. Oj, det blev en lång mening. Som ni alla vet avslöjades Stödbjörn med att vara otrogen. Som en direkt konsekvens av denna handling uteslöts han ur Pokergänget, på initiativ av hans bästa vän Jannes hustru. Janne och de övriga deltagarna beklagade Stödbjörns hastiga frånfälle men ingen vågade opponera sig av rädsla för att gå samma öde till mötes. 

Stödbjörn lämnades alltså åt sitt öde. Om det kom något positivt ur detta så var det kanske att Stödbjörn för första gången på många år började engagera sig både på jobbet och i vad som hände ute på den världspolitiska scenen. Sedan fyra år tillbaka arbetade Stödbjörn på ett byggvaruhus i Bromma, ett riktigt ekorrhjul men lite för bra betalt för att orka säga upp sig. Arbetskompisarna var schysta, men avdelningschefen avskydde honom helt öppet på grund av någon händelse på en personalfest, och varuhuschefen visste knappt vem han var. Trots det gjordes inga större ansträngningar att bli av med Stödbjörn, han var ganska duktig på sitt jobb och kunderna tyckte om honom. 

Dessutom hade Stödbjörn blivit engagerad i samhällslivet. Från att ha varit en politisk idiot som kastat röstkortet i papperskorgen, blev han medlem i Miljöpartiet och började delta i demonstrationer mot alltifrån EU-toppmöten till krav på hårdare tag mot svenskar som köper sex utomlands. Det var en spännande tid och Stödbjörn kände sig mer levande än någonsin. Men som alla nytändningar så riskerar de att brinna upp fort utan mer ved på brasan. Stödbjörns oförsiktiga identitetssökande urartade ofta i konflikter med övriga, ofta yngre, medlemmar, kring hur organisationen sköttes mest effektivt. Ytterligare en orsak till den kommande katastrofen var att Stödbjörn sin vana trogen hade svårt att förstå eller respektera samhällets oskrivna regler om mitt och ditt. 

Början på fallet skedde under en fest anordnad av Miljöpartiets ungdomsförbund, Grön ungdom. Stämningen var lite upplivad och Stödbjörn, som inte druckit på flera veckor, kände sig nästan odödlig när vodkan värmde hans törstiga strupe. Jag ska inte frossa i de värsta detaljerna men styrkt av både det enda och det andra beslöt sig vår vän för att lägga fram en del skamliga förslag för ett antal kvinnor, de flesta av dem redan upptagna. Han gick så långt att han antastade en högt uppsatt medlem på den gemensamma toaletten. Händelsen basunerades ut och Stödbjörn ombads be om ursäkt och lämna lokalen. Efter att ha uttalat vissa oklara hotelser mot flera olika personer beslöt sig Stödbjörn för att gå med på kraven att han skulle gå utan att ställa till med fortsatt bråk. 

Bakfull och odräglig på jobbet dan därpå körde han en gaffeltruck med full fart rakt in i den för tillfället obemannade kassa 5. Han fick en utskällning, blev hemskickad och kom undan med en rejäl varning.

Efter den händelsen förstod Stödbjörn att han måste omprioritera vissa saker. Det politiska engagemanget lades på is och fokus blev åter på att behålla jobb, lägenhet och lägga undan tillräckligt mycket pengar för att kunna leva ut en gränslös livsstil på helgerna. Förutom dessa nya insikter fanns bara ett långsiktigt mål: Att åter få bli insläppt i Jannes villa i Solna och återigen bli en del av Pokergänget. Att ta tillbaka en förlorad identitet. Nej, inte förlorad. Stulen. Fortsättning följer. 

/ Styret

CSN - pengatvätt, misantropi och maffia

Premisserna hos myndigheten min kollega i dagarna gått beserk över inrymmer förvisso möjligheter till manipulation, njutning och lättja: Som normalbegåvad kan jag anmäla mig till kurser med lågt förförståelse- och intellektuellt inträdeskrav (typ CSI Södertörn). Jag lever ett slappt liv där jag utan skrupler låter skattebetalarnas pengar gå till snus, öl och glass.
Jag skippar föreläsningarna för att i stället beta av avsnitten på en samlingsbox inbulkande ett paket SIA-glass (helst apelsinchoklad).
Jag åker till skolan med jämna mellanrum för att bearbeta den nörd som av rädsla och i hopp om vänskap gör mina restuppgifter och håller mig uppdaterad om kursens innehåll. Nästa steg skulle kunna vara att överta dennes identitet. Men ansträngningen, amoralen och de rättsliga påföljderna av en sådan handling står inte i proportion till studiemedlet. Mord eller kidnappning får därför ses som överkurs. Genom att högskolepoängen utan ansträngning trillar in hos myndigheten kan jag lyfta några tusenlappar varje månad och fortsätta leva mitt drönarliv.

