Flytningar vid vägens slut

Gubben. Vi ska förhoppningsvis dit en dag, allihop.
Sitta där på vid strandpromenaden, göra överlägsna gubbljud och röka pipa. Även om den knappa ungdom man har kvar sägs vara något att ta vara på så ser jag ingen anledning att jäkta.

Jag kanske har en utopisk bild av åldrandet. En idé om livet som en resa vilken ter sig enklare att bemästra för varje år. För varje extra kilo, tappat hårstrå och försvagat prostatatryck infinner sig ett stigande lugn inför livets problem. Tänk dig en promenad runt omkring i Stockholm stad. Du vandrar lungt med din käpp och din lumpna men oklanderligt propra rock. Förbi skolor med skrikande mobbande storstadskids, förbi kafféer med nervösa och obstinata fashionistas och lattemorsor, förbi arbetsförmedlingen med besvikna och uppgivna studenter som aldrig kommer att nå drömmen. Du suckar åt alla iakttagelserna, men pustar samtidigt ut i din egoism: "Faan vad skönt att slippa alla måsten". Samtidigt som du kommer på den förträffliga idéen att ta med barnbarnen på Bajen-match till helgen.

Sverige är dock långtifrån den optimala platsen att åldras på. Kärnfamiljens långsamma död som incitament har medfört att åldrandet instiutionaliserats. När du är tillräckligt gammal och besvärlig hyser dem in dig på ett trött äldreboende i en närförort. Du passar inte längre in, räcker inte längre till och för dina barn vars uppväxt du nonchalerat är du bara ett pinsamt väsen. Som bäst blir du en invalidiserad cirkuselefant som barnbarnen tycker är rolig att driva med på födelsedagskalasen. På ålderdomshemmet delar du rutiner med en enerverande skara föredettingar som du aldrig frivilligt hade umgåtts med annars. Du tvingas se på när den desilussionerade personalen skäller ut Hjördis eftersom hon inte tvättat sin gomprotes. Du tvingas lyssna till den gamla sjöfararen Vilgots lögner om kvinnoerövringar och slagsmål. Till slut stänger du av, lägger dig på rygg och faller allt djupare in i institutionaliserandets dödsvagga.

Nej anfäkta och anamma! Jag ska åldras i Italien. När klockan klämtar tar jag mitt pick och pack, mina surt förvärvade pensionsbesparingar och mina pipor och flyr till Palermo. Boendes på ett pensionat i den pittoreska idyllen Taormina, alternativt med portierjobb som hyra. Här ska jag göra bokslut. Sitta med de andra kufarna på piazzan och spela backgammon med yviga gester. Gå ner till espressobaren med Gazetta dello Sport i armhålan, utbrista i ett "Bon Giorno" och avnjuta en doble. Soliga dagar spenderas på Vespa genom citronfält och betesmarker. Med beppemössa sätter jag mig i skuggan intill standen, sippandes på en grappa och målar i min gubbsjuka en kolskiss av en ragazza jag inbillar mig kunna fånga. Efter en välbehövlig siesta beger jag mig ut i natten med gubbhorden. Ty här aktas den åldrande. Intensivt sitter vi och förfasas över det rosa Palermolagets dåliga form. Men vi njuter, vi säger grazie till livet och livet säger prego till oss. Vi har flytningar vid vägens slut.
/Drönaren