Låt dem tjockna ifred

Sitter på skolan. Det är höst och terminen har precis börjat. Det råder en viss social oro i lokalerna. Grupperingarna har inte etablerats än. Vi betraktar och granskar varandra, håller låga profiler och filtrerar våra baggage. Mittemot sitter indiekillen från landet. Vi gör ett grupparbete ihop. Korrekt klädd och kvick i replikerna är han. Han är också förhållandevis smal. Sådär som ett svårmodigt popsnöre ska vara. Plötsligt säger han att han måste käka lunch. Han återvänder med 25 cl mjölkdrink från Nutrilett och ett ynkligt proteinkex. Jag kan inte hålla det tillbaka. Jag bara måste trycka på knappen.

Tjockfällan, beach 2009, GI, Atkins, stenåldersmetoden, cellulitkräm, Nutrilett, viktväktarna, tarmsköljning och örtmedicin. Varje dag överöses vi med medias hat mot tjocka. Med modebubblan har propagandan intensifierats. I torsdagens Debatt i SVT blev (om man drar det hela till sin spets) dessa människors existens ett diskussionsämne. Mot de obstinata hälsofascisterna som nitiskt undersöker sitt och andras bajs dagligen stod en ledsen rundlagd skådespelerska som satt upp en monolog om ”att vara tjock och osynliggjord”.

Man ser onekligen att ungarna fetnat till de senaste åren. I synnerhet dataspelsberoende grabbar som kombinerat den sociala alienationen med sockermissbruk. Ni vet den där snubben som smög i väg med massäcken och bytte ut salladen och skinkan mot en Snickers. Den där viljestarka tjocka och lyckliga gossen som i sin bortskämdhet enkelt körde över sin resignerade mamma. Har besökt hem med Rollokolor i kryddlådorna, där Coca-Cola blandas med glass till frukost och där efterrätten överstiger varmrätten med marginal. Har träffat pojkar och män som lever för att livnära sin fetma. Ibland kan man undra om de äter för att tänja på gränserna. Man kan se dem som gastronomiska äventyrare. Varje dag är en vandring mot stupet där organen och blodtryckets kapacitet utmanas.

Det är lätt att raljera över tjockisar och avfärda dem som lata, viljelösa och rentav tjocka i huvudet. Jag har inget emot tjocka människor. Jag vill gärna inte se någon som helst korrelation mellan fysiska attribut och personliga kvalitéer. Men likt träningsnarkomanen, silikonbruden och fotomodellen kan jag ha svårt för individer som låter sin identitet reduceras till det yttre. Det är sorgligt att de överviktiga ska behöva ha ett riksförbund. Monologer om livet som tjock eller TV-program om bantning är produkter av ett samhällsklimat som stöper allt medieutbud och alla ideal i samma form.

Skönhetsideal har funnits längre än fotografiet. Anorexi och andra åkommor orsakade av en dysfunktionell kroppsuppfattning var då ett problem inom aristokratin. Men genom att vi exponeras för perfektion oupphörligen har ängslan successivt blivit folklig. Signifikativt för de yttre egenskaper gemene man förenar med skönhet, lycka och intelligens utgör knappast en kroppslig pluralism. Är detta ett problem? Skulle det i sådana fall finnas några okonstlade lösningar?

Nej! Låt oss vara ytliga och hypnotiseras av modeblaskornas retuscherade anorektiker Låt dem tjocka vara ifred. Blir dem lyckliga av att äta sallad så visst. Men att tvinga dem att titta på och analysera sin avföring, avsäga dem vårdnaden av sina barn, kontrollera deras matintag och i slutändan omyndigförklara dem är att ta över deras rätt att vara individer. Du är dina val och dina handlingar, inte bara tjock eller smal. Jag vill inte se flera Uffe Larsson exempel. Mannen som mörkade att han krympt sin diafragma till en pingisbolls storlek. Sorgset satt han i en skrämmande närmast sjuklig tanighet och pratade om sin långa kamp mot kalorierna. Vill inte se fler freakshowdokumentärer där kraftigt överviktiga görs till otämjbara cirkusdjur trots att deras farliga fetma orsakats av kroniska körtelsjukdomar.

Livet är så mycket mer än spegelbilder, siffror på vågen, fettprocent, dieter och poserande på stranden. Slappna av ta en bärs och var nöjd att du lever.

/Drönaren