På andra sidan myntet av systemparasiterande återfinns utlandsstudierna: Jag kan åka till Kina med officiellt syfte att lära mig Mandarin. Jag erhåller då ett belopp för ett helt års studier (80.000 kronor!) i min smutsiga hand. Med dessa blir jag kung i Kinaland. Jag kan etnocentriskt gå omkring och lipa åt de små kinesernas glåpord och inviter till bordeller medan jag startar upp min egen tvivelaktiga buissness i Shanghais ghetton.

Nu är den tarvliga summan pengar och fribellopets förlegade sosse-logik alltjämt ett problem för en man som vill ha en sedelbunt potent nog för att kunna leva la dolce vita. Än värre är det spel som döljer sig bakom CSN: s regelverk. Bemaningsföretagen och annan svartapengarfinansierad skumrask-verksamhet är bara toppen på ett isberg av myndighetens kopplingar till den undre världen. Målet för dagen är att rekrytera studenter till den växande svarta handeln av organ mellan Europas centrum och periferi.

Trafficking av organ är en svåråtkomlig verksamhet som växer i skuggan av det fokus som media riktat mot kvinnohandeln. I Moldaviens huvudstad Chisnau åker dagligen ett hundratal svenska studenter för att köpa upp grosspartier med moldaviska njurar, prostatakörtlar, bukspottskörtlar, tolvfingertarmar etc. för en spottstyvel på den svarta marknaden i Chisnau. Organ med en vinstmarginal över 100 % på den svenska marknaden. Den vanliga kunden är en alkholiserad Farsta-svenne eller Bertil 75 med en prostata större än penis som inte använt sedesleden på 30 bast. Dessa svenskar kan förlänga sina liv när svenska studenter tvingas kasta iväg moral för att nå drömmen om att inte behöva dricka Sofiero och bjuda dejten på blodpudding.

I tullen åker de aldrig fast då Csn informerat tullverket om att organen skall användas vid disektionsövningar på Karolinska Institutet. Korruptionen fortsätter med Igor, Levon och Piotr som offer. Om 20 år fylls de psykiatrivården med akademiker med posttraumatiskt stressyndrom. Men politiker, myndigheter och näringsliv förstår det rationella i logiken. De förstår det orimliga med öppna universitet som producerar en miljon akademiker under en tioårsperiod. Alla är inte ämmade för eliten. Agnarna ska sållas från vetet, är du inte av det rätta virket är du icke önskvärd. Csn förespråkar svartjobb och kriminalitet. Vår generation är offer för sanningen.

/Drönaren

Avskaffa fribeloppet!

Alla vill bara höra om Stödbjörn jämt men det tar jag inte hänsyn till idag. Nu är det istället verkligen på tiden att den här bloggen drar sitt strå till stacken och bidrar till samhällsdebatten. För tillfället tänker jag diskutera fribeloppet, alltså den summa pengar man får tjäna per år som student innan de rycker studiebidraget och tvingar oss att betala tillbaka både lån och bidrag till CSN, med ränta dessutom. Detta alldeles oavsett om du sköter dina studier. 

Idag är fribeloppet typ några månadslöner. Men varför ska jag sitta och vara stressad över att jag kanske råkar jobba för mycket? Inte nog med att jag ska betala en tredjedel i skatt på lönen, jag måste dessutom planera så att jag inte tjänar för mycket. Alla studenter som har lönande extrajobb, ofta på helgerna eller över somrarna, med höga OB-tillägg, som till exempel tunnelbanechaufför, vårdare på psyket, kollo, mataffärer, o.s.v. lever alltså farligt. 

Det är skamligt och det finns ingen vettig anledning till att det ska behöva vara såhär. Särskilt inte under de omständigheter som studenter lever under idag. Vem klarar sig på enbart lån och bidrag i Stockholm idag? Konsekvensen blir att fler aktivt undersöker möjligheter till svartjobb eller att man tvingas välja bort högre studier av ekonomiska skäl. 

