Dör hellre blind än lämnar testosteronromantiken bakom mig.

Visst Stödbjörn kanske bara är en alkholromantiker. Ett offer för tonårens propaganda där framgångsmyten skapades. En miljö där grabbar som svepte burkar med milleniumöl och övertalade fjortisflickor till meningslöst sex dyrkades som gudar. Där den nyktre, studiösa högstadiepojken blev utstött, töntstämplad och för evigt märkt som en förlorare. Kanske till och med böganklagad (det värsta som kunde inträffa), för varför ville inte han vara med och leka?

Jag får ofta känningar av litterära, intellektuella komplex när prosan diskuteras. Skalder såsom Bronthe, Becket, Joyce (försöker att läsa i dagarna), Borges, Lessing, Dagerman etc. är alla författare som i min bokhylla ignorerats till förmån för: Ulf Lundell, Klas Östergren, Offsides fotbollsreportage, Nick Hornby och Tony Parson. Östergren som för två månader i DN uttryckte sin bitterhet över att bli beskriven som en grabbförfattare. Östergren är min husgud. Efter studenten satt jag på landstället och betade av Gentleman i Eufori. Boken är tragiskt nog den enda som förändrat mig. Jag är en testosteronromantiker och hade självfallet mina egen tolkningsramar som filter när jag läste om bröderna Morgan och Klas Östergrens öden i 70-talets Stockholm.

Testosteronromantik är ett sätt att förhålla sig till och bejaka sin maskulinitet. I extrema former kan beteendemönstret bli både forcerat, frånstötande och förutsägbart: Män som inte tvättar sig, vägrar att känna, kissar i handfatet och principiellt hatar feminism har missuppfattat poängen. Snusmumriken (självständigheten och njutningen av att vara ensam), Glenn Strömberg (som aldrig säger något av onödan i sin expertkommentatorroll i fotboll och vägrar överge det svenska snuset trots sitt boende i Bergamo) och Per Moberg (som gett den råa matlagningen en renässans i en annars artificiell och friserad bransch) är alla goda representanter för läran om att bejaka sina instinkter och sitt kön med måttlighet och värdighet.

I en samtid där den metrosexuella mannen i sin ågren över modeblaskornas konventioner för rätt och fel står i timmar framför spegeln och kommer för sent till daten med flickan som egentligen bara vill ha manlig kärlek ökar inskrivningarna av manlig anorexi. I en period där det offentliga samtalet präglas av att få in kvinnor i samhällets manliga hierarkier, har antalet män drastiskt minskad på landets högskolor. I ett klimat där Sex and the city förstört en hel generation tjejers bild av relationer, ökar våldtäktsanmälningarna. 2009 är ett år där den unge mannen är vilsen.

Drömmar har vi alla. Drömmar som ofta bara blir drömmar. I generationsromanen om den sökande unga mannen gestaltas ofta mannen som en drömmare med blind kvinnodyrkan och utan livskompass. Ofta får protagonisten genom kontakter med andra män uppskattning för sin personlighet, därmed en stark självkänsla. Ty karriär, kapital och kapacitet kan aldrig ersätta karisma, karaktär och kamratskap. Detta sympatiska budskap reproduceras i grabblitteraturen och är enligt mig kärnan i testosteronromantiken.

Idag famlar många unga efter den perfekta bilden av sin person. En tjock sedelbunt, ett ansett umgänge och en perfekt kropp blir eftersträvansvärda mål samtidigt som den personliga utvecklingen underordnas. Summan blir en narcissistisk kvasiindivid som vet allt om hur man når framgång, vipkort på Stureplan och tvättbräda men glömt kärleken, kamratskapen och njutningen av en god bit kött.

I grabblitteraturen, i Eldkvarns sånger, i avnjutandet av en god snus och i kompisgängets fotbollsmatcher på kvartersplanen får vi testosteronromantiker den livskvalité varken Svindlande Höjder, Mozart, Kokain, hästpolo, akademiska titlar och framgångsrika aktieplaceringar kan ge oss. Polemiken i min framställning är i mångt och mycket en överdriven generalisering. Självfallet kan du nå framgång och behålla fotfästet. Givetvis kan en prestigefull inställning till yrke och studier kombineras med ett rikt känsloliv. Däremot måste balansen mellan narcissism och altruism, mellan proteindrinken och whiskeyn, mellan studier av marknadsrätt och tittande på San-Siroderbyt med grabbgänget praktiseras och övervakas om du fortfarande vill kunna se dig själv i spegeln med värdighet.

Identitet, gemenskap och instinkt är mekanismer som alla är grunden i den testosteronromantik jag vägrar att överge. Även fast jag under året ska försöka bredda min litterära kanon.

/ Drönaren