Söder- vad blev det av dig?

Rakt ut i mörkret har jag ett hem,
Söder om midnatt c/o himmelen.
Rakt ut i mörkret genom skymningen,
Söder om midnatt c/o himmelen.
Jag drömde i lobbyn jag drack några stycken,
Jag hörde en röst som säger du har fått för mycket.
Det var äntligen en människa som sa vad hon tyckte.
Jag satt bara här och längtade bort,
vill fröken vara snäll att hjälpa mig upp.
Eldkvarn-
Söder om midnatt, c/o himmelen


Fredagskväll och jag vadar hem i snöslasket efter två stora starka på Rival. Södergatan är märkligt stilla för en löningshelg där buset, creddmaffian, hockeygänget och den ensamma mamman vanligtvis ger sig ut i drömmen om verklig närhet. Vid en korsning står en polispiké parkerad. Två kvinnliga poliser trycker upp en salongsberusad övremedelålders svennepappa, med något härdat ansikte, mot betongväggen. De hanterar mannen som boskap, likt en ko som står i begrepp att märkas inför en slakt, ignorerar de hans vädjanden: ”Det här är ju hemskt”, ”Det är ju halt. Jag ramlade bara lite”. Förmodligen påtvingades mannen en förnedrade natt i fyllecellen med anledning av hans begränsade koordinations- och balansförmåga vid salongsberusning. Morgonen efter vaknar han upp efter ännu en spottloska i ansiktet, efter ännu ett tillintetgörande av en meningslös existens. Han passar inte in, är pinsam och för snutbrudarna är han ännu en bock i protokollet.

Det jag såg i fredags är inte enbart en bieffekt av den blåa kriminalpolitikens mobilisering av lokalpolis och den attityd som med cynisk råhet slår med styrka och precision mot fulla, ensamma föredettingar. Den illustrerar en stadsdel som inte längre har plats för socialfall, människor som väntar på att vinden ska vända. Instrumenten för exkluderingen, för filtreringen genom pergament har blivit: marknadshyror, polismakt och den sociala kultur som avspeglar utbredningen av det nya Söder- ett mecka för konsumtionssamhället. Smålänningar, Närkingar, Västmanlänningar och till och med Norrlänningar invaderar ön min. De kommer med sina plånböcker, högerideal och bajsnödiga uppsyn. För de är så de uppfattar broarnas stad, stockholmaren och söderbon i synnerhet blir den karriärlystne konsumenten som reducerat medmänsklighet till medlemskap i Amnesty och får tarmproblem av allt lattedrickande och catch-minisnusande. Deras plånböcker röstar fram politiska majoriteter som utrotar infödingarna och förvandlar gatorna från glädje, bykänsla och enighet till passager för ängsliga tillrättalagda posörer.

Visst. Lokalpatriotism, lantishat och en regressiv hållning till sociala strukturer har producerat dessa tankegångar. Efter att ha levt 22 av 24 år på ön odlas en romantik om det Söder som en gång var. En plats fri från gallerior, barn i svindyra outfits, eko-dagis, snobbism och det obstinata sökandet efter det kompletta fotoalbumet. Det fåfänga kämpandet att kunna dölja sin existentiella ångest bakom, akademisk examen, en korrekt kulturell smak och ett lågt BMI. Som liten kunde man höra den Ekensvenska som tvångsförflyttats till Söderort. Vi gav blanka fan i att morsan köpte kläder åt en på Polaren och Pyret. Om han var rolig fick fullgubben vara med och spela fotboll. Hade man tur kunde han lära en ett tjog könsord och berätta om backgammonmatcherna mot JO Waldner i Hägersten. Man sa hej till grannarna i trappuppgången och ibland fick vi sitta och lyssna på den gamles sagor om kisar och bönor, sagor om det gamla Söder.

Det kulturarv som återfinns i Slas Ivar-Lo och Fogelströms berättelser och i Bajenmyten har försvunnit från den sociala praktiken om man undantar samtal på sunkhaken kring Medis och Ringvägen. Kulturarvet reproduceras av infödingarnas berättande, av en levande samtalskultur mellan gamla och unga. Om den mest utmärkande karaktäristiken för söderinvånare blir ”höginkomsttagare, inflyttad från landsort” riskerar Söder att bli en parodisk antites till det okonstlade, inkluderade och bohemiska som vi ekenkisar älskar att romantisera.

Jag säger inte att broarna ska bli vallgravar. Att portarna ska stängas. Nej, entreprenörer, kristdemokrater och skattesmitare är alla välkomna. Men stäng då inte dörren för de som kan värna öns själ.

/Drönaren