Då har vi fått ett samhälle som inte har blivit det som Sverige alltid stått för; nämligen: Alla svenska medborgare som uppfyller kraven har rätt till en kostnadsfri utbildning i världsklass. Staten ska stå för grundtryggheten men att jobba mer ska alltid löna sig. Ett samhälle får aldrig straffa dem som jobbar, för det är tack vare oss som välfärden kommer att överleva ännu en kris. 

Att höja studiemedlet är givetvis också viktigt men det är ett orealistiskt argument att kasta in under den värsta ekonomiska krisen vi sett sen 30-talet. Fribeloppet däremot kan avskaffas i morgon.

/ Styret

Vissa har det, andra inte.

KG- Bergström saknar sex-appeal. Man skulle kunna se honom som könlös, en man med total avsaknad av förföringskonstens verktygslåda. Nasse i Nalle Puh saknar pondus, han måste ledas som en blind genom livet. McDonalds saknar nyckelhålsmärkta produkter. Du blir inte smal av att trycka i dig kedjans gastronomiska underverk. På andra sidan har vi charmören, alfahanen och geniet. De som alltid har ett psykologiskt övertag på sin omgivning. Dessas överlägsenhet är dogmer, tysta villkor för vinnare och förlorare.

Man kan alltid kompensera genom att förklara en ful som trevlig, en ointelligent som rolig och en ponduslös som snäll. Men dessas tillkortakommanden är det utmärkande. Bristerna blir grogrunden för deras för evigt obefintliga självförtroenden. I ett land som Sverige, där Jante råder. Blir de ”lyckade” ständigt föremål för hat och avund. Dessa kategoriseras ofta som det ”onda”. Jag är sosse och kommer så alltid att vara. Men tycker samtidigt att föraktet för människor som tjänar pengar, förverkligar sig själva eller lever ett allmänt promiskuöst liv är eftervatten av förlegade konventioner som gör svensken till en beslutsvelig, självföraktande och platt gestalt. Ge mig mer arrogans, egoism och girighet tack!

Nu åter till kärnan: Visst är det tragikomiskt att ödet givit vissa människor karaktärsdrag som medför att de systematiskt kommer få mer ut av livet än andra vars natur utgör hinder för lyckan. Rollerna i högstadieklassen visar sig oftare utgöra grunden för framtidens mönster än revanschismskapande motor på klassåterträffen 20 år senare. Pondus är mer än snus, muskler, djup röst stadig hand eller stor kuk. Sex- appeal är mer än den snygga nunan, glimten i ögat och den charmiga lingon. Vissa har det, andra inte.

Jag kan bli förbannat trött på personer som lindar in sig i en falsk blygsamhet. Som ständigt förnekar sin förträfflighet genom grimaser och konstiga läten istället för ett enkelt tack. Ponduslösa män är objudna gäster i arbetet, på krogen, på fotbollsplanen eller för kvinnan i samlaget. Vet du inte vad du ska göra, kan du inte leverera, så tycker jag att du lika gärna kan sitta i skamvrån och gråtrunka.

Den punduslösa använder den förställda glädjen som försvarsmekanism: ”Ja, det var roligt.” ”Jo det var roligt igår.” ”Jag blev rånad igår, men de verkade trevliga.” Eller ”Jag pratade med henne hela kvällen, men hon gick hem med bartendern. Jag blev glad för hennes skull. Det där med sex är ju kanske inte riktigt min grej?”
För fan din ryggradslösa jävel, vakna!

Men mönstren kommer aldrig att brytas. Den tysta ordningen finns där för att stanna. Den är förutsägbar, förödande och farlig för vissa, men ändå accepterad eftersom människan tenderar att simma kvar i sin pöl. Försöker de kravla sig upp har de inte längre någon pöl att hoppa i eftersom omgivningens rädsla för de nya beteendemönstren har fryst de andra pölarna till is.

/Drönaren

Läsarna: Ge oss mera Stödbjörn!

