TV- lögnen som brast. Eller?

Dumburk har aldrig varit en mer slående definition av televisionen som fenomen än våren 2009. Strävan tycks vara att hålla de som redan hypnotiserats, fördummats och resignerat på mattan. Tankeverksamheten ska stå på ”stand by” och utrymmet för reflektion ska reduceras till huruvida Robinson- Jarmo fick flest röster i örådet eller inte.
Svennebananfamiljen som sedan länge har slutat prata med varandra sitter nu dreglande och hålögda kring lägerelden varje fredagskväll för att matas med synen av Pernilla Wahlgren som femtonde säsongen i rad gastar fram mainstreamballader på kvalitetsnivå med
Viking-Linetrubadurer i det tillrättalagda, krystade, förutsägbara men allt så säkra följetången ”Så ska det låta”.

Kan inte påminna mig om något tillfälle de senaste åren då de stora kanalerna utmanat sig själva under helgernas Prime-time. Det blir föredettingar som reinkarneras och görs till åtlöje likt cirkuselefanten i dansparodin, Beckfilmer som roterar eller meloditävlingar med låtar som producerats efter mallar skrivna i sten. Egentligen är diskussionen överflödig. Varje helg blir miljontals svenskar lurade att de inte kan få något bättre alltmedan TV-chefernas plånböcker växer med den tilltagande fegheten.

Samtidigt väljer den unga generationen bort TV: n. Dess mediekonsumtion sker i regel på Internet vare sig det gäller communities, youtube, fildelning, porrsurfning eller i enstaka fall nyhetsuppdatering. Det är en individuell och selektiv konsumentgeneration som växer fram. Utvecklingen kommer att ställa krav på de trötta jättarna som bekvämt lutat sig tillbaka och trott att det räcker att ge pöbeln ett Happy Meal med samma leksak varje helgkväll. Det fragmenterade medialandskap vars grenar ständigt dupliceras kommer förhoppningsvis att framtvinga en omprövning av lögnen om ”Vad folk vill ha”.

Likt fildelningsproblematiken har producenterna fått sin industri att långsamt erodera. Tidigare så lyckosamma manipuleringsmekanismer för konsumtion är idag förlegade. I eftervattnet av de stora skivbolagens kris har artistutbudet blivit bredare än någonsin. Med mediekonsumtionens ökade selektivitet och oberoende har medvetenheten hos publiken nått nya nivåer. Vinnare blir i slutändan artisterna och konsumenterna. Artister som får en större bit av kakan genom STIM-pengar, laglig fildelning och konsertgage. Konsumenterna som nu mer än någonsin väljer vad de vill ha oberoende av marknadsföring.

Kan bara hoppas på en liknande utveckling inom TV. Där den ekonomiskt mer överkomliga distributionen via Internet har potential att på sikt konkurrera och väcka stor-tv ur sin sömn.

/Drönaren