Sanningen bakom dagarna i solen

Klabbe med munnen full av snus sa:
Inget jävla bus.
Du är neger, du är svart.
Du och jag är som dag och natt.

Från ett klassiskt epos om döden till en romantiserad fotbollsmånad. Alla minns vi sommaren 94. Dessa varma dagar utan slut. Folkhemsrenässans framför dumburken och straffarna i Dallas. Varje mästerskap påminns vi om Ravellis räddningar, Brolins världsartisteri och Tommy Svenssons enigmatiska ledarstil. Bland annat säger myten att tränare Svensson gav Martin Dahlin som läxa att inför varje landskamp läsa ett antal böcker för att sedan samtala om dessa. Detta som en konsekvens av Dahlins anmärkningsvärt låga bildningsgrad.

Att 94-grabbarna nu likt reliker och krigshjältar fortfarande far land och rike runt på föreläsningar, tv-sändningar och pseudo-events för att berätta om en månad av sina liv känns urvattnat, historielöst och förnekande av spelarna som människor. Thern och Schwarz reduceras i media till att vara två socialt handikappade, neandertalskvarlevor, med empatistörningar. Schwarz som bröt armen på en unge som kastat snöboll på hans bil, som lärde sig prata vid sju års ålder och om vid ett hårprov visade sig ha bisarrt höga testosteronvärden. Brolin som ter sig mer som ett förvuxet barn med blöja för varje dag. Ravelli som likt en hovnarr underhåller lantispöbeln på konferenser med sina slapsticks.
Mest bortkommen i truppen är den under VM-94 petade Ander Limpar. Dribblern gick i ett klassiskt blåsningsavsnitt från 1997 på att han förflyttats två år i tiden genom en tidsmaksin (http://www.youtube.com/watch?v=HXr3sMmhuxI). Fotbollsspelare är förvisso inte ansedda för sin intelligens. Limpar borde alltjämt användas som ett skräckexempel för elever i kritiskt tänkande.

Har svårt att se hur Sveriges bronsmedalj från VM-94 kommer att överträffas inom min livstid. Lagets prestations bragdstatus är följaktligen obestridbar. Men faktumet att mytbildningen kring denna sommar växer i förhandsdiskussionerna inför varje mästerskap är inte sunt. I slutändan kommer Dahlins nickmål mot ett postkommunistiskt ryskt lag utan nationell moral i Pontiac Silverdome att kolonisera våra barns historieböcker. Tomas Brolin som från sjukhussängen efter sin fotskada mot Ungern följande höst svarade: ”så sjuk kommer jag aldrig att bli”, på frågan om han tänkte läsa några böcker, kommer att bli uppmålad som ett geni.

Det finns en sanning bakom skeendena den där magiska sommaren 1994, en VM-krönikans directors cut orättvis att undanhålla. Truppen innehöll som ni säkerligen anar en brokig skara av excentriker med varierande grad av grottmänniskoindex. Ravelli, känd för att inte hymla med PK-klyschor, hamnade tidigt i osämja med Dahlin. Det hela tog sin början när den exhibitionistiske målvakten insisterade att få spela Ultima-thules ”Då svallar vårt vikingablod”, i spelarbussen till träningslägret i Säffle (maj 1994). Han fick uppbackning av Klas ”Klabbe” Ingesson, Jonas Thern och Stefan Schwarz, som ansåg att Dahlin skulle försvenskas. Det var ju trots allt det svenska landslagets spelarbuss. ”Ingen jävla Latin Kings”, skrek Klabbe så att snusen sprutade.

Tommy Svensson var uppmärksam på de spänningar som skapats inom gruppen och tog ett akut litteratursamtal med Martin. Tommy hade först tänkt föreslå ”Spinkis och Blixten” för Dahlin, en gemytlig bok om tioåriga grabbar som sparkar boll. Med Dahlins vacklande självförtroende i bakgrunden gjorde han en helomvändning. Med Alex Haleys ”Rötter” under vingarna skulle Dahlin återfå stoltheten och självrespekten. Under VM- resan åstadkom Dahlins målskytte, otrohetsaffärer (med Therns fru) och vinst i den årliga snoppmätartävlingen (över Thern) att han kände sig som en kung. Med afrikansk folkdräkt och en voodoodocka av Rudi Völler svävade Dahlin likt en svart Messias runt i spelarhotellet och knöt genom en dubbelvinst i flipper oväntat starka band med Klabbe.

Turneringen gick vidare, Sverige imponerade i hettan. Dahlin och Klabbe gick och småbrottades sådär som bara fotbollsgrabbar kan. Efter vinsten över Saudiarabien lovade Klabbe att bjuda Dahlin på en god snuspris innan kvartsfinalen mot Karpaternas kungar från Rumänien. Dahlin sprudlade av förväntan. Han hade aldrig varit så nära att komma in i den svenska gemenskapen som nu. Under kvällen satt Klabbe och läste sexnoveller ur FiB-aktuellt för Dahlin, de sa god natt till varandra och somnade med fläkten smattrande och svetten rinnande. De vaknade upp nakna. Klabbe var som förvandlad av xenofobins demoner. Det blev inget snus för den förtvivlade Dahlin. Han var ju svart och svarta snusar inte, tyckte Klabbe som återgick till landsbygdsrasismens trygga mobb.

För Dahlin var magin borta. Landslaget hade förlorat sin nickexekutor och guldet blev till brons.

/Drönaren