Min förra essä om den fiktiva personen Stödbjörn väckte starka känslor. Han väckte starka känslor inte bara i bloggvärlden utan också i verkligheten. Många skrev och menade att Stödbjörn 1) Inte är ett lyckat namn på en person som ska föreställa en stereotyp och 2) Att Stödbjörn lever ett föraktfullt, avskyvärt liv som alla rationella, normalbegåvade människor vid sina sinnens fulla bruk måste förkasta. Kanske uttryckte sig inte folk med exakt dem orden, men de får ändå avses sammanfatta attackerna mot en person, som, ju trots allt är på låtsats. Han finns alltså inte på riktigt utan jag använde honom som exempel för att levandegöra och bättre kunna förklara en eller flera företeelser, som jag tyvärr i skrivande stund icke minns. 

Trots detta kräver folk svar, av mig (!), på frågor rörande Stödbjörns påhittade personlighet. Man vill veta hur gammal han är, hur hans uppväxt var och man vill veta mer om vad han gör i största allmänhet. Kära läsare, själva tanken med Stödbjörn var att här har vi en helt vanlig människa, okomplicerad, visserligen ointellektuell i allra högsta grad men utan något uppenbart begåvningshandikapp. 

Han bor ensam i Hägersten utanför Stockholm sedan två år tillbaka, då hans senaste förhållande fick ett hastigt slut efter att en otrohetsaffär ombord på en finlandsfärja rullades upp i form utav MMS skickade till Stödbjörns dåvarande flickväns mobiltelefon. Stödbjörn hade själv tagit bilderna och skickat de vidare till en kompis i Solna. Kanske för att skryta lite, eller så var det en signal om ett förhållande där allt inte stod rätt till. Kompisens fru hade sedan upptäckt bilderna när hennes man var ute på den vanliga joggingrundan och hon ville använda hans telefon för att ringa deras tonåriga dotter. Hon kände direkt igen den halvnakne mannen på bilden med tungan nerstucken i halsen på en blondin i 19-års åldern och tvekade aldrig när hon vidarebefordrade bilderna till Stödbjörns numera före detta flickväns mobiltelefon. 

Inte nog med att Stödbjörn förlorade sin flickvän och deras gemensamma bostadsrätt i Aspudden, han portförbjuds dessutom till kompisens villa i Solna vars fru hade upptäckt bilderna. Det var samma villa som grabbgänget brukade träffas och spela Poker i varannan lördag, ibland oftare, och det tog hårt på Stödbjörn att bli ofrivilligt utestängd från en för honom viktig social gemenskap. I Pokergänget kände han sig bekräftad som individ. På jobbet kände han sig förtryckt av chefen och mellanchefen. 

Det var kompisens fru, Therese, som hade pressat sin man, Janne, att driva igenom beslutet att porta Stödbjörn från villan. Officiellt krävde hon även att Janne sa upp all bekantskap med "det där störda offret" men det visste hon ju att Janne inte skulle göra. Hur jämställd och solidarisk Janne än var så brydde han sig inte om att Stödbjörn hade knullat runt på en Finlandsfärja. Janne hade aldrig varit otrogen mot sin fru men han hade runkat till bilderna på blondinen som Stödbjörn skickat. Han gillade Stödbjörn och han tänkte inte säga upp bekantskapen med honom. 

/ Styret

Karaktär som en rockstjärna- talang som en byfåne

Vem tror man att man är? Vad hade man kunnat förvänta sig? Du är dina val, dina handlingar. I sådana fall är jag en fylledrömmare. En leende kvasiindivid som måste se om sitt hus om han inte ska bli omyndigförklarad.
Efter en veckas skolkande från livet, med en fjällresa som ursäkt sitter jag hårt bearbetad och märkt av supande och funderar över vad som har värde?

Mina vänner väcker mig i lägenheten förra lördagen. Fyllesvullen, försoven och flegmatisk. Får med mig fyra väskor, varav en enbart innehållande kurslitteratur. I min hybris hade jag målat upp scenarier om en intellektuell, lugn och tänkande tripp. På bussen förstod jag snabbt att Kungliga Biblioteket hade förvandlats till Blecktornskällaren, helylle trettioplussare till spritslavar och kurslitteraturen till klickbilagan. Vägen ner kantades av Jäger och Vodkautdelning, fräckisar och män som tycker det är charmigt med för stora snusprillor. Vid kvällningen började spritfrenesin spåra ur. Försökte få med de andra på ritsessioner men det blev istället musicerande med texter tillägnade Jack Vegas och äktenskapsbrott. Fem cyniker, alla skilsmässobarn, slog samman sin kyla och kom överens om att resans mål var att splittra en familj. Hemskt? – Absolut. Kittlande tanke? – Jajaman. Sedan blev resan en cocktail av skidåkning, bastubad, fylla, fastfood och misslyckade erövringar.

