Stödbjörn

Lika genomgående som min kollega Drönaren beskrev kroglivets baksidor och vad det får för effekter på den enskilda människans ekonomi och självkänsla, lika mycket glömde han att berätta om de sanna ångesten. Den riktiga ångesten är aldrig så odynamisk eller okomplicerad att den låter sig förklaras enbart genom mer eller mindre påhittade teorier om vad Stureplan och SMS:lån gör med själen. Nej, den sanna ångesten stavas bakfylla och den ångesten ska avhandlas, behandlas och dryftas många gånger just på bloggen du nu håller i din hand. 

I rusets högtid, som alltid infinner sig efter exakt fyra starköl klockan halv elva en fredagskväll efter en hård dags jobb på firman ( jag och Drönaren driver b.l.a. en redovisningsbyrå i Norrtälje), glömmer vi bort vilket pris vi får betala. Att samma människa, jag eller du, som tyckte livet var en fest, knappt mäktar med att ta tunnelbanan till city dagen efter. De plågsamma minnena slåss mot hungern efter fet mat om en förvirrad stackars hjärnas uppmärksamhet. Hur mycket pengar slösade jag? Varför sa jag sådär och varför slog jag i ren panik ett glas i huvudet på min vän?

Jag kan inte blunda mer inför ett begynnande vansinne. År efter år har jag, en kille på toppen, brottats med frågeställningen om det är värt det, och i så fall varför det är värt det? För att öka klokheten i frågan kan vi leka med följande tankegångar: Vi tar en person, vilken som helst. Vi kan kolla honom för Stödbjörn. Om vi nu antar att den gode Stödbjörn dunkar i genomsnitt en redig fylla i veckan, betyder det att han i regel är full 52 kvällar varje år. Därmed kan också per automatik sluta oss till att den framsynte Stödbjörn också med otroligt hög sannolikhet även är bakfull 52 hela dagar varje år. Bortsett från pengarna Stödbjörn slösar på dyr krogsprit, taxi, prostituerade och kortare resor till Mariehamn (som han inbillar sig att han tjänar in på taxfree), så antar vi att Stödbjörn har på det hela taget riktigt skoj de kvällar han väljer att dricka alkohol. Så länge allt väl, alltså. Nu tänker ni kanske att det låter orimligt att Stödbjörn skulle vara ute och svira vareviga förbannade helg, och ja, det är orimligt. Men om vi räknar in att Stödbjörn är på minst en utlandsresa varje år och att han dricker nästan varje dag under industrisemestern, är det säkert fullt möjligt att slå ut det på en dag i veckan. I genomsnitt. 

Så långt allt väl. Vi har nu inte bara konstaterat att den helt vanlige svensken Stödbjörn, ja, han är vanlig eftersom han har ett litet antal egenskaper som är avvikande, precis som alla vanliga människor. Just det. Vi har nu inte bara konstaterat att Stödbjörn dricker sig berusad i genomsnitt 52 kvällar varje år, att han tycker det är värt det, men att han även är bakfull 52 dagar varje år. Vi ska undersöka Stödbjörns bakfylla lite närmre. 

Enda sedan Stödbjörn var en ett litet pubertetsäckel från en radhusförort utanför Oslo, har han alltid fått kämpa mot demonerna som bakfyllan har tvingat på honom. Inte ens de bästa nyheter kunde dämpa hans ångest dagen efter ett rejält rus. Stödbjörn förblev djupt deprimerad hälften av alla helgdagar och inte all världens medicin kunde hjälpa honom. Han kände sig sorgsen, okreativ, värdelös, ful, ofullkomlig och besviken på sig själv och vad det inte hade blivit av hans stora talang. Det hela kunde gå så långt att han förblev liggandes i sängen en typisk sådan dag, skrikandes ut sin ångest samtidigt som han outtröttligt gång på gång onanerade, ackompanjerad av högljudd klassisk musik. En närmast konstnärlig händelse, som i all sin sorgsenhet kanske också säger mycket om oss människor och om våra laster. 

Vi lämnar Stödbjörn för tillfället, och återgår till bakfyllan i allmänhet. Jag har väldigt få likheter med den påhittade Stödbjörn, men jag kan känna igen mig i meningslösheten och ångesten. En ångest som jag bearbetar med att hjälp av att tänka; det blir inte värre och inget du gör, gör det bättre. Därför gör jag allt jag hatar när jag ändå hatar vad jag än gör. Alltså har jag börjat diska, städa och tvätta på bakfyllans första skälvande timmar. Mittdagstimmarna bör ägnas åt någon form av socialt umgänge, med fördel en middag, och kvällen bör ägnas åt att bearbeta den kommande veckans umbäranden och gradvis inse att nu är det snart över. Ett nytt liv kan börja.