Ge oss övervakning- få dem att knipa.

Sitter på tunnelbanan, röda linjen norrut. Är ganska trött, har en påtagligt sliten uppsyn. Jag känner mig ganska frånstötande. I vagnen blandas kostymklädda broilers med tillgjorda gymnasister och skräckslagna pensionärer. Det är en ganska behaglig mänsklig mosaik. Lite väl Östermalmsplatt måhända, men en fullt godtagbar omgivning att dela uppvaknandet med. Då gör hon entré. Jag har sett typen förr. Hon med en mental karta inskränkt till det Stockholm hon känner. De minor hon i livet råkat trampa på har sprängt bort empati och placerat henne i dumbubblan. Hon måste bara säga allt och inget alls. Hon måste bara visa att hon finns. Hon måste bara berätta för oss alla hur orättvist livet varit mot henne och hur ond hon blivit av alla nitar.
Det spelar ingen roll hur många vi är i vagnen. Det spelar ingen roll om de zigenska musikanterna står där med dragspel och trumpet och spelar Ederlezei i full entusiasm. För när hon droppar sina oanständiga och för oss irrelevanta rapporter från sitt tomma och sönderrivna liv penetreras kaosets sorl. ”Han var sämst, jag lovar dig”, ”jag hatar dig mamma”, ”han sa att jag hade fin röv” eller den klassiska ”jag har haft mensvärk hela dan gumman”. Bespara oss sanningen lillan. Vi kan inte trycka på mute, vi kan inte filtrera bort dig.
Många är de om uttryckligen fasas över de åtgärder samhället vidtagit för att successivt inskränka den medborgerliga integriteten. De tror att vi närmar oss George Orwells dystopiska värld, övervakningssamhället. Med en stad som våran ställer jag mig tveksam till dessa attityders täckning i populationen. Stockholmaren vill bli älskad och sedd. Höras, synas, märkas bland alla de ensamma påfåglarna som egentligen bara vill älskas av sig själva.
Med övervakning kanske den utstuderat självutlämnades scener i offentligheten blir urvattnade. När allt fastnar på storebrorsamhällets ständigt svällande film. När linsen fångar suckningarna, blickarna av förakt och lidande från de utlämnande medpassagerarna i ögonblick då de påtvingas effektsökarens desperation som den sämsta av trasnoveller. När hon står där under objektiv lupp kommer hon kanske inse vilken meningslös situation hon iscensätter för oss, men också för sig själv. Nu stämplas hon inte bara av oss i flykten, nu arkiveras hennes berättelser för evigt. Hon skäms, hon skräms, hon tiger.