I fredags morse vaknar jag upp i bara kallsipperna, full och livrädd. Platsen är ett gigantiskt kuddrum där pondusmätande brottningsmatcher tidigare blivit nattens kulm. Jag hade däckat i hoppborgen och låg nu där i ett rop på hjälp med nerdragna brallor och svettig skjorta. Tragik på hög nivå. Än värre hade det varit om någon barnfamilj hade varit uppe i ottan och sätt mig. Barnen hade blivit traumatiserade för livet och jag hade förmodligen blivit anklagad för pedofili.

Resans genomgående starkaste supare är den charmige svennebanan trettioplussaren som dricker cider till frukost som ”sitter som en keps”. Väcker folk och erbjuder dem berusningsmedel. Man upphörde aldrig att förvånas av den sjunkande moralen hos gruppen.

I övrigt är det ganska intressant hur otroligt snäv målgrupp som Fjällen attraherar och fyller backarna med. Jävligt låg etnofaktor, ingen rinkebysvenska i liften eller på After-skin. Istället utgörs gästerna av svennar; trygghetsmänniskor med för evigt oförverkligade drömmar och dåligt sexliv, snowboardgrabbar som vägrar att inse hur konstlat fjantiga de är och slutligen konferensgänget med hög otrohetsfrekvens. Den etniska och sociala strukturen i fjällen ger en bild av ett "gated-community", överraskningsfaktorn blir som en grön backe- man vet vad man får.

Jag vill dock tacka S för en oförglömlig resa. Tack!

Karaktär måste nu rekonstrueras med början från grunden. Kan inte leva med ett rockstjärnebeteende utan att ha talangen.

/Drönaren

Stödbjörn

Lika genomgående som min kollega Drönaren beskrev kroglivets baksidor och vad det får för effekter på den enskilda människans ekonomi och självkänsla, lika mycket glömde han att berätta om de sanna ångesten. Den riktiga ångesten är aldrig så odynamisk eller okomplicerad att den låter sig förklaras enbart genom mer eller mindre påhittade teorier om vad Stureplan och SMS:lån gör med själen. Nej, den sanna ångesten stavas bakfylla och den ångesten ska avhandlas, behandlas och dryftas många gånger just på bloggen du nu håller i din hand. 

I rusets högtid, som alltid infinner sig efter exakt fyra starköl klockan halv elva en fredagskväll efter en hård dags jobb på firman ( jag och Drönaren driver b.l.a. en redovisningsbyrå i Norrtälje), glömmer vi bort vilket pris vi får betala. Att samma människa, jag eller du, som tyckte livet var en fest, knappt mäktar med att ta tunnelbanan till city dagen efter. De plågsamma minnena slåss mot hungern efter fet mat om en förvirrad stackars hjärnas uppmärksamhet. Hur mycket pengar slösade jag? Varför sa jag sådär och varför slog jag i ren panik ett glas i huvudet på min vän?

Jag kan inte blunda mer inför ett begynnande vansinne. År efter år har jag, en kille på toppen, brottats med frågeställningen om det är värt det, och i så fall varför det är värt det? För att öka klokheten i frågan kan vi leka med följande tankegångar: Vi tar en person, vilken som helst. Vi kan kolla honom för Stödbjörn. Om vi nu antar att den gode Stödbjörn dunkar i genomsnitt en redig fylla i veckan, betyder det att han i regel är full 52 kvällar varje år. Därmed kan också per automatik sluta oss till att den framsynte Stödbjörn också med otroligt hög sannolikhet även är bakfull 52 hela dagar varje år. Bortsett från pengarna Stödbjörn slösar på dyr krogsprit, taxi, prostituerade och kortare resor till Mariehamn (som han inbillar sig att han tjänar in på taxfree), så antar vi att Stödbjörn har på det hela taget riktigt skoj de kvällar han väljer att dricka alkohol. Så länge allt väl, alltså. Nu tänker ni kanske att det låter orimligt att Stödbjörn skulle vara ute och svira vareviga förbannade helg, och ja, det är orimligt. Men om vi räknar in att Stödbjörn är på minst en utlandsresa varje år och att han dricker nästan varje dag under industrisemestern, är det säkert fullt möjligt att slå ut det på en dag i veckan. I genomsnitt. 

Så långt allt väl. Vi har nu inte bara konstaterat att den helt vanlige svensken Stödbjörn, ja, han är vanlig eftersom han har ett litet antal egenskaper som är avvikande, precis som alla vanliga människor. Just det. Vi har nu inte bara konstaterat att Stödbjörn dricker sig berusad i genomsnitt 52 kvällar varje år, att han tycker det är värt det, men att han även är bakfull 52 dagar varje år. Vi ska undersöka Stödbjörns bakfylla lite närmre. 

Enda sedan Stödbjörn var en ett litet pubertetsäckel från en radhusförort utanför Oslo, har han alltid fått kämpa mot demonerna som bakfyllan har tvingat på honom. Inte ens de bästa nyheter kunde dämpa hans ångest dagen efter ett rejält rus. Stödbjörn förblev djupt deprimerad hälften av alla helgdagar och inte all världens medicin kunde hjälpa honom. Han kände sig sorgsen, okreativ, värdelös, ful, ofullkomlig och besviken på sig själv och vad det inte hade blivit av hans stora talang. Det hela kunde gå så långt att han förblev liggandes i sängen en typisk sådan dag, skrikandes ut sin ångest samtidigt som han outtröttligt gång på gång onanerade, ackompanjerad av högljudd klassisk musik. En närmast konstnärlig händelse, som i all sin sorgsenhet kanske också säger mycket om oss människor och om våra laster. 

Vi lämnar Stödbjörn för tillfället, och återgår till bakfyllan i allmänhet. Jag har väldigt få likheter med den påhittade Stödbjörn, men jag kan känna igen mig i meningslösheten och ångesten. En ångest som jag bearbetar med att hjälp av att tänka; det blir inte värre och inget du gör, gör det bättre. Därför gör jag allt jag hatar när jag ändå hatar vad jag än gör. Alltså har jag börjat diska, städa och tvätta på bakfyllans första skälvande timmar. Mittdagstimmarna bör ägnas åt någon form av socialt umgänge, med fördel en middag, och kvällen bör ägnas åt att bearbeta den kommande veckans umbäranden och gradvis inse att nu är det snart över. Ett nytt liv kan börja. 

Krogen - en våldtäkt av dina sinnen.

”Ni vill ha våra pengar, vi vill eran våran öl.
Det är ni som bestämmer, men vi står på kö.
Vad är det för en jävla stil, vad är det här för jävla bröl.
Här har ni pengarna, Ro hit med öl.”
Kenta Gustavsson – Puben

På Kvarnen tar dem era kläder, på Babasonic lämnar ni samvetet hemma, runt Stureplan erbjuds ni ett koncept som när SMS-låneskojarna och upprätthåller samhällets sociala hierarkier. Samtidigt sitter Farstagrabbarna kväll efter kväll, tömmer sina fickor på smutsiga pengar för att leva låtsaslivet och leka kungar med kola och helrör. Samtidigt kommer de i allas ögon alltid betraktas som mallplacerat ”White Trash”. Krogen är en arena för kött, fåfänga, dåliga, självbilder, lögner och nederlag. I Stockholm, en stad där många ser livet som ett fotoalbum, är bekräftelse ett mål. Med en påklistrad eufori ger man sig ut i natten i hopp om att bli lite våt mellan benen och dela kroppsvätskor. Med rökförbudet 2005 blev även lukten av kön och tarm obligatoriska inslag vid bardisken och på dansgolvet under småtimmarna.

Bensinen är alkoholen, bara för att man vill försäkra sig om att sexakten ska bli så dålig att någon omöjligen kan vilja ses igen. På krogen föraktas det gamla och erfarna. Dessa element nekas systematiskt tillträde till en plats där individerna, med stimulantia i bihålorna, desperat försöker bevara livslögnen om lycka, framgång och odödlighet. Sedan har vi den rena dekadensen. Platser där folk inte längre orkar ljuga och blunda, platser för dem som blev över. After i Gamla Stan, är en sådan plats, med priser i nivå med Stureplan, med en klientel som Viking Lines fyllecell och med en inredning som skriker estetisk likgiltighet.
Om rangordning här fanns segrar de med avsaknad av dödsförakt de som i svankställning står med brunan i vädret och bara väntar på att någon ska pilla in den. Här ryms smågangsters för anspråkslösa för att platsa på Stureplan, prostituerade vars förflutna och härdade gestalter förpassat dem från hallickar och nätagenturer. En och annan livrädd turist har hittat hit de som trodde att Gamla Stan bejakade sin historia. Vi andra sitter där paralyserade av atmosfären och kan bara baxna när vi ser den nyskilda ”hockeypappan” lägga sin malbitna Jofa-Jacka över 40-taggarens sköte bara för att kunna pilla in två snusbruna fingrar och känna hennes kalla väta.

Två av mina vänner, nyss fyllda arton, entrade utan närmare research After en sommarkväll. Naiva, livshungriga och oförstörda blev After kvällens spelplan. I pissoaren möter de en svettig, hårig mellanösternsnubbe som med nerdragna röda polyesterbrallor ohämmat slagrunkar framför deras ögon. Chockade sitter de sedan och tittar ner i sin ljumna, avslagna och utspädda fatöl, apatin ligger som ett täcke över deras bord vid fönstret. Mannen gör en snabb sorti och pojkarna tror att faran är över. Men mannen vankar fram och tillbaka i sina svettiga polyesterbrallor. Slutligen tar han marken och ställer sig i svenskställning mellan två bilar framför vännernas fönster. Brallorna trillar av och mannen börjar stimulera sin ändtarm framför dem. Våldtäkten av deras sinnen var fullbordad, de kunde inte välja. Händelsen fyllde dem med en ofrivillig cynism, misantropi, homofobi och vuxenhet.

After är vattenhålens Sodom och Gomorra. Jag vill inte vara gud och bränna ner sunkhaket, tvärtom. Summan av anekdoter och karaktärer som passerat revy på After, överglänser Stureplan hundrafalt. Alltid värt ett besök aldrig värd en kontakt. Här är du betraktare och passiv.

Apropå har jag börjat odla mustasch. En pojkdröm, snyggt? Knappast. Men med en millimeter fjun under läppen känner jag mig än mer säker. Pondus och säkerhet. Hitler, Stalin, Saddam Hussein, Erol Flynn och Tom Selleck hade inte fel.

/Drönaren

Är sinnessjukdomen utrotningshotad?

I dagens teknifierade samhälle har bloggen blivit det självklara mediet att utan stora publicistiska verktyg nå ut till en bred läsekrets, i alla fall de med den begåvning som uppenbarligen krävs för att på ett effektivt sätt ta del av den kunskapskälla som så generöst kommer att förmedlas här. Ni är alltså alla ovanligt välkomna att använda vår blogg som en daglig källa till inspiration, kunskap och därmed också obegränsad makt. 

"Men vadå, undrar genast den ödmjuke, gör ni det här gratis? Ni skulle kunna skriva en bok och bli miljonärer så mycket som ni sitter inne med". 

Ett föga intelligent påpekande, men jag ska ändå försöka mig på ett svar. 1) Vad är det som säger att vi inte redan skrivit en bok och blivit miljonärer? och 2) Vi tror på att man måste göra goda saker i livet. Vi tror att en blogg som den du just nu håller i din hand, bildligt talat, kommer att sprida både glädje och kunskap. Därför gör vi det här. Vilka är vinnarna? Läsarna givetvis. 

Se den kanske också som ett försiktigt uppror mot den giriga medieeliten, vars pengahunger och verklighetsflykt sakta kväver många svenskar. Se på Felix Herngren, som har sagt att "jag har jävligt svårt att jobba om jag inte får fakturera först". 

Nu kom jag av mig helt och hållet för att en någon ringde och pratade bort en halvtimme. Jag hade tänkt klämma något riktigt smart men minns inte vad det var för att den där idioten ringde. 

/ Styret

Vi önskar er välkomna

En ny stjärna lyser upp bland blogosfärens toaklotter, narcissism och klädkoder.
Bloggande är inget nytt, oskulden förlorades sent, nu är vi här för att stanna.
I en tid där krisen och dess diskurs upptar stora delar av mediabruset. Där räntan ruinerar studenter och där girigheten svartmålas utan att försvinna blir skrattet viktigare.
Skrattet är precis som erektionen, lavetten och diarrén något universellt. En respons vi alla förstår. Humorn och anekdoten är däremot interna och exkluderande snarare än ett brett välkomnande. De interna skämten kan fungera som normsystem vilka upprätthåller gemenskaper och därmed alstrar dikotomier då individer som inte har förståelse för ”det roliga” omöjligen kan ingå i gemenskaperna. Vi vill låta er följa med, vi vill dela med oss av våra berättelser, höga som låga.
Jag skulle villa tillägna detta inlägg till en ”spjuver” som högst sannolikt inte kommer att kunna ta del av vår blogg då han är gravt IT-handikappad. Min förre arbetskollega Kato, 63, år, livsbejakande och alltid med en god vits på lager. Genom sin drygt 30 år långa karriär i badmästarbranschen hade Kato stött på många märkliga figurer och varit med om en rad incidenter. På äldre dagar berättade Kato ofta generöst och öppet om sina minnen för sina yngre kollegor. Nyansrik var han aldrig; sexism, homofobi och inslag av hederlig svennebananrasism var alla genomgående inslag i upptågen. Han kunde även vara tjatig på ett sätt som bara äldre män kan vara och repertoaren tedde sig allt smalare för varje dag.
Saknaden idag, efter att han bytt arbetsplats, bevisar hur starka band som knöts med skrattet som snara.
Kato satte humorn som central pelare, i sitt i mångas ögon händelsefattiga liv. Genom att skriva ner vitsar och anekdoter med varierande kvalité på det dagliga pappersschemat. Genom denna ihärdighet och kontinuitet var hans skåp i omklädningsrummet ett arkiv av 20 års berättande. Trots att många alster utgjorde ordstäv såsom: ”henne kan du knulla med min kuk” och ”kuken har inga ögon”, så förstod både jag och Kato att dessa banala allegorier inte bara var hans instrument för att få en plats i gemenskapen. Humorn var identitetstryggande och i och med det tunga bagage livet givit honom också en motor för att klara det mörka och ålderns tristess. Det finns en uppsjö av ”Kato-klassiker”, här följer några:

Namnet Kato är ett smeknamn med östasiatiska kampsportsreferenser han fick på 70-talet. Pseudonymen har blivit så pass viktig för Kato att han betalar runt tusenlappen varje år för att få använda namnet i registreringsnumret.
Alla kvinnoerövringar på 70-talet från Hotell Malmen på Södermalm i Stockholm. Alla kvinnor som desperat tar in Kato i städskrubbar öppnar upp den päls där de under är nakna och säger: ”Knulla mig Kato! knulla mig!”
Katos kärlek till haschet. På Springsteen konsterten -85 besegrar han ett antal silstrypare i konsten att röka en ren. Kärleken finns kvar. Varje söndag avnjuter Kato och hans två bröder en minigolfrunda. Vid hål 6 stannar de i en ritual upp för att dela en spliff på en parkbänk. Alla är runt 60 och gör det för ”harmonin”.
Fredagar avnjuts med städning. Sex pavor pilsner av märket Björnebrygg sveps så att städningen blir mer underhållande. Efteråt sätter sig Kato i en soffa och sneglar över sitt mästerverk seden ”går filmen av”.
Slutligen en Kato-vits: Tre mödrar står i lekparken och diskuterar sönernas framtid. Min ska bli brandman, han är modig och kommer att rädda liv, säger den ena. Min ska bli jurist, han är ärlig och kommer att försvara rättvisan, säger den andre. Min ska bli fotbollsproffs i Italien. I en toppmatch i Rom, inför fullsatta läktare, får hans lag en straff och min son kommer att stiga fram till straffpunkten. När han missar skriker 40000 italienare på läktaren ”Jag ska knulla din mamma”, där kommer jag in i bilden. Sa den tredje.

Detta blir förhoppningsvis det enda pretentiösa inlägget på denna blogg. Humor kan vara både hög och låg och man kan inte vara alltför normativ i bedömningen av dess innehåll. Men att ta tag i de stora frågorna med hjälp av humorn är ofta vanskligt om än briljant när allt faller på plats. Det vi vill göra är att erbjuda en variation. Ett smörgåsbord av berättelser som välkomnar till skratt.

Håll till godo

/Drönaren